Dressyrsnack 16

[Marvin]

Just det där har nog ingen kunnat undgå

Eh, jo?

 

[Amanda_F]

+ alla

Jag blir så förundrad över hur ni har koll på allt! Relationer, beefs, intriger osv osv. Det känns som att jag bor under en sten och måste fråga om allt.

Som öd är det bra att ha lite koll ibland för att kunna tänka källkritiskt och inte bara gå på magkänsla. Även om vi alltid ska döma det vi ser för stunden, oavsett om det är på en bara eller en framridning.

 

[fio]

Eh, jo?

Vilket? Det som hände på GHS?

Jag är inte alls med i matchen

Vendettan mot just den ryttaren. Han har ju varit inblandad i en annan härva för ca 5 år där han hade 2 hästar för utbildning som ägdes av personen som delade dom senaste bilderna.

Hen har ju skrivit i varenda dressyrtråd om detta både på tidningen ridsport , hippson, blacklist och i varenda dressyrgrupp som finns i 5 år nu.

 

[MiniLi]

Vendettan mot just den ryttaren. Han har ju varit inblandad i en annan härva för ca 5 år där han hade 2 hästar för utbildning som ägdes av personen som delade dom senaste bilderna.

Hen har ju skrivit i varenda dressyrtråd om detta både på tidningen ridsport , hippson, blacklist och i varenda dressyrgrupp som finns i 5 år nu.

Har även jag lyckats missa

 

[Linda_A]

Ibland blir jag bara så trött på mig själv när det gäller den mentala biten. Hade sadelprovare ute för en vecka sen. Sadeln åker fram och gungar lite för mycket tyckte hon. Så, vi testade med en padd med ilägg fram. Barka var dock inte på humör och vägrade att galoppera, så vi fick ju inte så mycket svar på frågan om sadeln skulle ligga kvar bättre med en padd. Om det var padden som gjorde att hon var på ännu värre humör eller om magen faktiskt var värre, det var svårt att säga. Sen i måndags testade jag själv med den padden och en annan variant. Då var hon ännu värre. Suck, tänkte jag. Nu kan det inte bara vara magen. Antingen är det paddarna eller så är det nåt annat som spökar.

Idag, dags att rida för min tränare. Valde att skippa paddarna. Visst, första halvan fick vi lite nödstopp och det smällde i väggen när vi skulle ta de första galopperna. Men jag envisades lugnt och så släppte det plötsligt och jag satt på en glad, självgående häst. Kan paddarna ha spelat en roll? Ja till viss del tror jag det, men mest handlade det nog om min attityd. Inför sadelprovaren vågade jag inte bara sitta och vara envis och ta mig igenom den där konflikten. Och sen till nästa pass på egen hand hade jag en massa frågor i huvudet och red inte med rätt fokus.

Men fler sadelprovningar får nog vänta tills vi har löst magproblemen, kan inte felsöka två saker samtidigt.

 

[animalasia]

Har även jag lyckats missa

Jag med! Tur vi har Buke

 

[Mineur]

På tal om Carl Hedin snubblade jag över den här videon häromdagen: https://www.instagram.com/p/C3tLElzqih6/

Jag älskar verkligen hans ord "I love the horses so much more than I love the sport". För mig är det liksom kärnan i det hela, det summerar för mig den huvudsakliga anledningen till att jag följer och imponeras av honom, och jag tror att hästvärlden skulle vara en väldigt mycket trevligare plats om fler bara lyckades hålla fast vid den inställningen.

 

[Lillgrådis]

Jag älskar verkligen hans ord "I love the horses so much more than I love the sport". För mig är det liksom kärnan i det hela, det summerar för mig den huvudsakliga anledningen till att jag följer och imponeras av honom, och jag tror att hästvärlden skulle vara en väldigt mycket trevligare plats om fler bara lyckades hålla fast vid den inställningen.

Ja det gjorde mig också glad att höra! Det borde vara så självklart att tänka "wow, I get to hang out with this/these amazing horse/-s everyday" - det är så självklart för mig att det är den stora ynnesten, oavsett sport och tävlingar.

Men man förstår att det är en kontrast i jämförelse med en viss person som, även efter all kritik, öppet och obrytt ser på hästarna som "sportrekvisit" i första hand. Noll intresse för vad en tvåvägskommunikation skulle kunna ge, så länge den inte ger egen berömmelse och ett fett bankkonto att skryta med.

 

[Mineur]

Ja det gjorde mig också glad att höra! Det borde vara så självklart att tänka "wow, I get to hang out with this/these amazing horse/-s everyday" - det är så självklart för mig att det är den stora ynnesten, oavsett sport och tävlingar.

Men man förstår att det är en kontrast i jämförelse med en viss person som, även efter all kritik, öppet och obrytt ser på hästarna som "sportrekvisit" i första hand. Noll intresse för vad en tvåvägskommunikation skulle kunna ge, så länge den inte ger egen berömmelse och ett fett bankkonto att skryta med.

Ja, det är verkligen dubbelt så sett. Fint att höra de orden från Hedin, men samtidigt hemskt att vi lever i en värld där man blir både förvånad och positivt överraskad av att höra något sådant från en elitryttare. Skevt.

 

[JohannaB]

168, 168
Doris är typ 160 ish men hon är ju bebis

Hur gammal är Doris nu?
Är hon verkligen bebis
Jag hade för mig att hon var två i år men kanske rört ihop dig med någon annan?
Nöjd med henne så långt?

 

[Piaff]

Hur gammal är Doris nu?
Är hon verkligen bebis
Jag hade för mig att hon var två i år men kanske rört ihop dig med någon annan?
Nöjd med henne så långt?

Haha jo 2 år i april, men min bebis ändå! Hon är himla trevlig! Lite mer nerv än Fumo men han är så Skalman att det kan vara positivt. Hon är rätt så klok och trygg i sig själv, ket transport utan krusiduller och står ut med allt mitt trams som jag gör i miljöträningens namn

 

[Piaff]

En av de bästa grejerna med Doris är faktiskt att man kan gå ut med henne i hagen på slakt grimskaft medan man kånkar med sig höpåsarna och hon bara traskar efter, det är guld värt.

 

[Jeps]

Lyckades få hjälp från backen i dag. Fick till härlig bjudning och kunde då börja med lite mer samling än jag gjort själv. Stella blev riktigt fin.
Blev lite inspirerad till att anmäla till tävling v. 12. Få se om jag gör det

 

[Fiorano]

Red lite dressyr på Dio i tisdags och blev så ledsen på min egen bristande förmåga. Var så nöjd med träningen även om jag inte förmår kroppen att lyda helt. Var så pepp innan passet men sen kände jag mig bara dålig. Så nu har jag inte pallat rida honom på två dagar för jag känner mig som en påse nötter. JAG VET ju VAD jag ska göra men klarar det inte.

 

[tuaphua]

Red lite dressyr på Dio i tisdags och blev så ledsen på min egen bristande förmåga. Var så nöjd med träningen även om jag inte förmår kroppen att lyda helt. Var så pepp innan passet men sen kände jag mig bara dålig. Så nu har jag inte pallat rida honom på två dagar för jag känner mig som en påse nötter. JAG VET ju VAD jag ska göra men klarar det inte.

Jag tror vi alla kan relatera till att det bara inte går och man deppar ihop totalt. Jag har iaf suttit och grinat i sadelkammaren efter ridpass otaliga gånger för att jag blivit så besviken på mig själv.
Det är svårt att rida och alla har vi svackor!

Är du säker på att du inte har låsningar i kroppen som påverkar din förmåga?
Jag har ju tolkat det som att du inte tycker du förmår sitta korrekt riktigt i slutan tex. Med din whiplash etc så kan du ju få en större benägenhet till viss typ av hållning, ökad benägenhet för vissa låsningar och oförmåga att positionera kroppen helt korrekt.
Det kanske kan vara värt att gå till en BRA kiro, för de måste ju vara bra och försiktiga med tanke på din skada. Men det kanske kan vara värt ett försök istället för att slå på dig själv OM det nu är så att du har de problem som är vanliga för folk som haft din typ av olycka/skada.
Det räcker ju med hjärntrötthet etc för att försvåra och man behöver inte ha mer som stör i onödan.

 

[Corax]

Red lite dressyr på Dio i tisdags och blev så ledsen på min egen bristande förmåga. Var så nöjd med träningen även om jag inte förmår kroppen att lyda helt. Var så pepp innan passet men sen kände jag mig bara dålig. Så nu har jag inte pallat rida honom på två dagar för jag känner mig som en påse nötter. JAG VET ju VAD jag ska göra men klarar det inte.

Du kanske inte ska tänka så mycket? Bara göra. Känna in. Hitta känslan. Vara glad över att ni har möjlighet att göra det ni gör, tillsammans.
Många av oss, jag inkluderad, övertänker för vi Vill så gärna vara det bästa för våra hästar.
Men vi kan inte alltid Vara bäst. Vi har bra och dåliga dagar och hästarna även de. Det måste vi hantera.
Hur många gånger per år har vi riktiga 'kanonpass'? När allt stämmer och vi är i total samklang med vår häst. En, två? Färre? Fler?
Tror också att extremt mycket är mentalt. Hur vi hanterar känslorna. Vilket man kan lära sig att hantera genom kunskap och övning!
Fokusera BARA på det som var Bra och tänk inte på det som var mindre bra. Det kommer man långt på!!

Jag var med om en lite udda sak här om dagen. Jag kollade på lite tävlingsfilmer från förra året. Jag gillar oftast inte att se mig själv på film och jag minns inte att just den ritten var något undantag. Men när jag tittade nu så blev det på nått sätt med andra ögon... Jag var mitt under cancerbehandling (helt jävla badass att tävla då, bara det ) och jag hade hjärtklappning med svimningskänsla från skritten och genom resten av programmet.
Men vad bra det såg ut ändå!! Med de förutsättningarna!
Att vi fick med oss en gul rosett hem också gör det nog till förra årets bästa minne!

Tränar ni andra mycket mentalt?

När det kommer till min skadade häst är det tydligen svårare att tänka och se något positivt. Jag undrar om jag ens kommer att kunna få igång henne igen då halsen (benbiten)verkar spöka en hel del. Hon har tappat muskler på en sida och har kompensatoriska spänningar. Känns väldigt deppigt...
Och jag är inte tillräckligt duktig för att kunna hjälpa henne.

 

[villhöver]

Tränar ni andra mycket mentalt?

Nej, inte medvetet - men har på nåt sätt slappnat av mycket mer kring prestation. Det flammar upp ibland att man är dålig eller att det "måste" gå bra. Men sen skäller jag lite på mig själv om det och påminner om att varken jag eller hästen är maskiner.
Med tävling är det mycket bättre nu än för ett par år sedan, det är klart att jag vill att det ska gå bra (...redan fast i fällan ) men jag har t ex en mer avslappnad inställning innan en tävling och är inte lika nervös utan känner att "det blir vad det blir". Det jag behöver jobba på, vilket gäller även hemma, är att fokusera när man är många som rider samtidigt. Jag fastnar lätt i att jag visar så mycket hänsyn till andra att jag blir fast i nån liten cirkel i mitten för att jag bara vänder och vänder för att inte vara i vägen...

---
Ska för övrigt tävla på söndag... efteranmälde mig i början av veckan och det blir debut i MSVB:2 Skulle ridit det på en programridning för 2 veckor sen men eftersom han tappade två skor så blev det ingen övning - utan blir skarpt läge.

 

[Linda_A]

Tränar ni andra mycket mentalt?

Inte alls på egen hand (och jag borde det verkligen, både för ridningen och för hundträningen, är usel på tävlingarna där), men min tränare har varit riktigt duktig på att höja mitt självförtroende. Jag blir en helt annan ryttare med honom i örat, inte främst teknikmässigt (även om det är stor skillnad där också) utan i att jag faktiskt vågar gå in i bubblan och inte sitter och spänner mig och väntar på ett ljud som kanske kan skrämma Barka lite. Vågar också sitta kvar och rida på när hon dänger till i väggen eller bockar i en fattning. Ibland hittar jag samma fokus på egen hand, men det är mycket svårare. Han utmanar mig att gradvis lämna min komfortzon och han har verkligen en fantastisk känsla för hur mycket han kan pressa mig.

 

[Piaff]

Jag är så fast i huvudet att jag knappt vågar åka ut och tävla av rädsla att misslyckas…

Men vi bygger upp grunden igen, jag har varit ganska risig med järnbrist och trasslig sköldkörtel efter graviditeten men nu äter jag levaxin och järnbristen är borta och är pigg! Måste bygga upp lite styrka och kondis efter förfallet men det är bättre redan.

Igår hade jag ett riktigt kanonpass. Tog mig i kragen i förrgår och red ett pass på kandaret för att kolla var vi stod där, jag fick en riktigt bra känsla fram till handen och tandklappret var på ett minimum. Inga sporrar eller spö och jag fick honom framför mig, red mycket övergångar och sidvärts, som en framridning ungefär.

Dagen efter lektion på träns och små ponnysporrar på och JÄKLAR. Sug fram till handen, stängd mun, det blev nåt steg här och där med klapper om jag tappade kontakten men inte mer.

Jobbade skolor på spåret och kvartslinjen med fokus på genomsläppligheten, han får inte trycka upp nacken och släppa ryggen när det blir lite högre krav utan fram och ur bogen med fronten och fjädring i handen från mig. Har märkt att jag alltid måste tänka rätt långt fram med handen annars blir jag stum.

Sen körde vi faktiskt ökningar. Fumo har FANTASTISKA travökningar, men gör jag fel blir det kaos.

Första förberedde jag för dåligt och då blir det ponnyökning, springigt med trummande ben och skumpigt som satan eftersom han inte skjuter på bakifrån.

Den känslan är typ min skräck för jag känner mig som en flaxande säck potatis när det skumpar, så ökning två föll bara isär med lååååånga kliv, breddad back och slå i sko för jag skickar bara iväg honom i panik av rädsla att det ska bli korta skumpsteg.

Nästa ökning bar jag nästa honom i handen för att försöka ”hålla ihop” honom, spänt och avigt då.

Sen, fjärde, så slappnade jag av, lyckades bygga upp energin från bakbenen och mötte upp långt fram med händerna och då flöööög vi fram. Inte tappade vi bensinen mitt i heller.

 

[AW]

Med trasig kropp och trasigt huvud efter långvarig depression är det mentala en stor del för att orka. Jag har stora förhoppningar med min nya häst men har lärt mig att jag också behöver ha ganska mycket utrymme för att det finns dagar då det bara blir mockning och mat. Lägger då ofta lite tid på att titta på egna ridfilmer för att analysera, andra i liknande sits/har samma problem, tävlingar eller instruktionsfilmer. Det är inte lätt men blivit lättare

Sen finns det dagar då man bara vill gråta och aldrig mer gå utanför dörren. Idag är en sån dag, dessutom ska jag på vår första pay&ride med Eddie i morgon . I går la jag ut ett inlägg som delades av många bl.a. på en väns sida där hon fick kommentarerna nedan. Jag hade gärna sålt för fyra år sedan men hade precis haft två dåliga erfarenheter när han var hos andra ryttare, inte sugen på att göra det igen. Vad menar hon med att det är synd att han inte fick någon chans att visa upp sig? Hur dålig tycker hon/världen att jag är? Jag har massor att förbättra men ibland känns det som att fölet jag köpte tydligen utbildade sig själv och jag har bara hängt på hans talang.
Får samma vibbar även med nya hästen. Att jag från 3,5 år ålder när jag köpte honom, la ett års jobb från marken för att förbereda honom för att bli ridhäst verkar inte spela någon roll för den utveckling han gör nu. Alla hästar blir ju bättre när de blir äldre automatiskt...
Men det är nog bara min dåliga självkänsla som får mig att känna så här


Hur gör ni andra när ni mår kass?