Jag är inte rädd för döden, inte alls. Däremot känner jag verkligen att jag inte är färdig än. Jag har en väldigt stark vilja att leva, en känsla av att det jag gör här i detta livet är viktigt, viktigt. Samtidigt vet jag att det på det stora hela inte spelar någon roll alls, jag vet att entropin till slut förstör allt, allt jämnar ut sig, universum blir ett enda stort enformigt hav av energi och allt står stilla i evigheters evighet. Mitt liv här betyder exakt noll för universum - men för mig betyder det ju allt. Och kanske, förhoppningsvis, betyder det något för de jag möter i livet, inte bara människor utan allt liv, som har samma kamp som jag, att försöka leva här i allt det vackra medan det existerar, innan allt blir bara energi och stillhet. Så, det skänker mig mening att veta att döden är absolut i den här världen, att universum också ska dö en gång. En (del av en) av mina favoritdikter av Erasmus Darwin:
"Flowers of the sky! ye too to age must yield,
Frail as your silken sisters of the field!
Star after star from Heaven's high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!"
Men, att han skrev detta för nästan 200 år sedan, innan vi visste något om att stjärnorna faktiskt kommer dö precis som blommor, det väcker i mig ändå en känsla av att ja, det måste finnas något mer. Jag vill att det ska finnas något mer. Men jag tror inte, jag vet inte, jag känner inte någon övertygelse. Jag bara vill. Jag vill inte dö. Jag skulle vilja leva länge, länge, länge, så länge det finns skönhet i världen. Så länge mitt hjärta klarar av det utan att brista totalt, för att allt annat dör och försvinner. Men som världen ser ut idag kanske inte mitt hjärta klarar sig så länge i och för sig.
Döden är ett slut på allt. Men som många skriver 'bara svart' vill jag inte gå med på. Något i mig säger emot på det. Men jag kan inte sätta ord på det. Kanske är det min förhoppning av att lite av all den kärlek jag känner till livet, inte bara mitt eget utan Livet med stort 'L', ska finnas kvar även efter mig.