Det värsta som kan hända under en förlossning?

[Problematisk]

OBS!! Rubriken säger väl det mesta, men det här är nog inte en tråd för förlossningsrädda!

Jag har blivit mer och mer intresserad av/nyfiken på graviditeter och förlossningar. Har alltid varit totalt livrädd och äcklad av hela grejen, men senaste månaderna har det vänt till att jag vill lära mig om det. Och då även det hemska.

Så därför undrar jag helt enkelt, vad är det värsta som kan hända under en förlossning? Eller ja DET ABSOLUT värsta är naturligtvis att barn och/eller mamma dör. Självklart, men jag menar liksom, hur mycket skadad kan man bli? Hur ont kan det göra? Hur mycket obehaglig hjälp att få ut barnet kan behövas? Inte såna hemskheter som att någon dör under förlossningen eller så, utan sånt man överlever men som kan vara riktigt, riktigt jobbigt/hemskt/farligt osv.

Jag lärde mig för ett tag sedan att det inte är ovanligt att spricka, eller behöva "bli klippt". Det var typ det värsta jag kunde tänka mig innan jag började läsa mer, och nu har jag fattat att det knappast är någon big deal egentligen.

Men alltså. Hur illa KAN det gå, vad är det värsta som KAN hända? Sånt där som nästan aldrig händer, men som kan göra det. Har så många saker jag undrar över, men kan inte skriva alla frågor. Men kan man t.ex. få några allvarliga inre skador? Vad händer om man inte kan få ut barnet? Har för mig att jag läst att det kan vara "för sent" för kejsarsnitt, vad gör man då om barnet inte kommer ut den vanliga vägen? Kan man svimma av smärtan, vad händer då? Liksom, vad händer om man INTE STÅR UT mitt under förlossningen? Kan barnet bli skadat och tillexempel bryta något eller liknande?

Ja, ni fattar. Informera mig om skräckscenarion! (En mening jag aldrig trodde jag skulle säga)

 

[vinkelina]

Vet inte om de passar in på ditt ”tänk” men fick efter första barnet en förlossningsskada som händer 0,05%!!! Av alla förlossningar. När jag krystade trycktes sonen huvud mot höger ljumske och lårbensnerven kom i kläm. Kunde inte gå på tre dagar. Tog två månader innan jag kunde köra bil och fem innan jag kunde röra benet i sidled. Idag nästan 16 månader senare är benet ännu helt utan kraft (en kgs viktmanschett är för tung)

 

[TinyWiny]

Barn som fastnar kan alltid komma ut. Kejsarsnitt kan alltid göras. Det finns inget läge där det inte går men det görs naturligtvis bara i nödfall när födelsen är så nära förestående.
Smärtlindring i en hel mängd olika former finns att tillgå men det tar såklart ett litet tag både att lägga och att få att börja verka och visst kan det bli fel men smärtlindring finns.
Att barn bryter ett nyckelben är inte ett helt ovanligt scenario, samma sak med fostersvulst, dvs. att barnets huvud utsätts för ett så enormt tryck att det blir deformerat. Men nyckelben läker och huvudet återfår sin normala form. Då är det så mycket värre med syrebristskador.

Vad som är det värsta som kan hända är så olika från person till person. För mig var det att efter 78 timmars förlossning inte få höra mitt barn. Inte få henom i min famn. Hen var kliniskt död och de rusade iväg med henom. Känslan när jag låg där, helt ensam, helt oförmögen att följa efter (jag hade det sista dygnet fått en epidural som tagit benen så jag kunde inte gå) och att inte veta om hen levde, det var helt fruktansvärt. Att sedan inte veta vilka skador hen hade fått av syrebristen... För mig var det det värsta som kunde hända. Smärtan i sig (vilken såklart är extrem men jag ser den ändå som en smärta som ger något och därför kunde jag hantera den på ett helt annat sätt) och att inte få sova under så lång tid, att gå sönder, att mitt urinrör blev förstört av en klant som skulle tappa mig, det var saker som inte betydde något men att ligga där och inte veta... Det är något jag fortfarande tänker på ibland, såhär 28 år efteråt. Det tog en timme innan de kom in och sa att hen levde, ytterligare tre innan jag ens fick se henom.
Med nästa barn var det att inte veta när de paniksövde mig om barnet skulle klara sig men från att jag insåg hur allvarligt läget var tills jag var sövd gick det bara några minuter. Jag minns taket som svischade förbi när de rusade genom korridoren samtidigt som läkaren förklarade att de måste snitta. Jag minns paniken men det gick så fort och jag hade så hög feber att jag inte var riktigt med så det inte har lämnat ett lika stort trauma hos mig.

Jag har drömt om en förlossning där jag fick upp barnet i min famn, där jag fick höra mitt barn, men då jag inte vill ha fler barn av andra skäl så kommer det inte att hända och jag hade inte fått försöka föda vaginalt mer. Riskerna är för stora. Jag är helt enkelt urkass på att föda barn.
Det kroppsliga på mig har helt överskuggats av det faktum att jag varit så oerhört nära att förlora dem. Jag är så tacksam för att de klarade sig utan men. Men, som kvinna betalar man ett högt pris för att få sina barn. Så är det verkligen. Man betalar med sin kropp och sin själ.

 

[DarkInNight]

För mig är det inte själva skadan som är värst, utan nonchalansen och okunnigheten kring förlossningsskador.

Till augusti är det fyra år sedan jag fick mitt andra barn, jag har dagliga problem.
Jag har fått höra otaliga gånger att allt ser "normalt" ut.
Jag har blivit skickad hit och dit, med nya tre eller tio månaders väntetid.
Nu äntligen ,i höstas,, har de hittat skador, men det förklarar inte alla symptom utan jag tror det finns mer.. Så jag har skrivit egenremiss som ska en av få duktiga på sådana skador, jag hört väntetiden är mellan 6-12 månaden.
Det tär psykiskt.

Det är tur jag inte vetat innan att jag skulle gå sönder, och främst att det skulle ta så lång tid att få det åtgärdat, för då hade jag valt att inte bli gravid. Och då hade jag inte haft min älskade fina lilla kille.

Men det är ett högt pris jag och min kropp fick betala.

 

[Miks]

Jag tror (observera att detta är bara mina egna tankar), att innan man får barn är man mest rädd för vad som ska drabba en själv. När väl barnet är fött så är man mest rädd för vad som ska drabba barnet. Gäller såklart inte alla men det är min egen reflektion. Skulle kunna ha att göra med att man är sig själv närmast - tills man får barn, då blir ”jag” nummer två.

Jag har mest skräckscenarion med barn som det inte gått helt 100% för.

Barnens Kusinkusin fastade med axlarna. Hen var oerhört påverkad. De fick knäcka ett nyckelben och bryta en arm. Hen fick direkt sövas och kylas ner för att undvika skador på hjärnan. Låg nedsövd en dryg vecka. Fick nervskador i axeln. Klarade hjärnan.

Min Kusin fastnade och fick svår syrebrist. Hen är nu vuxen men blir inte äldre intellektuellt än ca 12 år.

Bästa vännernas barn föddes utan problem. Efter en liten stund blev hen blå. Detta var när ductus slöt sig. 1h gammal genomgick hen sin första hjärtoperation där man sprängde hål i ductus. Ambulans från Danderyd till Karolinska. Efter ytterligare några timmar opererades hen igen. Ett dygn gammal flög hen ambulanshelikopter till Lund. 6 dagar gammal genomgick hen en operation som tog hela dagen. Ingen visste om hen skulle komma levande därifrån. Tills hen var ca 1 månad var det oklart om hen skulle överleva. Hen hade TGA.

Sonen föddes och andades inte. Att efter så lång tid få ut bebisen som inte skriker är precis som TinyWiny vittnat om något av det värsta jag varit med om. Sprickor, smärta, blod och slem var helt irrelevant just då. Barnmorskan sprang iväg med sonen till akutrummet och tryckte på nödknappen varpå rummet fylldes med folk. Sonen började andas efter en stund och var ok. Jag låg kvar i rummet utan att veta vad som hände.

Mvh Miks

 

[Badger]

OBS!! Rubriken säger väl det mesta, men det här är nog inte en tråd för förlossningsrädda!

Jag har blivit mer och mer intresserad av/nyfiken på graviditeter och förlossningar. Har alltid varit totalt livrädd och äcklad av hela grejen, men senaste månaderna har det vänt till att jag vill lära mig om det. Och då även det hemska.

Så därför undrar jag helt enkelt, vad är det värsta som kan hända under en förlossning? Eller ja DET ABSOLUT värsta är naturligtvis att barn och/eller mamma dör. Självklart, men jag menar liksom, hur mycket skadad kan man bli? Hur ont kan det göra? Hur mycket obehaglig hjälp att få ut barnet kan behövas? Inte såna hemskheter som att någon dör under förlossningen eller så, utan sånt man överlever men som kan vara riktigt, riktigt jobbigt/hemskt/farligt osv.

Jag lärde mig för ett tag sedan att det inte är ovanligt att spricka, eller behöva "bli klippt". Det var typ det värsta jag kunde tänka mig innan jag började läsa mer, och nu har jag fattat att det knappast är någon big deal egentligen.

Men alltså. Hur illa KAN det gå, vad är det värsta som KAN hända? Sånt där som nästan aldrig händer, men som kan göra det. Har så många saker jag undrar över, men kan inte skriva alla frågor. Men kan man t.ex. få några allvarliga inre skador? Vad händer om man inte kan få ut barnet? Har för mig att jag läst att det kan vara "för sent" för kejsarsnitt, vad gör man då om barnet inte kommer ut den vanliga vägen? Kan man svimma av smärtan, vad händer då? Liksom, vad händer om man INTE STÅR UT mitt under förlossningen? Kan barnet bli skadat och tillexempel bryta något eller liknande?

Ja, ni fattar. Informera mig om skräckscenarion! (En mening jag aldrig trodde jag skulle säga)

Om du verkligen vill veta det värsta på riktigt så kan du väl läsa tex om förlossningsvård och fistlar i tex afrikanska länder? Tror inte svenska förlossningsvården klarar att bidra med värre än döden scenarion. (mamma fick hem ett gäng feministforskningsrelaterade tidningar när jag var liten och där kunde man läsa en del om förlossningsvård...)

 

[Problematisk]

Om du verkligen vill veta det värsta på riktigt så kan du väl läsa tex om förlossningsvård och fistlar i tex afrikanska länder? Tror inte svenska förlossningsvården klarar att bidra med värre än döden scenarion. (mamma fick hem ett gäng feministforskningsrelaterade tidningar när jag var liten och där kunde man läsa en del om förlossningsvård...)

Glömde skriva det, men jag tänkte på sånt som händer här där vi ändå har en rätt omfattande och välfungerande mödravård osv. Ber om ursäkt att jag inte nämnde det!

 

[Problematisk]

Vet inte om de passar in på ditt ”tänk” men fick efter första barnet en förlossningsskada som händer 0,05%!!! Av alla förlossningar. När jag krystade trycktes sonen huvud mot höger ljumske och lårbensnerven kom i kläm. Kunde inte gå på tre dagar. Tog två månader innan jag kunde köra bil och fem innan jag kunde röra benet i sidled. Idag nästan 16 månader senare är benet ännu helt utan kraft (en kgs viktmanschett är för tung)

Oj! Kommer du bli helt återställd? Eller det kanske inte går att säga?

 

[Problematisk]

Barn som fastnar kan alltid komma ut. Kejsarsnitt kan alltid göras. Det finns inget läge där det inte går men det görs naturligtvis bara i nödfall när födelsen är så nära förestående.
Smärtlindring i en hel mängd olika former finns att tillgå men det tar såklart ett litet tag både att lägga och att få att börja verka och visst kan det bli fel men smärtlindring finns.
Att barn bryter ett nyckelben är inte ett helt ovanligt scenario, samma sak med fostersvulst, dvs. att barnets huvud utsätts för ett så enormt tryck att det blir deformerat. Men nyckelben läker och huvudet återfår sin normala form. Då är det så mycket värre med syrebristskador.

Vad som är det värsta som kan hända är så olika från person till person. För mig var det att efter 78 timmars förlossning inte få höra mitt barn. Inte få henom i min famn. Hen var kliniskt död och de rusade iväg med henom. Känslan när jag låg där, helt ensam, helt oförmögen att följa efter (jag hade det sista dygnet fått en epidural som tagit benen så jag kunde inte gå) och att inte veta om hen levde, det var helt fruktansvärt. Att sedan inte veta vilka skador hen hade fått av syrebristen... För mig var det det värsta som kunde hända. Smärtan i sig (vilken såklart är extrem men jag ser den ändå som en smärta som ger något och därför kunde jag hantera den på ett helt annat sätt) och att inte få sova under så lång tid, att gå sönder, att mitt urinrör blev förstört av en klant som skulle tappa mig, det var saker som inte betydde något men att ligga där och inte veta... Det är något jag fortfarande tänker på ibland, såhär 28 år efteråt. Det tog en timme innan de kom in och sa att hen levde, ytterligare tre innan jag ens fick se henom.
Med nästa barn var det att inte veta när de paniksövde mig om barnet skulle klara sig men från att jag insåg hur allvarligt läget var tills jag var sövd gick det bara några minuter. Jag minns taket som svischade förbi när de rusade genom korridoren samtidigt som läkaren förklarade att de måste snitta. Jag minns paniken men det gick så fort och jag hade så hög feber att jag inte var riktigt med så det inte har lämnat ett lika stort trauma hos mig.

Jag har drömt om en förlossning där jag fick upp barnet i min famn, där jag fick höra mitt barn, men då jag inte vill ha fler barn av andra skäl så kommer det inte att hända och jag hade inte fått försöka föda vaginalt mer. Riskerna är för stora. Jag är helt enkelt urkass på att föda barn.
Det kroppsliga på mig har helt överskuggats av det faktum att jag varit så oerhört nära att förlora dem. Jag är så tacksam för att de klarade sig utan men. Men, som kvinna betalar man ett högt pris för att få sina barn. Så är det verkligen. Man betalar med sin kropp och sin själ.

Fy sjutton vad hemskt! Kan inte ens föreställa mig hur det känns att ligga där och inte veta, men kan tänka mig att det är bland de värsta minuterna/timmarna man är med om.
Skönt att det gick bra med båda barnen trots allt!

 

[Problematisk]

För mig är det inte själva skadan som är värst, utan nonchalansen och okunnigheten kring förlossningsskador.

Till augusti är det fyra år sedan jag fick mitt andra barn, jag har dagliga problem.
Jag har fått höra otaliga gånger att allt ser "normalt" ut.
Jag har blivit skickad hit och dit, med nya tre eller tio månaders väntetid.
Nu äntligen ,i höstas,, har de hittat skador, men det förklarar inte alla symptom utan jag tror det finns mer.. Så jag har skrivit egenremiss som ska en av få duktiga på sådana skador, jag hört väntetiden är mellan 6-12 månaden.
Det tär psykiskt.

Det är tur jag inte vetat innan att jag skulle gå sönder, och främst att det skulle ta så lång tid att få det åtgärdat, för då hade jag valt att inte bli gravid. Och då hade jag inte haft min älskade fina lilla kille.

Men det är ett högt pris jag och min kropp fick betala.

På vilket sätt ger det dig problem? Om du vill berätta. Illa att inte bli tagen på allvar direkt

 

[Problematisk]

Jag tror (observera att detta är bara mina egna tankar), att innan man får barn är man mest rädd för vad som ska drabba en själv. När väl barnet är fött så är man mest rädd för vad som ska drabba barnet. Gäller såklart inte alla men det är min egen reflektion. Skulle kunna ha att göra med att man är sig själv närmast - tills man får barn, då blir ”jag” nummer två.

Jag har mest skräckscenarion med barn som det inte gått helt 100% för.

Barnens Kusinkusin fastade med axlarna. Hen var oerhört påverkad. De fick knäcka ett nyckelben och bryta en arm. Hen fick direkt sövas och kylas ner för att undvika skador på hjärnan. Låg nedsövd en dryg vecka. Fick nervskador i axeln. Klarade hjärnan.

Min Kusin fastnade och fick svår syrebrist. Hen är nu vuxen men blir inte äldre intellektuellt än ca 12 år.

Bästa vännernas barn föddes utan problem. Efter en liten stund blev hen blå. Detta var när ductus slöt sig. 1h gammal genomgick hen sin första hjärtoperation där man sprängde hål i ductus. Ambulans från Danderyd till Karolinska. Efter ytterligare några timmar opererades hen igen. Ett dygn gammal flög hen ambulanshelikopter till Lund. 6 dagar gammal genomgick hen en operation som tog hela dagen. Ingen visste om hen skulle komma levande därifrån. Tills hen var ca 1 månad var det oklart om hen skulle överleva. Hen hade TGA.

Sonen föddes och andades inte. Att efter så lång tid få ut bebisen som inte skriker är precis som TinyWiny vittnat om något av det värsta jag varit med om. Sprickor, smärta, blod och slem var helt irrelevant just då. Barnmorskan sprang iväg med sonen till akutrummet och tryckte på nödknappen varpå rummet fylldes med folk. Sonen började andas efter en stund och var ok. Jag låg kvar i rummet utan att veta vad som hände.

Mvh Miks

Usch vilka hemska händelser Kusinkusinen, var de alltså tvugna att medvetet knäcka ett nyckelben och bryta en arm? Eller var det något som "bara hände" liksom? Hur lång tid tar det för ett så litet barn att läka?

Och din kusin, hur länge satt hen fast om du vet det? Eller hur länge hen hade syrebrist?
Är det vanligt att sånt händer, att fullt friska barn är med om något sånt under förlossningen som gör att deras utveckling påverkas så?

Usch, det måste vara så hemskt att inte veta om ens barn klarar sig eller inte Jag hoppas det gick bra för både din bästa väns och ditt barn, och att de klarade sig utan men!

 

[vinkelina]

Oj! Kommer du bli helt återställd? Eller det kanske inte går att säga?

Har hört mellan 6 månader till 2 år. Någon sa att om de inte blivit bra inom ett år är det permanent. Bara att vänta och liksom

 

[hvala]

Mina barn har en kusin som är 6 år som fick syrebrist vid födseln. Han har diagnosticerats med lätt utvecklingsstörning och ADD. Jag tror inte det är det absolut värsta som kan hända - hur man nu kan gradera sånt - men det är oerhört tufft för föräldrarna just nu. Jag tror det är väldigt svårt att acceptera att han hade kunnat vara fullt frisk om de fått snitt tidigare, och så oroar de sig för hur han ska klara sig i livet.

För mig som födande kvinna är det absolut värsta som kan hända att barnet skadas. Det näst värsta är att få skador på min kropp som inte åtgärdas/läker rätt.

 

[Miks]

För mig som födande kvinna är det absolut värsta som kan hända att barnet skadas. Det näst värsta är att få skador på min kropp som inte åtgärdas/läker rätt.

Håller helt med!

Mvh Miks

 

[Miks]

Usch vilka hemska händelser Kusinkusinen, var de alltså tvugna att medvetet knäcka ett nyckelben och bryta en arm? Eller var det något som "bara hände" liksom? Hur lång tid tar det för ett så litet barn att läka?

Och din kusin, hur länge satt hen fast om du vet det? Eller hur länge hen hade syrebrist?
Är det vanligt att sånt händer, att fullt friska barn är med om något sånt under förlossningen som gör att deras utveckling påverkas så?

Usch, det måste vara så hemskt att inte veta om ens barn klarar sig eller inte Jag hoppas det gick bra för både din bästa väns och ditt barn, och att de klarade sig utan men!

Svarar via telefonen så det är svårt att svara i inlägget kopplat till varje fråga.

Kusinkusinen var de tvugna att få ut. Nu. Då bröt de av nyckelbenet med mening. Likadant armen som fastnade. I valet mellan en fungerande arm eller död bebis blir det enkelt. Nervskadan är inte läkt. Oklart om den kommer läka. Själva benbrotten gick fort i sammanhanget. Den psykiska ”skadan” hos föräldrarna tog betydligt längre tid att läka.

Ingen aning om hur länge kusinen satt fast. Vad jag förstått (någon annan kan med säkerhet detta bättre) är att tiden inte är den enda faktorn. Det beror på stress, om navelsträng och moderkaka är ok, hur mamman mår. Det finns bebisar som fastnar ett par minuter och får hjärnskada och det finns bebisar som sitter fast i timmar och mår ok.

Bästa vännernas barn mår bra, tack! Hen är en busig 3 åring! Sonen mår bra också. Han är en preenie 8 åring

Mvh Miks

 

[Sofie.S]

Alla som skrivit innan, jag hoppas verkligen att ni får vård och hjälp, till slut.
Inget hemskt eller tårdrypande, men något som påverkar mig efter förlossningen är att jag känner av foglossning när jag tränar och jag måste alltid knipa när jag hostar/nyser pga att jag är sydd och inte är lika intakt som förut. Ingen katastrof men det är något som jag lärt mig att leva med - trots att jag hade två snabba och bra förlossningar. Som någon skrev innan, kroppen kan få betala ett högt pris för att få barn.

 

[Girasol]

Jag dog närapå när yngsta föddes. Blödning i v32. Resulterade i urakut snitt, ca nio liter blod, två förlossni.gsläkare och två kärlkirurger som opererade i fem timmar. Moderkakan var en total föreliggande placenta praevia samt placenta percreta som växt igenom livmodern, in i livmodertapp, urinblåsa etc. Vaknade i respirator, utan livmoder men som sagt vid liv. Dottern klarade sig bra. Jag har dock fysiska men för livet. Kan exvis. Inte springa eller röra mig aktivt pga ärrvävnad i kroppspulsådern i buken. Domningar och taskig syresättning i höger ben som följd. Fruktansvärda buksmärtor vid tarmrörelser samt en tarm som inte riktigt fungerar. (Ärrvävnad/sammanväxningar).

Dottern fyllde tre i januari.

 

[Miks]

Jag dog närapå när yngsta föddes. Blödning i v32. Resulterade i urakut snitt, ca nio liter blod, två förlossni.gsläkare och två kärlkirurger som opererade i fem timmar. Moderkakan var en total föreliggande placenta praevia samt placenta percreta som växt igenom livmodern, in i livmodertapp, urinblåsa etc. Vaknade i respirator, utan livmoder men som sagt vid liv. Dottern klarade sig bra. Jag har dock fysiska men för livet. Kan exvis. Inte springa eller röra mig aktivt pga ärrvävnad i kroppspulsådern i buken. Domningar och taskig syresättning i höger ben som följd. Fruktansvärda buksmärtor vid tarmrörelser samt en tarm som inte riktigt fungerar. (Ärrvävnad/sammanväxningar).

Dottern fyllde tre i januari.

Jag har verkligen tänkt på dig, ofta, sedan vintertråden 14/15. Fint att se dig Såklart inte trevligt med din besvär

Mvh Miks

 

[Girasol]

Jag har verkligen tänkt på dig, ofta, sedan vintertråden 14/15. Fint att se dig Såklart inte trevligt med din besvär

Mvh Miks

Ja livet går ju liksom vidare, så det är ju bara att gilla läget även om det varit och är ganska tungt sedan dess. Har ju en bindvävssjukdom också och den blev ju inte piggare sedan denna händelse. Men vad är väl livet utan lite spänning liksom

Skämt å sido. Det är bara att kämpa på och jag har inte ångrat beslutet en enda gång att skaffa en sladdis, teots att det blev som det blev. Har också landat hem att även om jag hade vetat utgången innan så hade jag definitivt valt det ändå. Living on the edge kanske?

 

[Dahlianna]

Inte det värsta som kan hända, men några exempel ur min närhet i alla fall.
- Min kusin fick syrebrist med en CP-skada som följd, vilken gör att hon sitter i rullstol och är på ungefär en 15-årings nivå som 40+.
- Kompisens dotter satt fast och det blev urakut snitt och både kompisen och barnet höll på att dö. Barnet är fyra år och kan varken prata eller gå.
- Min kollega blev mer eller mindre förlamad från midjan och ner i samband med förlossningen. Efter ca 15 år i rullstol kunde hon börja gåträna och nu efter 20 år kan hon gå långsamt med rullator.