Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

[Brandgul]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Det är faktiskt jättevanligt och gissa om att jag stör mig på det!!! Alla bekanta tjatar om: "Vad säger man". Jag hör det HELA tiden. Men inte *** är det någon annan vuxen i närheten som tackar för allting. Kul på sitt sätt att fler uppmärksammat det faktiskt. Jag är alltid jättenoga med att säga tack och varsågod. Jag tror att det blir en vana för barnet när de hör det hela tiden Då blir det en naturlig sak. Att säga: "Vad säger man" när barnet gått iväg och släppt händelsen måste ju vara totalt meningsöst...?

 

[Lupin]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Håller med dig! Tycker inte barn ska tvingas göra nåt som de vuxna slipper undan med. Tex att äta upp all maten på tallriken om de ska få efterrätt. Hur många vuxna behöver rensa fatet? Själv säger jag alltid tack för maten, t.o.m. när jag gjort den själv (dvs nästan alltid haha). Jag tycker det är viktigt att lära sig säga tack (och varsågod) och jag gör det i sonens ställe än så länge. Så att det blir nåt naturligt, precis som du skriver.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Det är få personer och sammanhang där det uppskattas att sand kastas... Självklart får man sätta gränser runt sig själv vad man gillar och ogillar och likaså får man hjälpa till att sätta gränser runt personer som själva inte kan sätta gränser runt sig, små barn tex.

Detta är oproblematiskt i mina ögon.

Det är när man sätter godtyckliga gränser för att "barn mår bra av gränser" som jag reagerar. Likaså när man sätter gränser för just barn för att barn ska tränas på att acceptera gränser.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Kanske måste man skilja på missbrukarfamiljer och "vanliga" familjer. I vanliga familjer tror jag sällan att det är ett problem för barnen att lära sig att det finns gränser. Däremot tror jag att det är viktigt att föräldrarna lär sig att lösa problem på andra sätt än de traditionella som bestod i att säga nej, öva lydnad, säga ifrån, sätta gränser. Allt det där kan vi. Konsten är i stället att visa barnen vad som är ett önskat beteende genom positiv förstärkning. Kommer inte ihåg om det var du eller nån annan som snackade om barnet gärna ville leka med hundens matskål. I stället för att lära barnet ett nej (som om det skulle vara mer komplicerat än andra ord att lära sig...?) så kan man kanske bara ge barnet en annan skål att leka med. "Hundens skål har en massa bakterier, ta den här i stället". Man behöver inte vara så himla fokuserad på att "sätta gränser" hela tiden.

 

[Petruska]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Kanske du kan svara på hur ett barn som aldrig fått lära sig vad nej betyder helt plötsligt ska veta vad det innebär och lyda när det behövs?

Tja, hur ska ett barn som fått lära sig att lyda för lydnadens skull, som en träning i lydnad, kunna veta när det är nödvändigt att göra som föräldrarna säger?

Jättegulligt med 8 månaders som kryper runt och biter folk i tårna, utan tillsägelse, men inte så gulligt längre när bebisen är 2-3 år och springer omkring och biter andra barn i ryggen! Säg nej då och se om barnet fattar, om det aldrig fått höra ett nej innan dess?

Jag är så kittlig på fötterna att jag hindrar både barn och djur från att pyssla med mina fötter, för jag vill inte riskera att råka sparka dem. Men jag säger inte direkt nej till så små, snarare avleder jag dem.

Ditt resonemang förklarar inte ens varför bebisen så småningom börjar gå istället för att krypa. Det är i normalfallet inget man "lär" dem, det kommer ändå. Samma sak gäller klättrandet på andra människor och bitandet i deras tår.

JAG skulle aldrig komma på tanken att säga nej för nejets skull.

Men det är ju exakt det du rekommenderar ovan.

Men jag kommer inte att tillåta honom att slåss, skrika eller på annat sätt tvinga fram sin vilja!

Det är ju en annan sak. Att argumentera för sin vilja och med goda argument få den igenom, händer det väl att barn bör få. De kan ju ha rätt, vuxna kan ha fel. Och jag anser att god argumentation bör belönas.

Det är faktiskt så att om man inte fått lära sig moral/rätt vs fel innan man blir ca 15, så kan man inte lära det öht. Den delen i hjärnan stängs liksom av. Det är tex därför rehabilitering av fångar inte fungerar.

OM det här är sant, på vilket sätt är det ens avlägset kopplat till att lära barn vad ordet nej betyder "i förväg"?

Och jag frågar igen: varför gäller detta bara ordet Nej??

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Ja jag upplever att det är precis så. Att det är viktigare att barn "sköter sig" än att vuxna gör det och att man sätter upp en massa regler som inte fyller någon egentlig funktion. Hörde nyligen en mamma som blev arg på sitt barn för att det ville blanda och mosa ihop maten på tallriken! Det är obegripligt för mig att man måste ha en massa krav på folk bara för att de är barn. Många står ut med oändligt mycket mer skit från sina partners än vad de tycks göra från främmande barn i snabbköpet...

 

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Ja jag upplever att det är precis så. Att det är viktigare att barn "sköter sig" än att vuxna gör det och att man sätter upp en massa regler som inte fyller någon egentlig funktion. Hörde nyligen en mamma som blev arg på sitt barn för att det ville blanda och mosa ihop maten på tallriken! Det är obegripligt för mig att man måste ha en massa krav på folk bara för att de är barn. Många står ut med oändligt mycket mer skit från sina partners än vad de tycks göra från främmande barn i snabbköpet...

Alltså, man får ju välja sina krig som jag brukar säga. Att mosa ihop maten på tallriken är ju verkligen en bagatell Där förstår jag att du kanske reagerar. Meeeen, som jag förstår det så har du barn som är under året, och då har inte de större konflikterna kommit än. Det är SÅ lätt att ha egna "regler" och åsikter innan man verkligen ÄR där själv. Har själv hamnat i den fällan och fått äta upp en del som jag tyckt :smirk: Idag har jag något annorlunda syn på saker och ting, vilket jag inte hade för bara ett år sen när dottern var 1½. Jag säger inte att nej för nejandets skull är något som bör praktiseras, men att hela tiden vara fulländad pedadogisk förälder tror jag är omöjligt för de allra flesta.

Jag har också skräckexempel på föräldrar som har regler för sina barn som jag inte alls kan förstå, men det är säkert tvärtom också! Det finns säkert de som reagerar på hur vi har det i min familj. Huvudsaken tycker väl ändå jag är att man strävar efter att få sina barn så trevliga mot andra människor som möjligt.

När du skriver att man inte ska sätta gränser för barn bara för att de är barn, så har jag lite svårt att lista ut vad du menar exakt med det. För barn behöver ju gränser ofta specificeras för att de inte vet bättre, medans vuxna redan fått de berättat så de förstår. Att sen vissa vuxna fortsätter med dåligt beteende är ju beklagligt. Grundläggande regler tror jag behövs för alla barn (inte slåss, stjäla, mm) sen vilka övriga krig man enskilt behöver utkämpa med sina barn, och hur man lägger upp dem, tror jag är väldigt individuellt.

 

[Lupin]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Tja, hur ska ett barn som fått lära sig att lyda för lydnadens skull, som en träning i lydnad, kunna veta när det är nödvändigt att göra som föräldrarna säger?

Och hur fasen ska jag kunna veta det? Svara på det själv om du kan! Jag lär inte min bebis lyda, jag tränar inte honom i lydnad och kommer inte att göra det heller. Ärligt talat tycker jag att du ska ta mod till dig och fråga de föräldrar som du ser lever efter den här principen istället, då kanske du kan få nåt vettigt svar.

Jag är så kittlig på fötterna att jag hindrar både barn och djur från att pyssla med mina fötter, för jag vill inte riskera att råka sparka dem. Men jag säger inte direkt nej till så små, snarare avleder jag dem.

Naturligtvis (i alla fall i mina ögon) avleder man en 8-månaders. Däremot tror jag inte om det går lika lätt att avleda en bitande 2åring. De är inte så små längre.

Ditt resonemang förklarar inte ens varför bebisen så småningom börjar gå istället för att krypa. Det är i normalfallet inget man "lär" dem, det kommer ändå. Samma sak gäller klättrandet på andra människor och bitandet i deras tår.

Varför skulle jag behöva förklara varför en bebis börjar gå efter att ha krupit? Vad har det med saken att göra? Tycker du blandar ihop sakerna. Om ingen visar bebisen/barnet vad det får och inte får göra, så lär det inte sig. Om ingen visar att det är fel att bita eller klättra så är det inte nåt som försvinnner av sig själv.

Men det är ju exakt det du rekommenderar ovan.

Nix. Jag rekommenderar ingen någonting. Har aldrig skrivit någonsin att jag rekommenderar att man ska lära in nej för nejets egen del. Har inte ens sagt nej till min snart 9-månaders ännu, har inte haft anledning. När han hittade en stor sax på golvet (sambon höll på med persiennerna) häromveckan, så fick han lov att undersöka den. När han stoppade den vassa ändan i munnen så sa jag helt sonika till honom att det var bättre om han vände på saxen och tuggade på andra ändan istället. Och då gjorde han det. Sen får man tro vad man vill om det var slumpen som gjorde att han vände på saxen eller inte, har fler liknande exempel faktikst. Bebisar förstår mer än man tror!

Det är ju en annan sak. Att argumentera för sin vilja och med goda argument få den igenom, händer det väl att barn bör få. De kan ju ha rätt, vuxna kan ha fel. Och jag anser att god argumentation bör belönas.

Att skrika och slåss räknar jag inte som att argumentera. Gör du verkligen det själv? För det var skrika och slåss vi pratade om...och det kommer jag aldrig att tolerera.

OM det här är sant, på vilket sätt är det ens avlägset kopplat till att lära barn vad ordet nej betyder "i förväg"?

Jisses vad du har hängt upp dig och vänder på allt! Det var en liten passus angående att barn behöver lära sig rätt och fel och att det faktiskt finns en bäst-före-datum på den biten. Du verkar ju inte ens tycka att barn behöver lära sig vad nej betyder över huvud taget! Och ja, det är sant.

Och jag frågar igen: varför gäller detta bara ordet Nej??

Hur ska jag kunna veta det? Du har verkligen hängt upp dig på just det ordet. Du får ta och fråga någon annan, någon som lär in ordet nej i förväg!

Jag tycker Nej är ett bra stopp-ord. Det är kort, koncist och snabbt att säga. Men det ska användas med måtta. Jag har nog samma tillvägagångssätt med min bebis uppfostran som med mina hundar. Avleda i första hand (och andra och tredje med för den delen) men Nej ska han få lära sig när det behövs. Det har inte behövts hitintills, han får gärna känna och peta på grejor, har suttit under granen i jul och lekt med kulorna och rist i grenarna. Det var fascinerande att se hur han tänkte och funderade på hur hela granen skakade när han ju bara riste i en liten gren.