Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Se exempelvis Lupins inlägg ovan i denna tråd och Jippos i denna tråd http://www.bukefalos.com/f/showpost.php?p=6970767&postcount=2

HUR kan du tolka mig som om jag bara säger nej för nejandets skull?? Jag blir faktiskt oerhört förolämpad när du skriver så. Förklara hur du tror jag menar, tack.

 

[Gry]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

HUR kan du tolka mig som om jag bara säger nej för nejandets skull?? Jag blir faktiskt oerhört förolämpad när du skriver så. Förklara hur du tror jag menar, tack.

Det gjorde hon ju just. Hon tror att du hittar på regler som ditt/dina barn ska följa slaviskt utan förklaring....
Låter verkligen som du... *ironisk*

 

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Ja det verkar ju så. Snacka om att ha misstolkat mig. Men ibland så läser man vad man vill läsa, eller hakar upp sig på nån formulering tyvärr.

 

[Sar]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Så här skriver familjeterapeuten Jesper Juul i Här är jag vem är du ang detta med gränser:
Någon kom en gång på tanken att kalla barn "gränssökande" eller "gränssättande", som om det var något barn gjorde medvetet för att se hur långt de kan gå och för att manipulera föräldrarna. Så hänger det inte ihop, enligt min erfarenhet. De barn som avses är barn som är osäkra på kontakten med sina föräldrar som å sin sida är osäkra i kontakten med barnen. Föräldrarna uttrycker sig nästan aldrig personligt och barnen vet därför inte var de har dem. Barnen söker kanske gränser men det gör de för att de inte känner dem. När man inte känner sina föräldrars gränser blir man osäker, otrygg, helt passiv eller hyperaktiv och under alla omständigheter: ensam. Dessa barn söker inte gränser, de saknar kontakt.
Jag tycker att det är oerhört tänkvärt.

Jag kan inte hålla med om din tolkning av Juuls text. Här talar han om osäkra föräldrar som antagligen har stora problem med gränssättningar vilket kan visa sig i 1. Inga gränser alls, 2. Alldeles för stränga gränser utan rim och reson, eller kanske det värsta 3. helt oförutsebara gränser som inte kommuniceras för barnet innan det är för sent.
Jag tolkar texten som att dessa barn, om några, skulle behöva rättvisa, förståeliga gränser som föräldrarna kommunicerar med barnen. Juul anser att barnen inte ska kallas gränssökande eftersom de i själva verket saknar kontakt medan han i slutet av stycket medger att de kanske söker gränser = gränssökande

Jag tycker Juul har skrivit mycket jag håller med om men jag har absolut inte köpt hela konceptet och tycker att han tenderar att överteoretiserar. I stycket du hänvisar till upplever jag honom som mycket luddig, jag tror han skulle ha förklarat sig bättre genom att skriva att gränssökande barn inte alltid gör det för att provocera för ökad självständighet etc. utan för att att de verkligen försöker hitta något de kan lita på och hålla fast vid = sina föräldrars gräns= deras trygghet.

Men det är bara min tolkning.......

 

[havreflinga]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

ex. man får inte slå någon för att man vill ha just den grejen som kompisen har. Man får inte rivas bara för att man hamnar som nr. 2 i matkön. Eller skrika över att varför få inte jag ta först? Det räcker ju inte osv. Eller att allmänt hålla låda och skrika och gapa skoldagen igenom mer eller mindre.

När jag läser ditt inlägg kommer jag på vad det är jag ogillar i en del människors betonande av gränser. (Självklart sätter jag oxå gränser! Jag är ingen man kör med! Men jag reagerar ändå när folk pratar väldigt mycket om gränser. Det är liksom som att prata om att andas, eller äta. Varför lyfta fram just gränser som något extra viktigt...?)

Det är fokuset på vad man INTE får göra! Du räknar upp en massa saker man inte får göra. Har man gjort en uppfostringsinsats om man går fram till barnet och berättar att så får man verkligen inte göra? Eller om man funderar ut ett lämpligt straff? Är saken klar sedan?

Jag fokuserar hellre på känslan. Barnet som slår sin kompis för att h*n är avundsjuk på kompisens grejer har ju samma känsla oavsett om h*n visar den eller inte. Att du går fram och berättar att man inte får slåss ändrar ju inte ett dugg inuti barnet. Förmodligen kommer barnet bara att bli skickligare på att slå/trakassera mindre märkbart...

Att säga vad man INTE får göra är så himla enkelt. Den verkliga utmaningen för föräldrar och pedagoger (och medmänniskor överhuvutaget) är att visa vad man FÅR göra när man har en viss känsla, eller ett visst problem.

 

[havreflinga]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Om jag säger till min son att om han kommer för sent hem så blir det indragen datortid. Hotar jag då eller upplyser jag om konsekvenserna av hans handlande?

Du påminner (ett förtäckt hot) om de konsekvenser du har bestämt att en viss handling ska få.

Det intressanta är, tycker jag, vad som hände innan. Om du överhuvudtaget intresserar dig för varför han eventuellt skulle kunna tänka sig att inte respektera den tid du har bett honom komma hem. Om han har fått vara med och tycka till om konsekvenserna. Om det finns konsekvenser även för er vuxna om/när ni missköter er.

 

[bettysmatte]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Så här skriver familjeterapeuten Jesper Juul i Här är jag vem är du ang detta med gränser:
Någon kom en gång på tanken att kalla barn "gränssökande" eller "gränssättande", som om det var något barn gjorde medvetet för att se hur långt de kan gå och för att manipulera föräldrarna. Så hänger det inte ihop, enligt min erfarenhet. De barn som avses är barn som är osäkra på kontakten med sina föräldrar som å sin sida är osäkra i kontakten med barnen. Föräldrarna uttrycker sig nästan aldrig personligt och barnen vet därför inte var de har dem. Barnen söker kanske gränser men det gör de för att de inte känner dem. När man inte känner sina föräldrars gränser blir man osäker, otrygg, helt passiv eller hyperaktiv och under alla omständigheter: ensam. Dessa barn söker inte gränser, de saknar kontakt.

Visst är det tänkvärt, och det går ju också hand-i-hand med vad jag sagt innan i tråden. Tycker bara att författaren verkar vilja hitta på en egen definition. Jag ser väldigt lite skillnad på att vara "gränssökande" och att vara kontaktsökande för att man inte känner sina föräldrars gränser.

 

[Tajger]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag fokuserar hellre på känslan. Barnet som slår sin kompis för att h*n är avundsjuk på kompisens grejer har ju samma känsla oavsett om h*n visar den eller inte. Att du går fram och berättar att man inte får slåss ändrar ju inte ett dugg inuti barnet. Förmodligen kommer barnet bara att bli skickligare på att slå/trakassera mindre märkbart...

Men i ett akut läge kanske man måste börja med att säga "NEJ, så där gör man inte!" för att avbryta den handling som inte är önskvärd, för att sedan förklara varför och hur man istället ska göra. Beror väl på hur stort barnet är. En tre-fyra-åring är ju väldigt snabb till handling, en tonåring vet oftast mycket väl vad som gäller men skiter i det

 

[Kamomilla]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Du påminner (ett förtäckt hot) om de konsekvenser du har bestämt att en viss handling ska få.

Då sonen är 13 så har han själv fått vara med och tycka om vad som är rimliga konsekvenser av olika beteenden.

Självklart är det jag som vuxen som har den slutgiltiga beslutanderätten.

Han vet även mycket väl om att de konsekvenser som är sgda genomförs, här läggs inget "hot" som jag inte är beredd att verkställa.

De jag känner som inte verkställer "hoten" deras barn tjatar sig till det mesta och föräldrarna är ganska trötta på tjatet och ser inte själva sin egen del i att barnen tjatar, utan blir då bara arga på barnen som tjatar, med ett raseriutbrott som följd, eller att brnet får som det vill efter tjatet=det lönar sig att tjata, så nästa gång tjatas det ännu längre.....

Sen är inte mina gränser statiska under deras uppväxt utan ändras/omförhandlas när det är läge för det.

Jag känner inte heller att jag ska behöva motivera varenda beslut inför barnen, det vet att jag har ett bakomliggande motiv.

Själv tillhör jag nog den mer auktoritära typen av förälder när det gäller uppfostran, jag är förälder, kompisar har de gott om själva.

Det är jag som ska visa dem vad som är rätt och fel och att olika handlingar får olika konsekvenser.

 

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Så här skriver familjeterapeuten Jesper Juul i Här är jag vem är du ang detta med gränser:
När man inte känner sina föräldrars gränser blir man osäker, otrygg, helt passiv eller hyperaktiv och under alla omständigheter: ensam.

Den här meningen säger väl allt i sånafall!

 

[Girasol]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

När jag läser ditt inlägg mot mig så känner jag att du gärna generaliserar och inte vill läsa vad jag skrivit se ex. inlägg 40.

Klart att du måste få stopp på ett barn som slåss, innan du kan tala om vad barnet får göra!
Nu tog jag endast upp exempel ang det här med barnen och skolan.
Om ett barn ger sig på ett annat barn, säger inte du då till det barnet? Eller springer du fram och säger, du får gärna vara arg och gå ut och sparka på ett träd istället och sedan inte kommentera händelsen som barnet utfört mot det andra barnet?
För hur du än vrider och vänder på det hela sitter baken där bak. Man måste ju påtala om man ogillar en sak, men sättet du för dialogen på i denna tråd får nog de flesta att uppleva att du anser att man inte ska kommentera och prata om att man inte ska, får , bör etc. ex. slå någon annan.

Man kan ju prata om detta i hela klassen utan att något inträffat och alla barn är med på det hela. Men om det sen sker, säger du inget alls då till det barn som är den som utfört negativ handling?


Gira

ps. Då jag sedan länge känner din make, får ni gärna komma ut och hälsa på!!!

 

[Girasol]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Du påminner (ett förtäckt hot) om de konsekvenser du har bestämt att en viss handling ska få.

Hur kan det vara ett förtäckt hot då hon tillsammans med sonen redan tidigare kommit överens om vilken konsekvens det blir om han inte sköter det som just denna familj har som sina regler?
Han vet ju vad som komma skall om han avviker i sitt beteende.

Gira

 

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Det är fokuset på vad man INTE får göra! Du räknar upp en massa saker man inte får göra. Har man gjort en uppfostringsinsats om man går fram till barnet och berättar att så får man verkligen inte göra? Eller om man funderar ut ett lämpligt straff? Är saken klar sedan?

Att säga vad man INTE får göra är så himla enkelt. Den verkliga utmaningen för föräldrar och pedagoger (och medmänniskor överhuvutaget) är att visa vad man FÅR göra när man har en viss känsla, eller ett visst problem.

Jag tycker inte att man är färdig när man berättat för barnet att man inte får göra si eller så, poängen kommer ju sen när man berättar om varför man inte får det och vad man kan göra istället. Och jag håller inte med dig när du säger att det är svårt, för mig kommer det naturligt.

 

[Kamomilla]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Du påminner (ett förtäckt hot) om de konsekvenser du har bestämt att en viss handling ska få.

Nu ska jag hårddra det hela lite:

Om jag säger till någon att om du kör för fort så får du böter/blir av med körkortet.
Är det då fortfarande så att det jag säger är ett förtäckt hot eller upplyser jag bara om vilka regler/lagar det är som gäller?

För JAG har inte varit med och stiftat alla dessa lagar/regler som faktiskt gäller mig som medborgare i samhället.

 

[Girasol]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag tycker inte att man är färdig när man berättat för barnet att man inte får göra si eller så, poängen kommer ju sen när man berättar om varför man inte får det och vad man kan göra istället. Och jag håller inte med dig när du säger att det är svårt, för mig kommer det naturligt.

Håller fullständigt med....


Gira (med tre barn i "trotsålder"/intensiv utvecklingsperiod)

 

[Mandelblom]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag tycker inte att man är färdig när man berättat för barnet att man inte får göra si eller så, poängen kommer ju sen när man berättar om varför man inte får det och vad man kan göra istället. Och jag håller inte med dig när du säger att det är svårt, för mig kommer det naturligt.

Samma här!

Först: Gör INTE så! (stoppande)
Sedan: FÖR att... (förklaring)
Ännu senare: Om du istället gör så här så blir det mkt bättre (ge alternativ till en annan gång)
Och kanske beroende på vad som hänt: Om du gör så fler gånger så får du inte... (det kostar på att inte göra som man ska, dvs konsekvens) Tex om du kommer hem två timmar för sent igen så blir det ingen dator på tre dagar...

Det hänger liksom ihop och man får fortsätta även sedan barnen blivit tonåringar och då gäller det att vara MKT tydlig, för annars: det sa du inte...
Med den yngsta brukar jag låta honom upprepa vad jag säger och ställa kontrollfrågor för att se till att han har lyssnat. Tex När var det du skulle komma hem? Vad var det du skulle göra då? Hur dags var det träning? När måste du komma hem för att hinna dit i tid? Vad vad ska du göra innan du går dit? (tex äta eftersom han lätt hoppar över det till förmån för en stund på MSN.

Barnuppfostran är inget lätt sak och alla gör vi olika.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag tolkar inte DIG så, har ingen aning om hur du resonerar i andra fall. Däremot tolkar jag ditt inlägg så. Så här skriver du:

Såsmåningom kommer hon att förstå och då lägga ner det hon håller på med.

Det tolkar jag som att du menar att man ska öva barnet på att förstå nej/fy innan det ens har greppat ordet.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

För mig talar det i alla fall om vikten med att vara tydlig, att ha klara gränser som barnen inte ständigt måste söka konturerna på. Men då går det ju inte så bra ihop med ditt ursprungsinlägg som jag tolkar som att folk sätter för mycket gränser?

Är det inte en kontaktlöshet att inte ha förmedlat vilka spelregler som finns i livet?

Det är skillnad att ha gränser runt SIG SJÄLV, det har vi ju mot alla människor, det är detta Jesper Juul talar om. Det är en annan sak att ikläda sig en Föräldraroll och sätta gränser i egenskap av förälder, bara för att man ska etablera lydnad. För övrigt tycker jag inte att tex lära sitt barn att säga tack för maten är att sätta en gräns. Att däremot slaviskt kräva att barnet alltid ska tacka för maten när inte ens mamma och pappa tackar för maten, bara för att barnet är barn är att sätta en i mitt tycke överdriven gräns.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag kan inte hålla med om din tolkning av Juuls text. Här talar han om osäkra föräldrar som antagligen har stora problem med gränssättningar vilket kan visa sig i 1. Inga gränser alls, 2. Alldeles för stränga gränser utan rim och reson, eller kanske det värsta 3. helt oförutsebara gränser som inte kommuniceras för barnet innan det är för sent.
Jag tolkar texten som att dessa barn, om några, skulle behöva rättvisa, förståeliga gränser som föräldrarna kommunicerar med barnen. Juul anser att barnen inte ska kallas gränssökande eftersom de i själva verket saknar kontakt medan han i slutet av stycket medger att de kanske söker gränser = gränssökande

Jag tycker Juul har skrivit mycket jag håller med om men jag har absolut inte köpt hela konceptet och tycker att han tenderar att överteoretiserar. I stycket du hänvisar till upplever jag honom som mycket luddig, jag tror han skulle ha förklarat sig bättre genom att skriva att gränssökande barn inte alltid gör det för att provocera för ökad självständighet etc. utan för att att de verkligen försöker hitta något de kan lita på och hålla fast vid = sina föräldrars gräns= deras trygghet.

Men det är bara min tolkning.......

Min tolkning (inte enbart av detta citat) är att han efterlyser ett personligt språk, att man steppar ur den automatiska föräldraautomatsvararen och börjar samspela med sina barn genom att sätta gränser runt sig själv i stället för runt barnet. Att det blir mindre av "Man får inte gå in med skor" och mer av "Jag vill inte ha smutsiga skor i vardagsrummet". Ungefär så som man skulle göra mot andra människor. Att det inte finns någon anledning att tänka mer på att sätta gränser mot barn än vad det gör mot andra människor man samspelar med. Jag tror att han menar att barn blir gränssökande som ett sista halmstrå när de inte känner att de blir rakt bemötta utan von oben av någon som ikläder sig en Föräldraroll. Man behöver alltså inte utgå från att om man inte Sätter Gränser så kommer barnet att testa. Barn kan lära sig spelregler alldeles utmärkt utan en tydligt formulerad Gräns, kanske rent av utan att man ens medvetet ens uttalat den värdering eller det beteende man vill att barnet ska lära sig. Är min tolkning.

Och som sagt, jag är inte emot regler så länge de har en vits och ett syfte annat än att lära barnen dess plats som underordnad i flocken.

 

[Gry]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

"Jag vill inte ha smutsiga skor i vardagsrummet". .

Problemet är bara att min självständiga son som INTE kan tolka underliggande meningar bara hade sagt; Men det vill jag. Ohc vad säger man då?
Men det är ett annat problem, egentligen håller jag med

"Och som sagt, jag är inte emot regler så länge de har en vits och ett syfte annat än att lära barnen dess plats som underordnad i flocken.

Jag häpnar oxå över att man har hårdare krav på barn än vad man har på sina medmänniskor. Tex

Barn/tonåringar får inte svära när de slår sig som bara den
De ska alltid tacka för maten, gör aldrig vi föräldrar när vi bara är hemma (olika för alla naturligtvis)
Man ska ta ngn i hand ohc säga förlåt och sedan samarbeta med ngn som tex har kastat glåpord till en på rasten och snackat skit om en
Barn får konsekvenser som inte är relevanta till situationen tex Om du inte gör som jag säger får du inget lördagsgodis
Barn får inte prata vid matbordet särskilt mkt och det ska helst vara relevant och intressant
osv kan hur många som helst.

Men ibland är det svårt. Min underbara tvååring har kommit in i en ny våg av trots och jag lovar, det är smidigare att stoppa ner en åttaarmad bläckfisk i en nätkasse än att sätta på henne bilbältet!!! Jag ska erkänna att min första tanke var att nu j-lar låser jag bilh-.etet och sätter mig på närmsta fik en timme och skiter i ungarna. Sedan förklarade jag lugnt (men ngt ansträngt) att nu ska vi åka hem och tar du inte på dej bilbältet blir mamma arg för nu vill jag åka hem. Det är förvisso ett hot men det är oxå en helt sanningsenlig konsekvens. Sedan berömde jag henne och förklarade för henne varför man har bilbälte för. Hon fattade nada.... men det kändes väldigt pedagogiskt och bra...