Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Inget barn och ingen vuxen kan få göra precis som de vill och det är viktigt för självkänslan att alla lär sig sätta gränser runt sig själva och att de lär sig känna efter vad de vill och inte vill. Det är inte det jag vänder mig emot. Det är principen att man ska sätta gränser av anledningen att barnen ska lära sig ett nej. Att man uppfostrar för uppfostrandet skull, för att barnet ska lyda.

Men VEM här har skrivit något sådant??!! Att man säger nej bara för att man kan och "ska"??! INGEN mig veterligen. Alla här inne har specificerat vilka gränser de har i sin familj och vad de anser acceptabelt för just sina barn. Det är DU som skriver att vi andra sätter gärnser bara för att vi KAN och använder det som ett maktmedel mot våra barn.

Jag sätter inte gränser för att mina barn ska lyda mig blint, absolut inte, det jag allra helst vill är att de ska bli starka individer som tycker om sig själva och litar på sig själva och sitt omdöme. Men det är ändå upp till mig som förälder att visa mina barn vad som är "rätt och fel" i tillvaron, vad som accepteras och inte, annars kommer de snart vara utan socialt umgänge

 

[oz_joj]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

KL

Jag tycker också att TS förenklar mycket. Jag har en känsla av att jag i andras ögon kan bli en ganska sträng mamma, men jag vet också att jag redan är en väldigt kärleksfull mamma. Jag är själv uppfostrad med "kramar och ramar" och kommer nog att anamma detta mycket. Jag kommer inte att tillåta tex hopp i soffan med förklaringen att dels kan soffan gå sönder, dels barnet skada sig, dels är det väldigt jobbigt att sitta bredvid en som hoppar etc etc. Jag arbetar med barn och ser alltför många exempel på hur jag inte vill att det ska vara. Tex när en pojke i år 4 inte förstår varför man inte får rycka upp blommor ur någons rabatt när vi går förbi ett hus. Min son ska långt innan veta detta och varför. Ser varje dag folk på stan som kastar skräp på gatan, är själv uppfostrad med att man inte gör så och ämnar föra detta vidare. etc etc etc.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

återigen vill jag klargöra att jag inte är emot att säga nej till barnet. Jag är emot tron på att man måste sätta gränser för gränssättandets skull och för att demonstrera sin makt, för att barn ska veta sin plats. Uppfostran för uppfostrans skull och för att visa andra vuxna att man minsann har pli på barnen.

Vad det gäller "barn mår bra av gränser" så hänvisar jag till Leva med barn som bvc delar ut till alla (?) nyblivna föräldrar:
"Nu har pendeln svängt tillbaka igen, alldeles för långt enligt min mening. I alla sammanhang betonar man nu hur viktigt det är att föräldrarna är "tydliga", att de vågar "sätta gränser" och så vidare. Om barns behov av frihet och skapande har det varit tystare en tid, även om jag börjar se en ljusning på horisonten." sid 165 och skrivet av Lars H Gustavsson som är en rätt välkänd figur på området.

 

[biffen]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Det finns många barn som mår bra av att veta att gränser finns och att de inte ruckas på oavsett.
Det finns barn som inte har det sociala spelet "medfött" utan testar gränser ofta. Då behövs någon som står fast. En konsekvent behandling av dessa barn skapar trygghet och lugn och minskar testandet. Och då menar jag inte Nej för nejandets skull.

Det finns också barn som verkligen har bra koll, de iakktar omvärlden och förstår var gränserna går och har i regel inte lust att ge sig in i konflikter "bara för att". Förutom vid de värsta trotsperioderna då...
Dessa barn behöver inte strikta gränser i regel.

Självklart ska barnen fostras till att "tänka själva" och att ifrågasätta gränserna är bara naturligt. Ingen sätter väl gränser för att få säga nej? Behöver man inte dem så tror jag inte att någon förälder sätter en gräns "bara för att" barnen ska lära sig om livet.
Men för att få en fungerande vardag, som flyter någotsånär, är det viktigt med gränser och vissa bestämda regler för de allra flesta barn.

Jag har sett ett antal bortskämda barn som gör sina föräldrar helt uttröttade bara för att de inte vågat säga Nej, Stopp - utan barnet är med och bestämmer om alldeles för mycket. Den makten skapar otrygghet hos barnet och kommer att skapa problem för det under fortsatt uppväxttid, kanske ända upp i vuxen ålder.

 

[havreflinga]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Varför tror du att du kommer fram till vissa beslut som vuxen? Vaknade du bara en dag och kom på att ja just ja så ska jag göra eller är du formad från dina föräldrar, kamrater, lärare och andra människor?

Oj, oj vad jag har blivit formad. Det tog mig många år att forma tillbaka mig till den jag egentligen var menad att vara.

Jag har kramat och tackat och varit väluppfostrad och snäll, när jag egentligen borde ha fräst "stick och brinn". Jag fick lära mig hur man ska bete sig och utförde skådespelet skickligt, även om mitt hjärta skrek NEJ.

Inte förrän jag var vuxen insåg jag vilken god människa jag egentligen är. Jag behöver inte hålla reda på en massa spelregler för att uppföra mig rätt och inte bli en plåga för min omgivning. Jag behöver bara lyssna på min inre röst, så gör jag automatiskt goda saker (även om de kanske avviker från tradition och etikett), för jag vill precis som alla andra betyda något för andra och ingå i den sociala gemenskapen.

Jag formas och utvecklas fortfarande, men numera låter jag mig bara coachas av de som förutsätter att jag är god/bra och därför tar reda på var fnurran sitter ifall jag ändå gör något som är ont/dåligt.

Jag tror att även barn är goda och vill vara en tillgång för andra. Tyvärr tror jag att många ser barn som små vilddjur som måste tämjas. Då blir det fel, tror jag.

 

[Litenvit]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Självklart är det förenklat, men enligt forskning finns det fyra föräldratyper som fungerar olika bra. Det finns dels den kärleksfulle föräldern som också sätter gränser. Den här kombinationen ger bäst resultat när man ser till barnet. Sedan finns det den kärleksfulle föräldern som inte klarar av att sätta gränser, och här blir resultatet något sämre fast ändå inte direkt dåligt. En annan kombination är föräldern som sätter strikta gränser men som inte visar kärlek. Det här är en dålig kombination. Den ALLRA sämsta är dock den förälder som varken visar kärlek eller sätter gränser. Här får man ett barn som inte känner att föräldern bryr sig om det alls. I den här kategorin hittar du ofta psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar, dvs personer som själva inte mår bra. Så där har du helt rätt. En förälder som mår dåligt är ofta ingen bra förälder eftersom den har svårt för att både sätta gränser och visa kärlek.

Gränssättning är inget negativt, och det verkar som om du har missförstått det så. Barn KRÄVER gränser och vill faktiskt att man ska visa vad som är rätt och fel, vad som är acceptabelt i olika situationer.

Med Betsysmattes svar så är diskussionen nästan överflödig.

Som lärare så träffar jag på en massa barn dagligen och de allra flesta är bra uppfostrade, det de gör är att prova gränser och då tycker jag att både deras föräldrar och jag som lärare är rätt bra på att stå pall och stå på oss när det gäller att hålla och förklara de gränser som finns.

Skillnaden mellan dagens gränssättning och gårdagens kadaverdisciplin är att gränserna tillåts granskas och ifrågasättas. De blir förklarade, det är inte meningen att de ska hållas bara därför att, utan barnen får faktiskt fråga varför och ge förslag på ändringar. Men fortfarande gäller det att vara den vuxna och hålla på de gränser som jag som vuxen ser är nödvändiga även om barnen tycker att de inte är det.
Även vuxna kan ju ibland ha svårt att ta en förklaring hur rimlig den än är. Vi ska ju umgås socialt och måste fungera med varandra och då måste man ibland acceptera regler som man själv inte gillar trots allt.

 

[Gry]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag har läst mkt härinne och jag vet inte vad du pratar om.

Vem har sagt att det ska sägas Nej för Nejandets skull?

 

[Gry]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Med Betsysmattes svar så är diskussionen nästan överflödig.

.

Exakt! Har oxå läst om den där forskningen nyligen på högskolan.

 

[havreflinga]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Som lärare så träffar jag på en massa barn dagligen och de allra flesta är bra uppfostrade, det de gör är att prova gränser och då tycker jag att både deras föräldrar och jag som lärare är rätt bra på att stå pall och stå på oss när det gäller att hålla och förklara de gränser som finns.

Jag är oxå lärare, och jag är oxå tydlig med vad som är okej/inte okej för mig. Men uttrycket "de provar/testar gränser" gillar jag inte. Det låter som om de provocerar bara för provocerandets skull.

Som jag ser det strävar alla människor efter att tillfredsställa sin lust, och vi vill inte göra av med mer energi än vad som krävs. Om vi märker att det finns någon som är beredd att curla för oss, då kommer vi be denna person om allt fler småtjänster, och efter ett tag se dem som självklara och sluta tacka. Och kanske till och med bli sura om han/hon plötsligt säger nej till något han/hon alltid brukar ställa upp på.

Till slut får personen nog och skriker att gränsen är nådd. Är det då vi som varit gränstestande, eller han/hon som varit gränslös (eller bara dum)?

 

[Litenvit]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag är oxå lärare, och jag är oxå tydlig med vad som är okej/inte okej för mig. Men uttrycket "de provar/testar gränser" gillar jag inte. Det låter som om de provocerar bara för provocerandets skull.

Som jag ser det strävar alla människor efter att tillfredsställa sin lust, och vi vill inte göra av med mer energi än vad som krävs. Om vi märker att det finns någon som är beredd att curla för oss, då kommer vi be denna person om allt fler småtjänster, och efter ett tag se dem som självklara och sluta tacka. Och kanske till och med bli sura om han/hon plötsligt säger nej till något han/hon alltid brukar ställa upp på.

Till slut får personen nog och skriker att gränsen är nådd. Är det då vi som varit gränstestande, eller han/hon som varit gränslös (eller bara dum)?

Jag kallar det bara för vad det är.
Att testa (provocera) för att se om den andre är beredd att hålla sina löften, eller om det är en "låtgåare" är vare sig konstigt eller ovanligt. Företeelsen är inte ens bara förbehållen barn, trots att jag antar att de oftare testar än vuxna eftersom de inte ännu har gjort sig en klarare egen bild om vad som är OK eller inte OK.

Att man testar eller provocerar på detta sätt är inget jag laddar vare sig positivt eller negativt, utan det är helt enkelt ett sätt att se vad andra går för och ett sätt att bygga upp sin världsbild. Ju klarare och tydligare respons man får desto lättare är det att bygga sin världsbild och få de egna inre gränserna.
Det mest förödande är att få en ständigt oförutsägbar respons.

 

[Kamomilla]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Om jag säger till min son att om han kommer för sent hem så blir det indragen datortid. Hotar jag då eller upplyser jag om konsekvenserna av hans handlande?

Om en tvååring leker bredvid sitt småsyskon som ligger på golvet och du ser att tvååringen är på väg att drämma en leksak i huvudet på syskonet. Skriker du då "NEJ" eller talar du lugnt att "så får man inte göra, det gör ont på XX" Själv skulle jag i det läget först skrika och sedan förklara, men om barnet aldrig tidigare hört ordet NEJ då?

Vad är det som är farligt med regler?

Om vi ska hårddra det så kan du, nästan, göra som du behagar tills du blir staffmyndig.

Visst finns det barn som blir bra trots brist på regler under uppväxten men merparten går det tyvärr ganska illa för.

 

[Girasol]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

*kl*

Som Havreflinga skriver ang. curla kan jag inte annat säga än att jag INTE vill vara en förälder som får det omnämnandet!

Klart man måste ha gränser. Inte hur många som helst , men likväl några.
Vi får ofta jättebra beröm av andra människor för att våra barn sitter stilla vid bordet då vi fikar etc. Att de alltid verkar så glada samt sköter sig bra i affären. Vi har 4 ungar och då vill det till att alla kan uppföra sig hyfsat.
Våra barn får inte alltid ett nej. Men de måste veta vad det ordet betyder och att ev. konsekvenser följer om man inte lyder det där nejet.

Ett barn som inte får lära sig gränser kan vara direkt odrägligt. Tänker då mest på att det i min ena sons klass finns några barn som definitivt missat en del av livets spelregler, ex. man får inte slå någon för att man vill ha just den grejen som kompisen har. Man får inte rivas bara för att man hamnar som nr. 2 i matkön. Eller skrika över att varför få inte jag ta först? Det räcker ju inte osv. Eller att allmänt hålla låda och skrika och gapa skoldagen igenom mer eller mindre. Ska ja nu fundera lite, så undrar jag hur de här barnen blir som tonåringar?! Om de inte lärt sig uppförande som små hur går det då att få de här ungdomarna på rätt köl? Jag får bestämt känslan av att det nog är svårare att fånga upp en tonåring på glid som inte kan en del av livets uppförande koder än den som har fått lära dem sedan tidigare.

Barn lär sig genom att "provocera"/ testa gränser. Dessa upplevelser ang. konsekvenser är vad barnet kommer bära med sig in i vuxenvärlden....

Hade vi inga regler skulle vi nog leva i laglöst land......


Gira

 

[Jane_Done]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Frågan om sätta gränser handlar väl om VARFÖR du satt just den tiden för sonen att vara hemma. För det är faktiskt så jag tolkar Minos inlägg, att du satt en tid godtyckligt, bara-för-att.

 

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Frågan om sätta gränser handlar väl om VARFÖR du satt just den tiden för sonen att vara hemma. För det är faktiskt så jag tolkar Minos inlägg, att du satt en tid godtyckligt, bara-för-att.

Men så gör man väl inte??! Anledningen till att man sätter en tid kan ju variera (man ska upp till skolan dagen därpå, iväg på annat, föräldrarna ska bort så man måste komma hem osv) men ingen vettig förälder säger väl en tid, och står sen och garvar barnet upp i ansiktet och säger "skulle bara kolla så du löd mig, egentligen finns ju ingen anledning till att du skulle hem just nu, haha"??!!

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Så här skriver familjeterapeuten Jesper Juul i Här är jag vem är du ang detta med gränser:
Någon kom en gång på tanken att kalla barn "gränssökande" eller "gränssättande", som om det var något barn gjorde medvetet för att se hur långt de kan gå och för att manipulera föräldrarna. Så hänger det inte ihop, enligt min erfarenhet. De barn som avses är barn som är osäkra på kontakten med sina föräldrar som å sin sida är osäkra i kontakten med barnen. Föräldrarna uttrycker sig nästan aldrig personligt och barnen vet därför inte var de har dem. Barnen söker kanske gränser men det gör de för att de inte känner dem. När man inte känner sina föräldrars gränser blir man osäker, otrygg, helt passiv eller hyperaktiv och under alla omständigheter: ensam. Dessa barn söker inte gränser, de saknar kontakt.
Jag tycker att det är oerhört tänkvärt.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag har läst mkt härinne och jag vet inte vad du pratar om.

Vem har sagt att det ska sägas Nej för Nejandets skull?

Se exempelvis Lupins inlägg ovan i denna tråd och Jippos i denna tråd http://www.bukefalos.com/f/showpost.php?p=6970767&postcount=2

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Klart man måste ha gränser. Inte hur många som helst , men likväl några.

Självklart finns det gränser och regler, som att man sover på natten, borstar tänderna, inte mördar, etc etc. Men jag håller inte med om att ett barn som slåss inte har fått tillräckligt med gränser. Snarare att ingen har lärt barnet hur man hanterar sina jobbiga känslor utan att slåss. Så länge man fokuserar på att "sätta gränser" till varje pris verkar det vara en stor fara med att man glömmer bort den biten, att lära barnet vad man får i stället för vad man inte får, det blir väldigt mycket "så här gör man inte" i stället för "så här gör man". För övrigt är det väl inte helt ovanligt att barn till föräldrar som sätter massor av gränser är de allra busigaste när föräldrarna inte är med...

 

[Litenvit]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Så här skriver familjeterapeuten Jesper Juul i Här är jag vem är du ang detta med gränser:
Någon kom en gång på tanken att kalla barn "gränssökande" eller "gränssättande", som om det var något barn gjorde medvetet för att se hur långt de kan gå och för att manipulera föräldrarna. Så hänger det inte ihop, enligt min erfarenhet. De barn som avses är barn som är osäkra på kontakten med sina föräldrar som å sin sida är osäkra i kontakten med barnen. Föräldrarna uttrycker sig nästan aldrig personligt och barnen vet därför inte var de har dem. Barnen söker kanske gränser men det gör de för att de inte känner dem. När man inte känner sina föräldrars gränser blir man osäker, otrygg, helt passiv eller hyperaktiv och under alla omständigheter: ensam. Dessa barn söker inte gränser, de saknar kontakt.
Jag tycker att det är oerhört tänkvärt.

Nu hänger jag inte riktigt med på vad du menar med inlägget.

För mig talar det i alla fall om vikten med att vara tydlig, att ha klara gränser som barnen inte ständigt måste söka konturerna på. Men då går det ju inte så bra ihop med ditt ursprungsinlägg som jag tolkar som att folk sätter för mycket gränser?

Är det inte en kontaktlöshet att inte ha förmedlat vilka spelregler som finns i livet?

 

[cirkus]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

En ettåring som slåss gör det av någon anledning, medan en femåring eller åttaåring är mer medveten. Att just slåendet måste vara utlopp för jobbiga känslor är jag inte säker på. Hur kommer det sig att tex en ettåring synbart utan anledning kan gå fram och dänga en leksak i huvudet på en annan unge ? Vad är anledningen ? Kanske helt enkelt för att se vad som händer ? Om det låter kul eller nå't. Typ som när man slår på en kastrull. Däremot om två småttingar ddrar i samma leksak och den ena tar till våld för att "få" den så är det ett annat läge. Eller om den som blir av med en leksak klipper till - ytterligare ett annat läge.

Allt detta är ju skillnad jämfört med om en femåring slåss, den är medveten om att det gör ont osv.

 

[Girasol]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Är inte det ett sätt att sätta gränser? Att lära barnet vad man får och inte får.
Vi ger våra barn mycket kärlek, talar varje dag om ordagrant att vi älskar dem, att de är speciella. Vi pysslar mycket, läser läxa, ser på tv etc. De är i princip med oss överallt -betydligt mer och oftare än vad många andras barn är har jag förstått. (kan väl ha att göra med att vår grundtanke är att vi har skaffat våra barn för att vi vill umgås med dem under i princip all vår lediga tid.)

När du lär ett barn vad som är "sunt förnuft" så gör ju ofta barn som man själv gör. Men man kan inte förvänta sig att ett barn ska kunna läsa av och därmed veta hur man uppför sig. Ska jag nu hårddra det lite så om du säger nej eller talar om vad som är rätt eller fel så är ju båda sätten att säga nej och dämed sätta en gräns.

Sedan tycker jag själv att det är synd med föräldrar som automatiskt säger nej vid minsta förfrågan från barnet. Min äldste älskar att klippa och klistra och ganska ofta när han frågar om han får göra det så säger jag nej. Om han frågar varför så har jag även en motivering till varför. Ex. vi ska strax äta och måste duka bordet. Du ska läsa läxan först alt. Jag orkar inte städa efter dig och dina syskon idag, då ni skräpar ner jättemycket när ni klipper.(jag anser mina barn något för små att kunna kräva att de städar upp ordentligt efter sig.) Likväl som han kan få ett javisst.

Att ett barn blir argt är helt ok. Likaså att man säger att du får gärna vara arg, jag förstår att du blir det men jag tycker inte om när du slår på mig för att du inte får som du vill. Det är ju också ett sätt att sätta en gräns. Men i snällare ordalag.

I vår familj förekommer såväl nej som längre förklaringar och motiveringar. Vi är nog ganska hårda för här blir det konsekvenser om barnen efter några tillsägelser inte lyssnar/lyder. Vi talar även om vilken konsekvens som kommer inträffa och barnet måste få en ärlig chans att rätta sig.


Gira