Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

[mino]

Varför är ni så många som tjatar om att sätta gränser och att våga säga ifrån och liknande? Ibland låter det på vissa här som om ni har fastnat i ett jätteomodernt föräldraskap som går ut på att ungar ska veta hut, förstå ett nej och lyda vuxna. Punkt. Framför allt är det andras barn som ska vara formade så att de behagar er och inte har den minsta egna åsikt oavsett deras ålder, mognad och situationen. Det låter ibland ungefär som det resonemang som användes för ett 50-tal år sen om aga, att diciplin måste till för att det skulle bli folk av barnen. Som att lösniningen på barns problem bara handlar om att uppfostra bort dåliga beteenden, inte ta reda på varför.

Tolkar jag er fel när det verkar som om ni tycker att gränser måste sättas oavsett vad de handlar om, som princip måste man säga nej till barn av ingen annan anledning än att de inte ska tro att de får bestämma? Att uppfostringen är till för att behaga andra, inte i första hand för att hjälpa barnen ut i livet?

Eller vad menar ni egentligen med att "sätta gränser"?

 

[marieka]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

vad du överdriver.
Klart man måste ha gränser. Jag har några få regler som jag är benhård på. Förutom de är jag inte omöjlig, 5 åringen har börjat förhandla för att få sin vilja igenom

 

[Tajger]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

"Sätta gränser" handlar för mig om att lära barnet hur man beter sig på ett bra sätt i olika sociala situationer. Det blir jobbigt för gamla Agda om hon blir nersprungen av busiga barn på Ica, även om inte föräldern har ont av det, det blir jobbigt för barnet om det inte klarar att leka med de andra på dagis på ett bra sätt, blir tråkigt för nästa som ska sitta i buss-sätet om föregående barn klättrat där med leriga stövlar mm. Finns många situationer man skulle önska lite ramar för barn för att livet ska vara trevligt både för dem själva och dem de möter.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Klart man måste ha gränser.

Måste man? Du menar att det inte skulle gå att som vuxen från situation till situation avgöra vad man vill?

Mitt intryck är att många lägger väldigt mycket tid och kraft på att säga nej och sätta gränser men de lägger ingen tid på att lära barnet att hantera sin besvikelse och ilska över att få ett nej. Trots att det egentligen är barnets reaktion på ett nej som är det jobbiga för oss vuxna, vi har ju den ekonomiska och fysiska makten så i praktiken är det inte särskilt svårt för oss att genomdriva våra beslut.

 

[marieka]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

vadå vuxen? jag pratar om små barn. Du får gärna uppfostra dina hur du vill. Våran uppfostran funkar bra för oss.

HUr vet du att folk bara säger nej utan att hjälpa barnet hantera besvikelsen?

 

[Snurrfian]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Varför tror du att du kommer fram till vissa beslut som vuxen? Vaknade du bara en dag och kom på att ja just ja så ska jag göra eller är du formad från dina föräldrar, kamrater, lärare och andra människor?

Ja jag tror att alla behöver tydliga gränser, vad är tillåtet, vad är inte tillåtet. Sen sättet man sätter gränser kan vara mer eller mindre bra. Tex våra barn har en hel del gränser och regler, man slår inte varandra, man biter inte osv
Plus en väldig massa andra för att få vardagen att fungera, det handlar helt enkelt om att ge barnen redskap för att klara sig själva och få en trevlig omgivning. Sen har tydligen folk olika uppfattning om vad som är okej och inte, jag har aldrig haft en tanke på att tex rycka upp en plantering på stan, för jag har fått förklarat för mig i tidig ålder vilket jobb som har lagts ner och att alla borde få njuta av det. Men helt klart finns det ju andra som inte har fått den informationen, och utan problem förstör och har sönder...
Lära veta hut är en helt annan sak...

 

[elbereth]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Tolkar jag er fel när det verkar som om ni tycker att gränser måste sättas oavsett vad de handlar om, som princip måste man säga nej till barn av ingen annan anledning än att de inte ska tro att de får bestämma? Att uppfostringen är till för att behaga andra, inte i första hand för att hjälpa barnen ut i livet?

Ja, om det var mig du menade, så har du tolkat mig fel.

Mitt mål är att mitt barn ska få bestämma, känna sig delaktig. När hon blir större kommer hon få mer frihet att argumentera sig till saker, och jag lovar att försöka lyssna!

Men också att hon ska vara trygg och veta att mamma bestämmer över en del saker, hon får inte göra precis vad hon vill.

Jag ser min uppfostran som ett mål, där jag ser framför mig hur jag vill att hon ska bete sig när hon blir trotsig treåring, när hon ska hävda sig i skolan bland alla klasskompisarna, hur vi ska hantera tonåren, med "alla andra får vara ute till fem och dricka sprit"-krav osv.

Min princip är enkel - konsekventa handlingar, respekt för varandras önskemål, och kärlek i överflöd.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

vadå vuxen? jag pratar om små barn.

Det gör jag också. Läs "förälder" så kanske meningen blir klarare.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Du har nog också tolkat mig fel och det var inte dig jag tänkte på.
Inget barn och ingen vuxen kan få göra precis som de vill och det är viktigt för självkänslan att alla lär sig sätta gränser runt sig själva och att de lär sig känna efter vad de vill och inte vill. Det är inte det jag vänder mig emot. Det är principen att man ska sätta gränser av anledningen att barnen ska lära sig ett nej. Att man uppfostrar för uppfostrandet skull, för att barnet ska lyda.

 

[Lupin]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Men om inte barnet får lära sig vad "nej" betyder, hur ska barnet då kunna förstå och lyda ett "nej" när det sen behövs?

 

[Petruska]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Men om inte barnet får lära sig vad "nej" betyder, hur ska barnet då kunna förstå och lyda ett "nej" när det sen behövs?

Det får man väl lära ungen när det behövs. Vi tillämpar väl inte "torrsim" vad gäller andra ord?

Behöver barn lära sig vad "bil" är också, innnan de ser bilar, eller är det något särskilt med just ordet "nej"?

 

[Mandelblom]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Ja, vissa gränser måste alla ha, även vuxna. Tänk efter hur mkt gränser vi egentligen har. Vi får inte köra hur fort vi vill på vägen, vi får inte vara lediga så mkt vi vill, vi måste passsa arbetstider osv osv. Det finns olika gränser för olika åldrar och jag tror man måste börja i tid för när barnet sedan blir tonåring och är van att leva utan gränser blir det jobbigt. Tyvärr är de värsta i mina ungars bekantskapskrets sådana som haft mkt lite gränser i yngre år och föräldrar som lever i tron att deras barn är små änglar. Ett litet barn får lära sig att man inte slåss/bits, förstör saker, tar saker för andra och sedan bygger man liksom på.
Sedan ska inte allt vara förbud och nej, utan man kan diskutera sig fram. Givande och tagande och förklara för barnet varför det blir nej ibland. De kan oftast acceptera det om man förklarar.
Jag tycker inte att det är omodernt att veta hur man uppför sig, bevare mig för en del ungar i min egen uppväxt som var uppfostrade enligt "fri uppfostran". De var ofta hemska och tog noll hänsyn till andra och gick knappt att ha i möblerade rum eftersom de inte lärt siog vad som är rätt och fel och jag tycker att det är rätt att man inte medvetet förstör andras ägodelar, säger oförskämda saker till andra människor, slåss osv.
Små barn små bekymmer, men tänk ett steg längre.

 

[bettysmatte]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Sätta gränser handlar väl inte bara om att säga nej? Att sätta gränser innbär ju att sätta upp ramar för vad som är acceptabelt/oacceptabelt beteende för människor som lever i vårt samhälle. Barn som får gränser/ramar = trygga barn med gott självförtroende som vet hur världen fungerar. Barn utan gränser/ramar = osäkra, ofta olyckliga, barn som testar och testar.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Barn som får gränser/ramar = trygga barn med gott självförtroende som vet hur världen fungerar. Barn utan gränser/ramar = osäkra, ofta olyckliga, barn som testar och testar.

Det där är en sån där grej som låter bra men det måste ju vara en grov förenkling av hur människor fungerar. Jag tror att det är oerhört mycket viktigare för ett barn att det har föräldrar med god självkänsla som mår bra än att det finns en massa regler och rutiner. Jag har svårt att tro att gränssättning gör någon större skillnad till eller från om man lever med en förälder som mår dåligt och tar ut det på barnen eller det är stora konflikter i familjen.

 

[mino]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Bits ett barn som är större än runt 2-3 år så finns det större problem i familjen än att man inte har visat barnen gränser.

 

[Mandelblom]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Var skrev jag att ett barn som är äldre 2-3 år bits?
Grejen är väl att om ett litet barn (1-3 år) får bits utan att ngn säger ifrån/visar att man inte gör så, så bygger detta barn på med andra värre sakerr ju äldre det blir. Jag håller helt med Bettysmatte, det var mkt bra skrivet och precis vad jag menar även om jag inte hittade lika bra sätt att skriva det på.
Även du Mino har en poäng med det där om att föräldrar som mår bra lyckas bättre med sina barn än de som inte gör det, men det är inte hela grejen. Vad som är (någorlunda) rätt och fel måste alla veta för att fungera i vårt samhälle.

 

[Mustasukka]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag säger aldrig nej bara för att jag kan.
Jag är själv otroligt ifrågasättande av regler bla.
Så när jag säger åt min son att han beter sig oacceptabelt så förklarar jag alltid varför.
Gillar inte föräldrar som har en massa regler utan att veta själva varför egentligen.
För att det ska vara så duger inte som svar.
Många tycker säkert att jag låter min son göra vad han vill.
Men så länge han inte skadar nån, tar sönder nåt eller nån blir ledsen så får han göra som han vill.
Eller egentligen inte. Vissa saker har jag bara bestämt att det ska vara på ett visst sätt. Vi äter tex alltid i köket. Fast det är för att jag vill att det ska vara trevligt att äta och vill göra tillsammans.

Men jag sätter gränser. Jag tjatar rätt mycket och ofta om det.
Han kliver gärna över allas gränser om man inte tydligt säger stopp.
Han märker inte av på stämningen om det han gör stör.
Eller så struntar han bara i det.
Han måste lära sig vad som är acceptabelt beteende.
Om man låter honom hålla på som han vill så blir han snart utan vänner.

 

[No1]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Enligt barnpsykologer mår barn bäst och blir tryggast om föräldrarna är tydliga och konsekventa ledare som sätter gränser.

Jag tror på psykologerna och det grundar jag på barn jag möter irl.

 

[bettysmatte]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Det där är en sån där grej som låter bra men det måste ju vara en grov förenkling av hur människor fungerar. Jag tror att det är oerhört mycket viktigare för ett barn att det har föräldrar med god självkänsla som mår bra än att det finns en massa regler och rutiner. Jag har svårt att tro att gränssättning gör någon större skillnad till eller från om man lever med en förälder som mår dåligt och tar ut det på barnen eller det är stora konflikter i familjen.

Självklart är det förenklat, men enligt forskning finns det fyra föräldratyper som fungerar olika bra. Det finns dels den kärleksfulle föräldern som också sätter gränser. Den här kombinationen ger bäst resultat när man ser till barnet. Sedan finns det den kärleksfulle föräldern som inte klarar av att sätta gränser, och här blir resultatet något sämre fast ändå inte direkt dåligt. En annan kombination är föräldern som sätter strikta gränser men som inte visar kärlek. Det här är en dålig kombination. Den ALLRA sämsta är dock den förälder som varken visar kärlek eller sätter gränser. Här får man ett barn som inte känner att föräldern bryr sig om det alls. I den här kategorin hittar du ofta psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar, dvs personer som själva inte mår bra. Så där har du helt rätt. En förälder som mår dåligt är ofta ingen bra förälder eftersom den har svårt för att både sätta gränser och visa kärlek.

Gränssättning är inget negativt, och det verkar som om du har missförstått det så. Barn KRÄVER gränser och vill faktiskt att man ska visa vad som är rätt och fel, vad som är acceptabelt i olika situationer.

 

[Jippo]

Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"