Att jag håller folk på avstånd.
Hur jag än gör så har jag ändan bak. Det blir skit oavsett hur jag gör.
Det saknar inte betydelse. Jag har varit där du är, o förmodligen är vi många som varit där.
Det tog över 10 år att komma över senaste återfallet i panikångest. Det var tredje eller fjärde gången och den svåraste av alla. Vården gav upp och ansåg mig terapiresistent. Jag tog mig ur det på egen hand.
Måendet i övrigt.
Kramar. Att nån fixar mat. (Jag äter bara färdigmat just nu i den mån jag äter.) Nån som släpar ut mig i ett stall och sätter upp mig på en snäll häst (men inte tidig morgon eller sen kväll). Sällskap utan krav på att prata.
Två stycken.
Det är större geografiska avstånd och lite annat som ligger i vägen. Men en av dem pratade jag med för cirka en vecka sen. Eventuellt kan vi träffas vid något tillfälle snart. Vi får se hur det blir med den saken.
Jag hittade en lista med terapeuter som har avtal med Region Örebro län. Men det är som jag trodde. Man måste ha blivit beviljad terapin för att kunna gå hos någon av dem.
Jag har träffat kuratorn här en gång. Det kändes som att prata med en vägg och jag upplevde inte att hon hade några terapeutiska verktyg. Dessutom får man inte gå oftare än var tredje vecka hos kuratorn här.
Jag kan prova men behöver orka ta tag i det. Jag är inte riktigt där än. Just nu är jag i läget "säg åt mig vad jag ska göra". Initiativförmåga finns inte riktigt.
