Det som inte sägs

Jag får då och då höra positiva saker om mig själv. Men den andra sidan av myntet då? Vad är det som inte sägs? Eftersom jag inte vet så diktar jag upp en egen verklighet; att jag är ganska tråkig, är obehaglig, har en konstig världsbild o.s.v. Något måste det ju vara. Annars skulle mitt liv inte se ut som det gör.

 

[Alexandra_W]

Jag är redan ensam. Och jag har redan tidigt fått det inpräntat i mig att man inte kan lita på andra människor, inte ens sina föräldrar. Den knuten går inte att lösa i första taget.

Men den går att lösa.
Och du trivs inte med att känna dig ensam etc.

 

[Magiana]

Men den går att lösa.
Och du trivs inte med att känna dig ensam etc.

Men det dröjer så förbenat länge innan jag eventuellt kan få terapi. Jag säger "eventuellt" för det är ytterligare ett bedömningssamtal som ska göras. Det dröjer 1-2 månader innan den bedömningen kan göras då jag antingen får ett ja eller nej. Sen kan det dröja ytterligare ett halvår innan terapin kan börja om jag får ett ja.

 

[Kilauea]

@Magiana - psykakuten kan hjälpa dig om du mår riktigt dåligt. Både stöd som samtal, att finnas där och kanske dämpa ev ångest för stunden så du har en chans att ta dig vidare och inte köra fast.

Har du tittat om det finns privat men landstingsansluten psykolog i närheten? En kollega berättade häromdagen för mig att hon hittat en sån, kostade inte mer än normalt besök i landstinget, dvs 300 kr eller nåt sånt och det är dessutom frikortsberättigande. Krävs inte många besök då för att komma upp i frikort.

 

[Alexandra_W]

Men det dröjer så förbenat länge innan jag eventuellt kan få terapi. Jag säger "eventuellt" för det är ytterligare ett bedömningssamtal som ska göras. Det dröjer 1-2 månader innan den bedömningen kan göras då jag antingen får ett ja eller nej. Sen kan det dröja ytterligare ett halvår innan terapin kan börja om jag får ett ja.

Terapi eller ej så kommer du själv behöva göra jobbet. Tex ang lita på. Ingen terapi kan få dig att känna att "nu törs jag lita på människor/vad de säger". Terapi kan hjälpa dig med självkänsla och "peppa" dig att ta tag i problemet. Men du måste själv känna att du vill ha förändring och vara beredd att våga chansa och ta risken.

Terapi läker sällan trauman. Men kan nyansera och ge en ökad självkänsla. Att det förflutna inte behöver definiera mig idag etc.

 

[Sonic76]

Jag kan bara säga att de gånger jag har träffat dig har jag upplevt dig som himla trevlig.

Och jag vet ju hur det är att vara nere på botten
Man får ta vara på de ljusa stunderna även om de är få.
Så blir de förhoppningsvis fler med tiden
Jag har ju tur att jag har ett jobb jag älskar.
Även om jag nu gråtit inför kollegorna och chefen mer än gång.
Men det är ju inte för att jag vantrivs på jobbet
Har ju varit sjukskriven i över 2 år tills i januari då jag fick chansen att få deltid på ett jobb jag ville ha.
Alternativet var arbetsträning men jag körde en chansning
Och jäkla vad tufft det var med sömnproblem och en hjärna som inte kom ihåg ens vilken dag det var

 

[Magiana]

@Magiana - psykakuten kan hjälpa dig om du mår riktigt dåligt. Både stöd som samtal, att finnas där och kanske dämpa ev ångest för stunden så du har en chans att ta dig vidare och inte köra fast.

Har du tittat om det finns privat men landstingsansluten psykolog i närheten? En kollega berättade häromdagen för mig att hon hittat en sån, kostade inte mer än normalt besök i landstinget, dvs 300 kr eller nåt sånt och det är dessutom frikortsberättigande. Krävs inte många besök då för att komma upp i frikort.

Jag har ingen ångest. Jag är mest apatisk.

Det finns två privata psykologer som tar uppdrag för landstinget enligt den psykolog jag träffade, men som jag förstod det så behövde jag få den terapin beviljad först så det var inte bara att gå dit.

 

[Alexandra_W]

Jag har ingen ångest. Jag är mest apatisk.

Det finns två privata psykologer som tar uppdrag för landstinget enligt den psykolog jag träffade, men som jag förstod det så behövde jag få den terapin beviljad först så det var inte bara att gå dit.

Om de tar emot dig ska ju landstinget ersätta? Jag går hos privat hudläkare. Det är inget landstinget gjort någon bedömning av om jag behöver eller ej liksom.

 

[Magiana]

Jag kan bara säga att de gånger jag har träffat dig har jag upplevt dig som himla trevlig.

Och jag vet ju hur det är att vara nere på botten
Man får ta vara på de ljusa stunderna även om de är få.
Så blir de förhoppningsvis fler med tiden
Jag har ju tur att jag har ett jobb jag älskar.
Även om jag nu gråtit inför kollegorna och chefen mer än gång.
Men det är ju inte för att jag vantrivs på jobbet
Har ju varit sjukskriven i över 2 år tills i januari då jag fick chansen att få deltid på ett jobb jag ville ha.
Alternativet var arbetsträning men jag körde en chansning
Och jäkla vad tufft det var med sömnproblem och en hjärna som inte kom ihåg ens vilken dag det var

Första intrycket av mig säger inte särskilt mycket.

Jag hade varit sjukskriven i över 10 år när jag började arbetsträna, för att så småningom börja jobba deltid, först några timmar i veckan och så småningom 50%. Skuttet från deltid till heltid gick lite väl snabbt, men jag var tvungen p.g.a. utförsäkring. Det har funkat ett antal år nu men jag tycker att heltid är för mycket egentligen, i alla fall framför en datorskärm.

Om de tar emot dig ska ju landstinget ersätta? Jag går hos privat hudläkare. Det är inget landstinget gjort någon bedömning av om jag behöver eller ej liksom.

Jag vet inte vilka dessa är. Och jag fick inte heller uppfattningen att jag bara kunde gå dit utan behövde remiss.

 

[Alexandra_W]

Mycket av förändringen för mig handlade förresten om att - när jag väl tog steget att förändra, Dvs när jag var frisk från depressionen etc, inte i läget Magiana är nu - var "fake it 'til you make it". Jag tänkte på det förra året faktiskt hur väl man kan lyckas med det. Fick feedback efter intropass på nya jobbet. "Extrovert, social, utåtriktad, pigg, positiv, glad".
Jag är extremt introvert, en krass realist och känner mig oftast rätt trött. Dessutom som extremt introvert avskyr jag kallprat/meningslöst småprat.
Men helt uppenbart har jag lärt mig att bemöta andra på ett sätt som de uppfattar mycket positivt. Jag har inte släppt folk närmare inpå eller liknande. Men jag har tagit bort det som gav en känsla av murar, vallgravar och alligatorer.

Så mycket kan handla om att inte ändra vem man är eller hur man är - men att ändra sitt uttryckssätt och beteende, och det gör enorm skillnad tex i det sociala.

Kan kännas lite uppmuntrande att veta - att man inte behöver göra våld på sig själv eller ändra hela personligheten för att ändra t ex andras uppfattning.

 

[Alexandra_W]

@Magiana det kan du ju ta reda på om du vill?

Och det är den andra personen som bestämmer vad det första intrycket säger

 

[Magiana]

@Magiana det kan du ju ta reda på om du vill?

Och det är den andra personen som bestämmer vad det första intrycket säger

Första intrycket behöver inte vara rätt. Det är mycket som inte kommer fram i början.

 

[vallhund]

Jag gick i psykodynamisk terapi i tre år, vilket jag bekostade själv hos en legitimerad psykolog.
Sedan gick jag i psykoanalys hos en psykiatriker i 5 år. Hen var ansluten till försäkringskassan så högkostnadsskyddet gällde.

Några år senare sökte jag hjälp igen, fick då veta att hen inte kunde ta emot mig längre eftersom jag var för självdestruktiv.
Det gjorde extremt ont, o kände mig sviken ända in i märgen. Under de åren som jag gick i psykoanalys hittade jag många delar av mig själv som jag förmodligen inte kunnat hitta själv.

 

[Alexandra_W]

Första intrycket behöver inte vara rätt. Det är mycket som inte kommer fram i början.

Absolut. Men en persons första intryck av dig avgörs av den personen. Och flera har sagt du ger ett gott första intryck. Det kan (och ska) du inte ta ifrån dem. Försök istället bara ta emot det. Att oavsett vad du själv tycker och tänker så får andra ett gott första intryck av dig.

 

[Magiana]

Absolut. Men en persons första intryck av dig avgörs av den personen. Och flera har sagt du ger ett gott första intryck. Det kan (och ska) du inte ta ifrån dem. Försök istället bara ta emot det. Att oavsett vad du själv tycker och tänker så får andra ett gott första intryck av dig.

Men det saknar ju betydelse. Jag räknar alltid med att bli huggen i ryggen eller lämnad vid ett senare tillfälle.

 

[Alexandra_W]

Men det saknar ju betydelse. Jag räknar alltid med att bli huggen i ryggen eller lämnad vid ett senare tillfälle.

Ja. Och det är något du kommer behöva jobba med om du vill förändra det.

 

[vallhund]

Men det saknar ju betydelse. Jag räknar alltid med att bli huggen i ryggen eller lämnad vid ett senare tillfälle.

Hur tänker du? Du utgår från att alla människor vill dig illa. Livet är mer komplicerat än så.

 

[Magiana]

Ja. Och det är något du kommer behöva jobba med om du vill förändra det.

Jag vet.

Hur tänker du? Du utgår från att alla människor vill dig illa. Livet är mer komplicerat än så.

Ofta har det varit så ja. Jag har råkat ganska illa ut vid fler tillfällen. Så jag räknar med det.

 

[Alexandra_W]

Jag vet.


Ofta har det varit så ja. Jag har råkat ganska illa ut vid fler tillfällen. Så jag räknar med det.

Känner du att det begränsar dig eller försvårar ditt liv, eller känns det okej utgå från det?

 

[Magiana]

Känner du att det begränsar dig eller försvårar ditt liv, eller känns det okej utgå från det?

Givetvis begränsar det. Och det har varit ännu värre än det är idag.

 

[Alexandra_W]

Givetvis begränsar det.

På vilket vis begränsar det dig?