Det som inte sägs

Jag får då och då höra positiva saker om mig själv. Men den andra sidan av myntet då? Vad är det som inte sägs? Eftersom jag inte vet så diktar jag upp en egen verklighet; att jag är ganska tråkig, är obehaglig, har en konstig världsbild o.s.v. Något måste det ju vara. Annars skulle mitt liv inte se ut som det gör.

 

[vallhund]

Som Magiana beskrivit har tydligen region Örebro stendumma regler. Det måste bli godkänt först för att få psykoterapi. Sen får man 20 ggr, kan utökas till 50 ggr om terapeuten anser det nödvändigt. Behöver man mer anses man behöva "psykiatrins samlade insatser" och då antar jag det ska skötas via dem. Helt horribla regler.

https://www.regionorebrolan.se/sv/H...i/Vanliga-fragor-och-svar-om-LOV-psykoterapi/

20 - 50 ggr är ett piss i havet

 

[Alexandra_W]

20 - 50 ggr är ett piss i havet

Ja. Ergo - stendumma regler. Men är ju svårt komma runt då det är där Magiana bor.

 

[Magiana]

Tycker du om akvariefiskar? Så mycket till sällskap kan de inte påstås vara, men jag tycker det är rogivande att sitta och titta på dem och kan bli sittande ganska länge fast jag inte tänkt det.

De kan inte följa med på tältsemester - men behöver å andra sidan noll passning om du åker bort en vecka.

Jag tänkte skaffa akvarium för ett antal år sedan men det har inte blivit av.

 

[Kjerulfia]

Jag tänkte skaffa akvarium för ett antal år sedan men det har inte blivit av.

Jag har flera kompisar som har räkor i sina akvarier. Ännu mer lättskötta än fiskar tydligen och man kan ha en ganska liten tank.

 

[kayoba]

Ang små akvarium, sök bilder på nano aquascaping, helt fantastiskt!

 

[Amha]

Jag har flera kompisar som har räkor i sina akvarier. Ännu mer lättskötta än fiskar tydligen och man kan ha en ganska liten tank.

Inte alltid lätta att hålla dock. De kan vara lite känsliga. Snäckor kan vara lättare.

Jag gillar stora akvarium med rejält tilltagna pumpar då det inte är lika mycket jobb

 

[Alexandra_W]

Ett stort akvarium är mycket mindre jobb ja. Men Magiana kanske inte har plats?

Tycker man om kampfisk så kan man få "fin fisk att titta på" i rätt litet lättplacerat akvarium.

 

[Magiana]

Du är också väldigt öppen även om du själv tycker att du inte släpper folk in på livet. Du har ju ändå blottat dig ganska mycket här på buke. Det tycker jag är både starkt och konstruktivt.

Det där har jag funderat på. Att jag kan skriva om en hel del kanske beror på att min skämskudde är väldigt liten. Det är inte mycket jag skäms för. Däremot kan jag ångra saker jag har gjort (mycket bittert t.o.m.) men det är en annan sak.

Givetvis censurerar jag en hel del. Ibland kan jag skriva ett blogginlägg i huvudet och kanske t.o.m. skriva ner det, men utan att publicera. Och en del saker jag säger håller jag väldigt ytliga. Sen är ju funktionen "ignorera" användbar. Människor som är otrevliga och inte tillför något, kan jag ju lätt strunta i här på Buke. Det ger mig svängutrymme.

Det där med att "inte släppa in folk" i mitt liv handlar nog inte så mycket om vad jag säger, eller för all del vad andra säger, utan snarare om känslor. Det där är lite svårt att förklara, men vissa människor är/blir helt enkelt viktigare för mig än andra. Det skapar tankar och känslor som jag inte riktigt kan hantera, vilket gör att jag gärna håller folk på en armlängds avstånd. Jag vet ju varför och skulle egentligen inte ha några bekymmer att berätta här heller, men risken är då att det ses som en snyft-historia. Det är det inte, men det är en förklaring till varför jag funkar som jag funkar.

 

[TinyWiny]

Det där har jag funderat på. Att jag kan skriva om en hel del kanske beror på att min skämskudde är väldigt liten. Det är inte mycket jag skäms för. Däremot kan jag ångra saker jag har gjort (mycket bittert t.o.m.) men det är en annan sak.

Givetvis censurerar jag en hel del. Ibland kan jag skriva ett blogginlägg i huvudet och kanske t.o.m. skriva ner det, men utan att publicera. Och en del saker jag säger håller jag väldigt ytliga. Sen är ju funktionen "ignorera" användbar. Människor som är otrevliga och inte tillför något, kan jag ju lätt strunta i här på Buke. Det ger mig svängutrymme.

Det där med att "inte släppa in folk" i mitt liv handlar nog inte så mycket om vad jag säger, eller för all del vad andra säger, utan snarare om känslor. Det där är lite svårt att förklara, men vissa människor är/blir helt enkelt viktigare för mig än andra. Det skapar tankar och känslor som jag inte riktigt kan hantera, vilket gör att jag gärna håller folk på en armlängds avstånd. Jag vet ju varför och skulle egentligen inte ha några bekymmer att berätta här heller, men risken är då att det ses som en snyft-historia. Det är det inte, men det är en förklaring till varför jag funkar som jag funkar.

Kan det kanske vara så att du liksom jag och många andra har lärt dig vad som "kan" och "inte kan" sägas? Av reaktionerna man får så lär man ju sig vad gemeneman inte klarar av att ta emot, man börjar berätta och provar sig fram och efter ett tag vet man vad som är någorlunda säkert att berätta och det blir då en säkerhetsventil men hela sanningen kommer aldrig fram. Det blir en historia man berättar som visserligen är fullkomligt sann men där detaljerna aldrig kommer fram, de värsta sägs aldrig för man vet genom trial and error att det kan ingen ta emot och man vet att reaktionen blir värre än lättnaden över att äntligen få berätta. Så då drar man de väl tillrättalagda historierna och håller sig i säkerhet istället för att riskera att människor springer sin väg/reagerar på ett sätt som verkligen skadar en.

I verkliga livet blir det en black om foten. Det är svårt att komma någon nära som ständigt är på sin vakt. Det blir en känsla av falskhet som är svår att komma runt. Folk inser förr eller senare att det man säger inte är hela sanningen och många drar då slutsatsen att man ljuger om det man ändå säger, att man brer på för de kan inte ens tänka sig att sanningen är så många gånger värre så då reagerar de med det som för de flesta ligger närmast och som känns mest hanterbart, de anser att man ljuger.

Man kan verka öppen men ändå totalt stängd när traumana blir för svåra och det är svårt att hantera för omgivningen (men såklart svårare för den som utsatts) och jag vet ärligt talat inte alls hur man ska hantera det.

 

[Magiana]

Kan det kanske vara så att du liksom jag och många andra har lärt dig vad som "kan" och "inte kan" sägas? Av reaktionerna man får så lär man ju sig vad gemeneman inte klarar av att ta emot, man börjar berätta och provar sig fram och efter ett tag vet man vad som är någorlunda säkert att berätta och det blir då en säkerhetsventil men hela sanningen kommer aldrig fram. Det blir en historia man berättar som visserligen är fullkomligt sann men där detaljerna aldrig kommer fram, de värsta sägs aldrig för man vet genom trial and error att det kan ingen ta emot och man vet att reaktionen blir värre än lättnaden över att äntligen få berätta. Så då drar man de väl tillrättalagda historierna och håller sig i säkerhet istället för att riskera att människor springer sin väg/reagerar på ett sätt som verkligen skadar en.

I verkliga livet blir det en black om foten. Det är svårt att komma någon nära som ständigt är på sin vakt. Det blir en känsla av falskhet som är svår att komma runt. Folk inser förr eller senare att det man säger inte är hela sanningen och många drar då slutsatsen att man ljuger om det man ändå säger, att man brer på för de kan inte ens tänka sig att sanningen är så många gånger värre så då reagerar de med det som för de flesta ligger närmast och som känns mest hanterbart, de anser att man ljuger.

Man kan verka öppen men ändå totalt stängd när traumana blir för svåra och det är svårt att hantera för omgivningen (men såklart svårare för den som utsatts) och jag vet ärligt talat inte alls hur man ska hantera det.

Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen men ska fundera på om det ligger något i det.

Jag har inte direkt något behov av att älta saker som hänt i min barndom. Det har jag gjort tillräckligt. Om jag berättar så är det mer ett krasst konstaterande att det var på ett visst sätt och att det är en förklaring till hur jag är. Det kan också handla om att utbyta erfarenheter med någon annan.

Här hade jag börjat skriva en del om historiken men ångrade mig så jag tar det i pm med @TinyWiny . Trots att jag skrev faktabaserat kändes det lite äckligt snyftigt så jag stod inte ut med att publicera det offentligt.

 

[TinyWiny]

Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen men ska fundera på om det ligger något i det.

Jag har inte direkt något behov av att älta saker som hänt i min barndom. Det har jag gjort tillräckligt. Om jag berättar så är det mer ett krasst konstaterande att det var på ett visst sätt och att det är en förklaring till hur jag är. Det kan också handla om att utbyta erfarenheter med någon annan.

Här hade jag börjat skriva en del om historiken men ångrade mig så jag tar det i pm med @TinyWiny . Trots att jag skrev faktabaserat kändes det lite äckligt snyftigt så jag stod inte ut med att publicera det offentligt.

Nej jag tänker inte på att älta utan just att få berätta det där krassa för att kunna förklara och det är det som (oftast) inte går. Förövrigt var ditt pm inte det minsta snyftigt. Du är så mycket tuffare än du tror.

 

[Vallmo]

Det där har jag funderat på. Att jag kan skriva om en hel del kanske beror på att min skämskudde är väldigt liten. Det är inte mycket jag skäms för. Däremot kan jag ångra saker jag har gjort (mycket bittert t.o.m.) men det är en annan sak.

Givetvis censurerar jag en hel del. Ibland kan jag skriva ett blogginlägg i huvudet och kanske t.o.m. skriva ner det, men utan att publicera. Och en del saker jag säger håller jag väldigt ytliga. Sen är ju funktionen "ignorera" användbar. Människor som är otrevliga och inte tillför något, kan jag ju lätt strunta i här på Buke. Det ger mig svängutrymme.

Det där med att "inte släppa in folk" i mitt liv handlar nog inte så mycket om vad jag säger, eller för all del vad andra säger, utan snarare om känslor. Det där är lite svårt att förklara, men vissa människor är/blir helt enkelt viktigare för mig än andra. Det skapar tankar och känslor som jag inte riktigt kan hantera, vilket gör att jag gärna håller folk på en armlängds avstånd. Jag vet ju varför och skulle egentligen inte ha några bekymmer att berätta här heller, men risken är då att det ses som en snyft-historia. Det är det inte, men det är en förklaring till varför jag funkar som jag funkar.

Jag tror jag förstår vad du menar och jag tycker att du återigen resonerar väldigt klokt och logiskt.
Du skriver ju ganska mycket om dig själv, men jag tror aldrig jag har uppfattat något som du har skrivit som gränslöst. Bara det är en konst i sig och från min synvinkel så finns det ingen skämskudde att prata om.

Jag tycker också det är bra att du nyttjar ignore-funktionen.
Det visar ju återigen din integritet och självbevarelsedrift och att du skyddar dig själv från input som är negativ för dig.

Jag tror när/om du får terapi så kommer du kunna tillgodogöra dig den väldigt bra.
Få människor har sån koll som du, bland annat det du skriver att du skiljer på vad du säger och dina känslor.
För väldigt många är det samma sak och det kan ta tid att bara komma till att förstå det som du redan har koll på.

Hur mår du nu?
Jag tycker det verkar som att det börjar vända lite? Känner du av något själv? Jag tycker mig märka det i dina inlägg.
Och det här behöver du naturligtvis inte svara på alls om du inte känner dig bekväm med det.

 

[Monkie]

Jag tycker det verkar som att det börjar vända lite? Känner du av något själv? Jag tycker mig märka det i dina inlägg.
Och det här behöver du naturligtvis inte svara på alls om du inte känner dig bekväm med det.

Det tycker jag med @Magiana !

 

[Magiana]

Jag tror jag förstår vad du menar och jag tycker att du återigen resonerar väldigt klokt och logiskt.
Du skriver ju ganska mycket om dig själv, men jag tror aldrig jag har uppfattat något som du har skrivit som gränslöst. Bara det är en konst i sig och från min synvinkel så finns det ingen skämskudde att prata om.

Jag tycker också det är bra att du nyttjar ignore-funktionen.
Det visar ju återigen din integritet och självbevarelsedrift och att du skyddar dig själv från input som är negativ för dig.

Jag tror när/om du får terapi så kommer du kunna tillgodogöra dig den väldigt bra.
Få människor har sån koll som du, bland annat det du skriver att du skiljer på vad du säger och dina känslor.
För väldigt många är det samma sak och det kan ta tid att bara komma till att förstå det som du redan har koll på.

Hur mår du nu?
Jag tycker det verkar som att det börjar vända lite? Känner du av något själv? Jag tycker mig märka det i dina inlägg.
Och det här behöver du naturligtvis inte svara på alls om du inte känner dig bekväm med det.

Skillnaden mellan vad jag säger, tankar och känslor är baskunskaper för mig. Jag är t.o.m. medveten om mellanrummet mellan mina tankar och mig själv, men det är nog flummigt för de flesta.

Ja, det är bättre. Medicinen har nog kickat in nu. Det blev bättre igår men jag hade några riktigt vidriga dygn innan dess.

 

[Kilauea]

Skillnaden mellan vad jag säger, tankar och känslor är baskunskaper för mig. Jag är t.o.m. medveten om mellanrummet mellan mina tankar och mig själv, men det är nog flummigt för de flesta.

Ja, det är bättre. Medicinen har nog kickat in nu. Det blev bättre igår men jag hade några riktigt vidriga dygn innan dess.

Håller tummarna det fortsätter åt rätt håll .

 

[Vallmo]

Skillnaden mellan vad jag säger, tankar och känslor är baskunskaper för mig. Jag är t.o.m. medveten om mellanrummet mellan mina tankar och mig själv, men det är nog flummigt för de flesta.

Ja, det är bättre. Medicinen har nog kickat in nu. Det blev bättre igår men jag hade några riktigt vidriga dygn innan dess.

Vad skönt @Magiana . Jag är så glad för din skull och du ska vara stolt över att du har stått ut dom första jobbiga dygnen.

Jag tycker inte du är ett dugg flummig, tvärtom. Det är glasklart för mig vad du menar.