Hade bråttom hem från arbetsplatsen en gång.
Småsprang genom korridorerna, och kom fram till en stor dörr, som alltid annars stod öppen. Nu var den stängd. Den öppnades åt mitt håll, så jag drog dörren åt mig. Precis bakom den fanns en städare, med en bonmaskin, modell mindre ismaskin, i full verksamhet. Han tittade på mig, och jag tittade på honom. Våra ögon möttes i en... så bröts förtrollningen, och jag mindes bråttom, fick in en fot på andra sidan tröskeln, och tog ett stort steg vänsterut, i nittio graders vinkel - dvs längs med tröskeln, för att ivrigt fortsätta framåt.
Just den platsen hade aldrig någon i min längd tidigare besökt, förstod jag senare. Men inte då. Jag märkte att mitt huvud kolliderade med något, men inte mer än så. Fem steg senare kände jag något rinna bakom vänster öra. Kände efter, och det var blött. Tittade på vattnet på mina händer. Det var blodrött. Betedde sig lite för konstigt, rann lite för tjockt - och definitivt lite för fel färg.
Det var blod.
Kände igen, och det fanns mer av den varan. Städaren hade avbrutit bonvaxandet bakom mig, kom fram bakifrån, och bad mig sitta ned. "Det här måste vi nog ta hand om."
"Jag har bråttom" sade jag, och fick som svar från en annan städare som matrialiserat sig från ingenstans, att "det har vi alla..."
Först blötte de några pappershanddukar, och tvättade mig. Sedan försökte de tejpa på andra torra pappershaddukar runt om på huvudet. Men strax upplyste de mig lite uppgivet om att jag bör nog åka och ta hand om 'det där'.
Vad det nu var.
Så jag fortsatte mig väg genom byggnaden, förbi vad man skulle kunna kalla receptionen, mot utomhus och bilparkeringen. Satte mig bakom ratten, och fortsatte att ha 'bråttom' - dock nu något försenat.
Men efter bara några kilometrar i bil insåg jag att det var helt lönlöst. Pappershanddukarna hade nu blött igenom fullständigt. Med ena handen försökte jag stilla blodflödet, medan den andra reroutade mig till närmsta vårdcentral. Det var svårt att köra bil genom att bara ta på saker med en hand, den högra. Jag är vänsterhänt, och vänster hand var nu i full fart att förorena allt och alla så att en framtida forensisk undersökning skulle ge jackpot-bingo-deLuxe vid uv-ljusbelysning.
Framme vid vårdcentralen märker jag att folk väjer i trappan, men lägger inte så stor vikt vid det; fortfarande uppstartad i en tidstypisk [bråttom] mode. Kliver in i vårdcentralens reception och förmak, och allt liksom stannar till där i ett par sekunder. Det finns några mammor med barn, som sitter och väntar. Några äldre som sitter och väntar. Nån till som också ser fram emot sin tur. Kvinnan bakom disken, som talade med en kund. Alla tittar på mig. Jag håller fortfarande i dörrhandtaget, och har tagit ett steg in i rummet - men stannat till i tiden som alla andra i rummet.
Några sekunder förflyter.
Så inser jag att detta är inte den pan-europeisiska likabehandlingsdagen, samtidigt som kvinnan bakom disken bryter tystnaden med ett kraftfullt "DU DÄR!".
Hon pekar med hela handen. På mig. "DU DÄR. GÅ IN I DET RUMMET!"
Hon pekar så mot en dörr. Det är helt tydligt att eventuella förhandlingar får anstå till senare. Jag går in bakom dörren, ett vanligt undersökningrum. En brits, ett skrivbord och en stol. Jag sätter mig på stolen. Inser att detta är första gången jag besökt en vårdcentral, där varken mitt personnummer, mitt namn, min betalningsförmåga, vem min husläkare är, vilket landsting jag hör till varit det minsta intressant. Inte heller eventuella smittor jag bär på, eller vilka mediciner jag knaprar på tycks vara av vikt.
Så tittar jag ned på mina kläder, mina armar, mina byxor.
Jag ser ut som jag slaktat en gris.
En sköterska kommer in, undersöker, tvättar, frågar. En läkare tittar förbi. Lugnas av sköterskan, de inspekterar min huvudsvål, pratar om eventuellt ett stygn - men enas om att en bit tejp förmodligen kommer räcka. De provar tejp, och blir nöjda.
Får sitta kvar en halvtimme. Läkaren checkar om jag verkar sansad, om tejpen gör sitt jobb - och släpper se'n iväg mig. Jag vet inte varför jag hade bråttom. Åker hem.
***
Idag är kabelstegen vid den breda dörren väl inpacketerad av ett liggunderlagsliknande material. Det är precis vad skyddsombudet rekommenderade efter det årets märkligaste arbetsplatsolycka.
På min avdelning är kryphålet numera geografiskt benämnd som "Jefferys hörna", och visas upp som kuriosa för nyanställda.
