Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Hästsport är ju riskfyllt men den värsta skadan jag har fått genom det är ett ärr på handen efter en ryktskrapa.Lite mer aktuellt är det blodvite som uppstod i stallet när jag borstade hästen.
En klasskamrat gjorde det en gång och kompisen bredvid blev så chockad att hon kräktes rakt ut över bordet. Den lektionen avslutades tidigare.Jag skulle sy med symaskin i syslöjden för många år sedan och lyckades med konststycket att få nålen genom min tumme.
Jag älskar din skrivkonst.När jag var tolv år gammal skulle vi ha friluftsdag och åka skidor i skolan.
Jag och min ett år yngre bror bestämde oss för att kvällen innan åka ut och träningsåka. Bara en femton meter nedanför vårt hus gick ett spår, så det var inte nån stor affär att få till den där träningsturen.
Fem kilometrar hemifrån vände spåret i en gigantisk uppförsbacke, som i en hårnål blev till en lika gigantisk nedförsbacke. Den som stött på en högsta havslinje vet vilken typ av backe jag pratar om. Lika starka i kroppen som barn blir av utomhuslek utan Internet, lika lätta på foten var vi i vår sprudlande förpubertet; så lodrät backe upp var inga problem att staka och springa sig uppför.
Däremot lika lodrätt utför stöp jag på öronen, och bröt av skidspetsen i ett veritabelt snömoln i utförslöpan.
Nåja, tolv år gammal och med en tolvårings grundkondis var det noll problem att staka sig hemåt i fem kilometer med högerskidans framända lyft över spåret, för att förhindra den att skära ned i snön. Och brorsan låg bakom, och hade lika lite bråttom som jag. Vi skrattade en del åt olika teorier om vad som skulle hända i skolan dagen därpå, då jag inte hade några skidor.
Nästan hemma går så spåret tvärs över en plan åker, för att de sista femhundra metrarna passera vårt hus på en frusen å. Höjdskillnad två meter mellan de båda nivåerna, med själva backen fem meter lång. Jag kastar mig utför det (not so) mäktiga krönet, och passerar the point of no return, det läge där utförsåkning inte längre går att avbryta.
Då ser jag vad jag inte tänkt på, vad jag inte planerat för:
Som den kloka och livserfarna unga man jag är, gör jag det enda rätta i den situation jag befinner mig. Jag börjar spela apa.
- spåret gör en nittio graders sväng, för att byta riktning till att gå jäms med åbrinken.
- nån meter bortanför där svängen börjar, rakt i min färdriktning, står en björk. Typ fyra centimetrar i diameter, tillräckligt tunn för att inte gå att klättra upp i, tillräckligt tjock för att inte vilja flytta på sig för en tolvåring som tänker köra över den.
Jag slänger upp och viftar med armarna framför mig, ropar till min bror där bakom att jag kommer slå ihjäl mig, jag kommer dööö!! när jag i maklig takt glider ned mot björken med ena skidan spretandes i framändan, utan möjlighet att bromsa, utan möjlighet att gira undan.
Min plan är att bara ta emot mig med armarna, och sedan möjligtvis trilla omkull och få snö innanför kläderna.
Men,
då armarna viftar teatraliskt framför mig, råkar också mina stavar vifta med. Och vänster stav lyckas sätta sig i björkjäveln, så både stav och näve tvärstannar mitt framför mitt huvud, medan huvudet självt fortsätter i oförminskad hastighet framåt.
Jag knockar mig själv, och det blir tvärsvart. Möjligtvis flyger en fågel runt och kvittrar.
Jag ligger på rygg i snön. Ovanför mig lutar sig min bror över mig.
Lever du? Lever du?
Blåögat jag fick gick ned en bit på kinden, och även upp mot tinningen.
Jag fick en packe matteböcker att sitta och räkna i, under friluftsdagen, ensam på hela mellanstadieskolan.
Alltså, den här berättelsen är så levande att det känns som jag upplevt detta själv. Älskar ditt skriftspråk!
Tack!Jag älskar din skrivkonst.