Sammet
Trådstartare
Många vill ha hjälp med ett problem men som jag ser det så är ju problemet vi ser egentligen en symptom.
Om man har ett problem med sin häst, låt säga lastningsproblem som är väldigt vanligt, så ser man det som problemet, med det är egentligen symptomen. Det egentliga problemet ligger i att hästen inte vill gå in i transporten därför att den inte litar fullt ut på den som ber om det.
Här brister det i ledarskapet.
Nu låter jag ju prålig och så men jag kan själv säga att jag haft det problemet förr.
När jag var yngre hade jag bara min islänning på foder, han var svårlastad och ville inte alls gå ens i närheten av en transport. Vi kunde tillbringa timmar vid lastningen.
Men hans dåvarande ägare, en gammal man som var närmare 70 (om inte mer) kunde ta honom i vanlig grimma (fastän jag inte ens hade koll på honom i träns) och knalla upp i transporten utan att hästen ens tvekade.
Trotts att Höttur bara skulle behövt slita till så att gubben flög all världens väg så följde han honom utan att tveka.
Samma sak när jag skulle hämta honom i hagen. I början kunde det gå åt två timmar och jag kunde ändå lämna hagen utan Höttur, gubben gick in i hagen och möttes utav Höttur! Och som om det inte var nog, han följde efter gubben lös in i stallet!
Magi? Knappast. Höttur såg denna man som en väldigt säker ledare, för han hade alla de saker Höttur ville ha i en sann ledare. Han brusade aldrig upp, han var tålmodig och lugn, han utgjorde ingen fara trotts att han var ett rovdjur och han hade en alldeles speciell hand med djur.
Våra problem idag är orsaken av att vi inte är nog mycket ledare över vår häst. För varför skulle hästen tveka att göra det vi ber om ifall det litade på oss till 110%?
ALLA våra problem kanske inte sitter till hundra procent i ledarskapet. Ta tex. att hästen gapar vid ridning, oftast tas nosgrimma till som lösningen för att "bli av" med probelemt. Det enda vi då gör är att hämna symtomen, eftersom problemet egentligen finns kvar.
De vanligaste problemen är tandproblem eller ryttarens hand, det första lättare än det andra att åtgärda. Men man löser inte problemet med en nosgrimma.
Sen kan det också vara så att hästen en lång tid efteråt går och gapar fastän problemet är löst (vanligast då hästen lärt sig att komma undan handen genom att gapa eller om den haft vassa tänder i munnen som stört den.) Här måste man träna bort problemet vilket tar tid men är väl värt det.
(Ett kort inlägg om gäspning, väl värt att tänka igenom. När hästen får möjlighet att gäspa släpper den spänningar i hals och bog (Detta har jag lärt mig av Per-Martin Andren och av vad jag sett av honom är han mkt. duktig.) Med nosgrimma hindras hästen att gäspa.)
Sedan har vi alternativet att hästen inte förstår men då har vi gått för fort fram i vår utbildning.
Väl värt att tänka på.
Om man har ett problem med sin häst, låt säga lastningsproblem som är väldigt vanligt, så ser man det som problemet, med det är egentligen symptomen. Det egentliga problemet ligger i att hästen inte vill gå in i transporten därför att den inte litar fullt ut på den som ber om det.
Här brister det i ledarskapet.
Nu låter jag ju prålig och så men jag kan själv säga att jag haft det problemet förr.
När jag var yngre hade jag bara min islänning på foder, han var svårlastad och ville inte alls gå ens i närheten av en transport. Vi kunde tillbringa timmar vid lastningen.
Men hans dåvarande ägare, en gammal man som var närmare 70 (om inte mer) kunde ta honom i vanlig grimma (fastän jag inte ens hade koll på honom i träns) och knalla upp i transporten utan att hästen ens tvekade.
Trotts att Höttur bara skulle behövt slita till så att gubben flög all världens väg så följde han honom utan att tveka.
Samma sak när jag skulle hämta honom i hagen. I början kunde det gå åt två timmar och jag kunde ändå lämna hagen utan Höttur, gubben gick in i hagen och möttes utav Höttur! Och som om det inte var nog, han följde efter gubben lös in i stallet!
Magi? Knappast. Höttur såg denna man som en väldigt säker ledare, för han hade alla de saker Höttur ville ha i en sann ledare. Han brusade aldrig upp, han var tålmodig och lugn, han utgjorde ingen fara trotts att han var ett rovdjur och han hade en alldeles speciell hand med djur.
Våra problem idag är orsaken av att vi inte är nog mycket ledare över vår häst. För varför skulle hästen tveka att göra det vi ber om ifall det litade på oss till 110%?
ALLA våra problem kanske inte sitter till hundra procent i ledarskapet. Ta tex. att hästen gapar vid ridning, oftast tas nosgrimma till som lösningen för att "bli av" med probelemt. Det enda vi då gör är att hämna symtomen, eftersom problemet egentligen finns kvar.
De vanligaste problemen är tandproblem eller ryttarens hand, det första lättare än det andra att åtgärda. Men man löser inte problemet med en nosgrimma.
Sen kan det också vara så att hästen en lång tid efteråt går och gapar fastän problemet är löst (vanligast då hästen lärt sig att komma undan handen genom att gapa eller om den haft vassa tänder i munnen som stört den.) Här måste man träna bort problemet vilket tar tid men är väl värt det.
(Ett kort inlägg om gäspning, väl värt att tänka igenom. När hästen får möjlighet att gäspa släpper den spänningar i hals och bog (Detta har jag lärt mig av Per-Martin Andren och av vad jag sett av honom är han mkt. duktig.) Med nosgrimma hindras hästen att gäspa.)
Sedan har vi alternativet att hästen inte förstår men då har vi gått för fort fram i vår utbildning.
Väl värt att tänka på.
Tackar för kepan! 
