Sv: Deprimerad kompis - hur agerar man?
Ångest har jag ingen erfarenhet av men av depression. Vad som har hjälpt mig är just att aktivera mig. Det krävdes en del samtalskontakt med kurator/psykolog tills jag faktiskt tog till mig det. Det kändes meningslöst och ingenting var roligt när jag mådde som sämst, men när jag bestämde mig för att jag ville komma ur depressionen var det bara att försöka. Ja, det var jobbigt med social samvaro och jag kunde vara jättetrött efteråt men jag tog ändå varje tillfälle som gavs att umgås med människor jag gillar (nyckelord just människor jag gillar, att umgås med människor man inte gillar ger sällan en positiv effekt). Att inse att tröttheten inte går att sova bort gjorde också att jag slutade försöka sova bort tröttheten. Ju mer tid man spenderar på att sova, ju mer isolerad blir man.
Jag tog inga initiativ till aktiviteter så jag är väldigt tacksam för att mina nära och kära gjorde det istället. Inga stora grejer, komma över och ta en fika. Fråga om jag ville följa med ut på en promenad, vad som helst. Jag tackade ja ibland och nej ibland men hade de inte frågat hade jag inte gjort någonting.
När det började gå lite åt rätt håll tog jag mig även iväg till gymmet och bokade in en PT. Just för att jag skulle ta mig iväg och träna och få hjälp med motivation. Det har hjälpt mig jättemycket.
Sedan kan det vara så att man tackar nej till hjälp (tex. med praktiska saker hemma) trots att man innerst inne kanske skulle tycka att det vore skönt. Där är man olika som person. Jag sa länge nej till just sådan hjälp, men när någon annan väl bara bestämde sig för att göra en liten insats när de var här blev jag väldigt tacksam.
Nu har jag en man som har varit tvungen att leva med mig (jag är tacksam för att han orkar) och han gjorde helt enkelt så att han slutade fråga om han skulle göra saker åt mig. Han bara gör. Mina närmsta vänner hanterar mig likadant, de frågar inte om jag behöver hjälp med något utan ser de något de kan göra så bara gör de. Det funkar när det gäller mig. För en annan person kan ju det kännas som ett stort intrång i privatlivet så man får använda sin fingertoppskänsla där.
Ångest har jag ingen erfarenhet av men av depression. Vad som har hjälpt mig är just att aktivera mig. Det krävdes en del samtalskontakt med kurator/psykolog tills jag faktiskt tog till mig det. Det kändes meningslöst och ingenting var roligt när jag mådde som sämst, men när jag bestämde mig för att jag ville komma ur depressionen var det bara att försöka. Ja, det var jobbigt med social samvaro och jag kunde vara jättetrött efteråt men jag tog ändå varje tillfälle som gavs att umgås med människor jag gillar (nyckelord just människor jag gillar, att umgås med människor man inte gillar ger sällan en positiv effekt). Att inse att tröttheten inte går att sova bort gjorde också att jag slutade försöka sova bort tröttheten. Ju mer tid man spenderar på att sova, ju mer isolerad blir man.
Jag tog inga initiativ till aktiviteter så jag är väldigt tacksam för att mina nära och kära gjorde det istället. Inga stora grejer, komma över och ta en fika. Fråga om jag ville följa med ut på en promenad, vad som helst. Jag tackade ja ibland och nej ibland men hade de inte frågat hade jag inte gjort någonting.
När det började gå lite åt rätt håll tog jag mig även iväg till gymmet och bokade in en PT. Just för att jag skulle ta mig iväg och träna och få hjälp med motivation. Det har hjälpt mig jättemycket.
Sedan kan det vara så att man tackar nej till hjälp (tex. med praktiska saker hemma) trots att man innerst inne kanske skulle tycka att det vore skönt. Där är man olika som person. Jag sa länge nej till just sådan hjälp, men när någon annan väl bara bestämde sig för att göra en liten insats när de var här blev jag väldigt tacksam.
Nu har jag en man som har varit tvungen att leva med mig (jag är tacksam för att han orkar) och han gjorde helt enkelt så att han slutade fråga om han skulle göra saker åt mig. Han bara gör. Mina närmsta vänner hanterar mig likadant, de frågar inte om jag behöver hjälp med något utan ser de något de kan göra så bara gör de. Det funkar när det gäller mig. För en annan person kan ju det kännas som ett stort intrång i privatlivet så man får använda sin fingertoppskänsla där.
