Sv: Den trevliga Snack och updateringstråden
Oh Grattis vad duktig du är jättebra gjort fortsätt så.
Detta "håller jag med på med" och det är som att man måste utsättas för "faran"/rädslan" för att komma över det igen.
Jag gick omkull med Thengill förra året i en nedförsbacke så förstår din oro, vi töltade barbacka och jag tränade skänkelvikning över vägen, backen var inte alls brant men det låg väl någon sten som han snubblade till lite på och benen vek sig(han är alltid så extremt säker på foten alla andra år men vi slö red nog lite och han var kanske mkt på framdelen med eller något) och sån tur var så flög jag av lätt eftersom jag satt barbacka, flög med huvudet före och slog i huvudet och ena armen och låret men det värsta var att se min älskade häst komma glidande i full fart på sidan bakom mig
DET gjorde ont i själen.
sån tur var så hamnade han ju inte på mig men han fick skrubbsår som blödde massor på mulen och skrapade knäna.
och han såg så ledsen och besviken ut min stackare.
efter det har jag nog faktiskt inte blivit rädd så mkt för att detta kan hända igen men har ju vaknat upp och insett mer att, hästar kan faktiskt snubbla.
och jag har aldrig gillat att galoppera, trava i nedförsbackar det sliter väldigt mkt med så varför göra det?
men tölta i svagt nedförs det tycker jag funkar bra.
Men efter detta så har iaf thengill blivit mkt mer försiktig just där detta hände, vi brukar tölta där nuförtiden men såfort vi kommer till just det partiet så saktar han alltid ner farten, första gångerna brukade han stanna helt och vilja skritta.
kloka häst.
Men annars har det ju hänt en hel del med glampi(som jag skrivit om på bloggen) som gjort mig osäker och att jag fick barn gjorde mig mer osäker, det brukar ju vara så att ju äldre man blir och om man får barn är det lätt att bli mer rädd, som att man vet att man går sönder lättare och att man vill inte dö ifrån sitt barn, omedvetet.
Men mitt botemedel har varit mycket min vän som har en massa väldigt pigga islandshästar, hon är själv totalt orädd och när jag är där och rider är det fullt ös ingen rädsla någonstans och det smittar ju av sig på mig.
Det ska vara roligt att rida och jag har fått tillbaka den känslan tack vare henne.
hennes hästar är extremt pigg men de bockar inte och de är säkra på foten de är väldigt orädda så man känner sig så säker hela tiden.
även om det går jättefort så är det bara att hålla i sig och känna glädjetårarna rinna längs kinderna och pirret i magen.
De är så himla fina med och så kul att få testa olika hästar, hon har ingen seg/trygg/lugn häst man kan ta om man inte känner för de där extremt pigga för alla är lika pigga haha.
min favorit just nu är Hera och hon är en av de allra piggaste och har ett enormt fint steg, riktig tävlingshäst.
Får se om jag hinner med att tävla henne något skulle vara så kul hon är så himla fin och rolig.
en riktig utmaning för hon ÄLSKAR att springa.
Jag blir spänd ibland och rädd men jag försöker släppa kontrollen och se framåt och inte ner på hästen, tänka framåt och se vart vi ska och tänka, ge järnet nu och nu släpper jag dig fri och jag litar på dig.
så har jag börjar göra med Thengill med, när han verkligen bjuder framåt och ger järnet så ger jag honom lösa tyglar som belöning, för vi ska ju uppmuntra bjudning.
och släppa på den här dumma rädslan för hästen blir bara mer spänd och mer rädd om vi inte är lugna säkra trygga bestämda ledare för dem.
sånna hästar är så bra att rida för man lär sig så mkt av dem.
Glampi går ju inte fram ordentligt om man spänner sig själv och samma sak med en av min väns hästar, spänner man låren och är rädd eller osälker själv så blir den hästen sjövild och rädd som om något jagar den, men skärper amn till sig själv och då verkligen MÅSTE slappna av så blir han så härlig och trygg skitbra träning.
svårt att bryta cirkeln men man måste.
