Lite kortfattat :
I slutet på 2012 fick jag veta av en lärare på äldsta sonens skola att de skulle göra en orosanmälan till socialkontoret då de ansåg bl.a. att sonen aldrig hade "kläder-efter-väder" utomhus. Då detta var något som jag noterat tidigare fast då förklarade skolpersonalen att det var inte deras ansvar, trots att lämpliga kläder fanns på hans hylla. Så jag blev vansinnig och begärde skolmöte med rektor, vice rektor, vi vårdnadshavare, fritidsfröknar samt klasslärare där vi satt ner och redde ut sonens bekymmer i skolan. Jag begärde även att skolan skulle starta utredning för NPF då jag såg flera liknelser med brukare jag hade i mitt dåvarande jobb i psykiatrin. Skolan var inte så intresserade men då jag fått med mig även sonens pappa i detta så var skolan tvungna att uppfylla vår begäran. Skolans utredning blev klar i januari 2013, en planering gjordes för sonen i skolan och remiss skulle skickas för en djupare utredning här i stan. Där skulle man bedöma om BUP behövdes kopplas in. Tiden gick, och jag pratade till slut med kvinnan som skulle skicka remissen från skolan. Hon ville inte skicka remissen eftersom det numera fungerade på skolan. Hon berättade att det endast behövdes en förälders nekande för vidare-remiss, och hon skulle därför ringa sonens pappa för att få hans nekande. Jag blev återigen vansinnig och ringde sonens pappa där jag förklarade att han inte får neka utredningen. Våren 2013 blev jag gravid med en tuff graviditet så jag blev glad att remissen till slut gick iväg.
Utredningen på det andra stället blev klar våren 2014 med remiss till BUP med tydliga tecken på dubbeldiagnos. BUP tog över sommaren 2014, och sen gick det sakta. Varje halvår ringde jag för att kolla vart sonen låg i kölistan och svaret blev hösten 2015. Jag blev gravid sommaren 2015 med ännu en tuff graviditet så först våren 2016 kunde jag åter ta tag i detta då det aldrig kom någon kallelse hösten 2015. Svaret från BUP blev att de tappat bort honom i papperna men att det skulle försöka skyndas på. Våren 2016 fick sonen sin första diagnos med besked att den andra utredningen , för eventuell dubbeldiagnos, kunde dröja 1 år till. Vi ställde oss i kö till arbetsterapin under våren 2016. BUP gav till slut besked att den andra utredningen kommer starta sommaren 2016 och kommer bli klar senast augusti 2016. Igår var vi på första mötet på arbetsterapin där vi skickade in ansökan om tyngdtäcke. Under hösten 2016 kommer vi vara på arbetsterapin igen för att diskutera vardagliga hjälpmedel.
När allt detta är klart så kommer det ha tagit nästan 4 år från det jag begärde utredning från skolan till vi väl blir klara. 4 år!! Givetvis finns det mycket mer att berätta än bara felaktiga kläder ute, men det var tack vare skolans hot om socialanmälan som startade igång allting eftersom skolan tidigare nonchalerat hans bekymmer.
Det jag vill ha sagt med min sammanfattade text är att man som förälder bara måste orka kämpa för att få hjälpen. Vi är inte intresserade av själva diagnosen/diagnoserna utan huvudmålet har alltid varit att hitta en fungerande vardag. Det viktigaste delmålet var därför arbetsterapin eftersom vi som lever i detta är numera slut på idéer på hur man kan stötta och hjälpa. Jag har ofta fått höra "ja, skolan ska .. " , "tänk om skolan reagerat på mitt barn" etc. Skolan har inte reagerat på mitt barn heller, det är jag som begärt och ordnat allt! Det är jag som klivit över den andra föräldern, som faktiskt inte alls först var intresserad av någon utredning och där jag stundtals har fått vara elak för att få honom att godkänna utredningens fortsättning. Vi gick isär när sonen var 6 månader, och i höst fyller sonen 12 år så det har varit mycket osämja under åren som gått.
I slutet på 2012 fick jag veta av en lärare på äldsta sonens skola att de skulle göra en orosanmälan till socialkontoret då de ansåg bl.a. att sonen aldrig hade "kläder-efter-väder" utomhus. Då detta var något som jag noterat tidigare fast då förklarade skolpersonalen att det var inte deras ansvar, trots att lämpliga kläder fanns på hans hylla. Så jag blev vansinnig och begärde skolmöte med rektor, vice rektor, vi vårdnadshavare, fritidsfröknar samt klasslärare där vi satt ner och redde ut sonens bekymmer i skolan. Jag begärde även att skolan skulle starta utredning för NPF då jag såg flera liknelser med brukare jag hade i mitt dåvarande jobb i psykiatrin. Skolan var inte så intresserade men då jag fått med mig även sonens pappa i detta så var skolan tvungna att uppfylla vår begäran. Skolans utredning blev klar i januari 2013, en planering gjordes för sonen i skolan och remiss skulle skickas för en djupare utredning här i stan. Där skulle man bedöma om BUP behövdes kopplas in. Tiden gick, och jag pratade till slut med kvinnan som skulle skicka remissen från skolan. Hon ville inte skicka remissen eftersom det numera fungerade på skolan. Hon berättade att det endast behövdes en förälders nekande för vidare-remiss, och hon skulle därför ringa sonens pappa för att få hans nekande. Jag blev återigen vansinnig och ringde sonens pappa där jag förklarade att han inte får neka utredningen. Våren 2013 blev jag gravid med en tuff graviditet så jag blev glad att remissen till slut gick iväg.
Utredningen på det andra stället blev klar våren 2014 med remiss till BUP med tydliga tecken på dubbeldiagnos. BUP tog över sommaren 2014, och sen gick det sakta. Varje halvår ringde jag för att kolla vart sonen låg i kölistan och svaret blev hösten 2015. Jag blev gravid sommaren 2015 med ännu en tuff graviditet så först våren 2016 kunde jag åter ta tag i detta då det aldrig kom någon kallelse hösten 2015. Svaret från BUP blev att de tappat bort honom i papperna men att det skulle försöka skyndas på. Våren 2016 fick sonen sin första diagnos med besked att den andra utredningen , för eventuell dubbeldiagnos, kunde dröja 1 år till. Vi ställde oss i kö till arbetsterapin under våren 2016. BUP gav till slut besked att den andra utredningen kommer starta sommaren 2016 och kommer bli klar senast augusti 2016. Igår var vi på första mötet på arbetsterapin där vi skickade in ansökan om tyngdtäcke. Under hösten 2016 kommer vi vara på arbetsterapin igen för att diskutera vardagliga hjälpmedel.
När allt detta är klart så kommer det ha tagit nästan 4 år från det jag begärde utredning från skolan till vi väl blir klara. 4 år!! Givetvis finns det mycket mer att berätta än bara felaktiga kläder ute, men det var tack vare skolans hot om socialanmälan som startade igång allting eftersom skolan tidigare nonchalerat hans bekymmer.
Det jag vill ha sagt med min sammanfattade text är att man som förälder bara måste orka kämpa för att få hjälpen. Vi är inte intresserade av själva diagnosen/diagnoserna utan huvudmålet har alltid varit att hitta en fungerande vardag. Det viktigaste delmålet var därför arbetsterapin eftersom vi som lever i detta är numera slut på idéer på hur man kan stötta och hjälpa. Jag har ofta fått höra "ja, skolan ska .. " , "tänk om skolan reagerat på mitt barn" etc. Skolan har inte reagerat på mitt barn heller, det är jag som begärt och ordnat allt! Det är jag som klivit över den andra föräldern, som faktiskt inte alls först var intresserad av någon utredning och där jag stundtals har fått vara elak för att få honom att godkänna utredningens fortsättning. Vi gick isär när sonen var 6 månader, och i höst fyller sonen 12 år så det har varit mycket osämja under åren som gått.
