Den brutala sanningen?

S

Scheetan

Skriver detta annonymt då jag inte vill att mina elever ska se att det handlar om dom. :angel:

Jag har flera elever i både hoppning och dressyr på väldigt låg och grundläggande nivå då alla elever är "självlärda". Jag är inte utbildad utan gör det mer för skojs skull och för att tjejerna önskar rida lektion för mig. För många av dom går det strålande och jag är så stolt över dom! :D

Men jag har en elev som jag står helt handfallen för hur vi ska kunna komma vidare. Hennes självförtroende sjunker hela tiden. Hon skäller och gormar på hästen för att hon själv blir rädd och gör hästen väldigt nervös. Hon kommer hela tiden med undanflykter för att göra övningar för att hon tror att hästen kommer att gå omkull eller slänga av henne, (vilket aldrg har hänt :confused: ). Trotts att hon rider i väldigt långsamt tempo så tycker hon att det går jättefort.

Hästen är visseligen ingen direkt läromästare men han är väldigt snäll och vill göra rätt för sig. Han har nerverna lite på utsidan vilket förvärras av ryttarens ständiga räddsla. Jag har själv ridit honom och det är en väldigt trevlig häst.

Så vad gör jag? Säger till tjejen att skaffa en ny häst? För nu är det ung som om två blinda som leder varandra. Hon har inte kunskapen eller tålamodet som krävs med den hästen och hon verkar inte vara påväg att lära sig det heller. Det som känns värst är ju att hennes självförtroende sjunker och att jag som "ridlärare" inte verkar kunna hjälpa henne.

Ursäkta röran men jag behöver lite råd på vad jag ska göra/säga till henne :crazy:
 
Sv: Den brutala sanningen?

Jag hade sänkt kraven på ekipaget ett tag, ridit mkt övningar i skritt och ge ryttaren möjlighet till att slappna av på hästryggen.

Rid mycket tempoväxlingar och lydnadsövningar i övrigt, detta för att ryttaren ska känna att denne har kontroll över sin häst i varje steg, kräv inte så mkt ökning i tempoväxlingarna till en början utan säg bara att du vill se en liten ökning i traven bara några steg, så får hon ta tillbaka hästen sen igen.

Gör inte övningarna för komplicerade, men det ska vara variation i dem, låt dem göra det i skritt först, sen i trav.

Peppa henne i alla lägen och se till att hon får upp självförtroendet igen!

Och om det så krävs, spring med ekipaget när hon ska vänja sig vid det högre tempot, ryttaren kanske känner sig lite tryggare med att ha nån brevid sig som springer med och vågar rida på lite.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Tack för tipsen. :)

Har en till fråga. Kan man säga till en sån här elev att alla problem hon har med hästen beror på henne själv? Eller förstör man självförtroendet ännu mera då? För nu så gormar hon som sagt mycket på hästen och tycker att han inte lyssnar på henne osv, men det är hon själv som är spänd och otydlig.
Då det är en nervig häst så blir allt så mycket värre när hon går på hästen och jag vill få henne att förstå att det inte är hästens fel utan han förstår bara inte ryttarens signaler.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Nu vet jag inte hur gammal ryttaren är eller vad hon har i bagaget sen tidigare men jag hade nog inte sagt det rakt ut i stil med "Allt det här beror på dig.."

Utan mer förklarat vad det är för typ av häst hon har mer "Din häst är jättekänslig för hjälperna och är nervös av sig, därför är det viktigt att du håller dig lugn och inte stressar upp honom ännu mer" Gärna i samband med en situation som hon försöker lösa genom att börja skrika på hästen.

Det är jätteviktigt att du från marken är snabb att korrigera henne när hon ger fel signaler till sin häst och säger "prova gör så här istället..".


Ha nu i åtanke att jag inte heller på något sätt är utbildad (ULK och FRIK räknar jag inte som utb), men har hållt en del lektioner med olika elever och jag kan tro att en med mer erfarenhet kanske skulle lösa det på ett annat sätt än jag, men jag tror att jag hade löst det på ett liknande sätt istället..
 
Sv: Den brutala sanningen?

Hehe, nej jag skulle nog inte heller vräka ur mig det sådär, jag är en väldigt snäll person ;)

Tjejen är i övre tonåren så det är ibland mycket humör i den lilla tjejen. :angel:

Men tack för svaret. :D
 
Sv: Den brutala sanningen?

Jag som ryttare hade nog velat få sanningen.... och då de bett dig hålla lektion hade jag som tidigare tips gett henne speciella "lugnare" mål att uppnå men också sagt åt henne i snäll ton att det mesta hänger på hennes rädsla men att du tänker hjälpa henne övervinna den....
 
Sv: Den brutala sanningen?

Tack för tipsen. :)

Har en till fråga. Kan man säga till en sån här elev att alla problem hon har med hästen beror på henne själv? Eller förstör man självförtroendet ännu mera då? För nu så gormar hon som sagt mycket på hästen och tycker att han inte lyssnar på henne osv, men det är hon själv som är spänd och otydlig.
Då det är en nervig häst så blir allt så mycket värre när hon går på hästen och jag vill få henne att förstå att det inte är hästens fel utan han förstår bara inte ryttarens signaler.

Min ridinstruktör är underbar. I all ridning med alla elever är det för henne och hennes elever alltid en självklarhet att allt som inte går vägen är ryttarens fel. Så givetvis måste man ha det som utgångspunkt i alla lägen.

Vad som gör min instruktör underbar är att hon alltid för sina ekipage framåt, oavsett nivå. De får alla veta vad de gör bra och när något moment går mindre bra bli påminda om vad de gjort fel och direkt upprepa på rätt sätt och sedan bli överösta av beröm vid minsta lilla positiva förändring.

Själv är jag lärare och försöker tänka likadant med mina elever i skolan.

Så leta, leta, leta det positiva och som redan sagts, sänk ribban. Så att din ryttare hela tiden gör små framsteg och alltid lyckas komma över sina "hinder".

Jag har under de år jag sett henne, sett elever gå från beteende som din elev, till att först och främst högt säga när det inte går vägen t.ex. "Nu lutade jag mig för mycket fram igen". Istället för att tro att det är något fel på hästen.

Hälsning Maja
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Den brutala sanningen?

Kan du inte be att få sitta upp på hästen och ge lite tips rent praktiskt, dvs visa hur han går med en ryttare som taggar ned lite? Då får hon ju också se att han inte går omkull eller kastar av.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Hehe, nej jag skulle nog inte heller vräka ur mig det sådär, jag är en väldigt snäll person ;)

Tjejen är i övre tonåren så det är ibland mycket humör i den lilla tjejen. :angel:

Men tack för svaret. :D
Alltså ingen yngre ryttare.Självklart ska man vara mkt psykologisk i denna situation.Nu kanske det är så att ponnyn gör som hon ber om,hon visar ett nervöst betende,ponnyn gör lika.Poängtera detta på ett fint sätt..Hon behöver kanske träna enskilt,med massor av mental träning.Tänka på andning o fokusering.har sett hur ryttarens andning påverkar hästen tex.I bland kan det faktiskt vara så att ryttare o häst inte riktigt passar ihop..Efter varje träningspass kan ni väld iskutera om träningen,vad som gått bra m.m.Det gör dom på vår hoppträning nu,man ska säga ngt man varit nöjd med osv.Vår tränare håller på med mkt mentalträning .I bland kanske man måste få höra varför det inte går bra,inte tror jag självförtroendet blir bättre av att inte veta varför det går som det går.Hoppas det ordnar upp sig för din elev.När det inte funkar och du ser att din elev blir förbannad,be henne stanna upp ett tag,finns absolut ingen ide att forsätta rida då.Bättre att stanna upp andas lite och ta nya tag och sedan fortsätta från början.Lycka till!
 
Sv: Den brutala sanningen?

Hehe, nej jag skulle nog inte heller vräka ur mig det sådär, jag är en väldigt snäll person ;)

Tjejen är i övre tonåren så det är ibland mycket humör i den lilla tjejen. :angel:

Vilket kan vara problemet faktiskt. Tonåringar behöver gränser Dvs. "Sådär behandlar du inte din häst" och du kanske behöver tagga ner snällheten... Självklart som andra skrev så kan man inte säga "allt som går fel är ditt fel" men tex:

"Din häst är ganska nervös av sig, det verkar som om du blir lite osäker på grund av det. Du kommer ingenstans genom att bli arg på honom, det kommer bara göra problemet värre. Tillsammans måste vi jobba på att få er båda att känna er säkrare med varandra. Det kommer inte att bli lätt, du måste våga släppa efter och slappna av och ta det lugnt och gå tillbaka till utgångsläget när något går fel.

Gör en överenskommelse: Du kommer inte pressa henne till något hon inte vill göra de närmaste två månader (exempelvis) och hon lovar att inte gorma eller bli arg på sin häst och dessutom lägga ner hela sin själ på att försöka våga slappna av... Bryter hon den överenskommelsen så får du mer kraft bakom dina instruktioner eftersom ni har en överenskommelse.
 
Sv: Den brutala sanningen?

De är skulle kunnat vart jag och min första häst!


hade en kanon tränare som hjälpte til de var mycke tårar och rädsla men vi tävlade oc hahde oss efter ett par år!

så hopp finns!
Var lungn pressa henne till lite mer än vad hon själv vill sålängedu är säker på att dom klarar det!
bygg upp hennes förtroende för dig så kommern i komma vidare!
 
Sv: Den brutala sanningen?

Hade en sån elev och jag berättade att hästen är männinskans spegel, du kan ju lite allmänt förklara hur en häst blir påverkad och ge ngr exempel som inte har med hennes sätt att göra först och se om poletten ramlar ner, om inte, var rak på ett ödmjukt sätt för hästens skull den är ju oskyldigt dömd att bli illa behandlad av ett okunnigt barn och du som lärare har skyldigheten att hjälpa till. Tycker jag iallafall.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Frågan är hur mkt "nerverna på utsidan" hästen har. Hur går det för henne när hon rider hästen själv? Jag kan många gånger tycka att det både för häst och ryttare kan vara bättre att byta häst. Alla hästar passar inte alla ryttare.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Att bli rädd i perioder är väl ganska "normalt", jag skulle tro att de flesta ryttare har upplevt det en eller flera gånger. Men i min erfarenhet så har ryttare som beter sig som tjejen du skriver om lagt av med ridningen ganska omgående, faktiskt. De har inte haft något riktigt intresse för hästar och är således inte intresserade av att lära sig hantera sin rädsla. De skyller "allt" på hästen och tar inte till sig när man försöker hjälpa dem.

Menar nu inte att tjejen du skriver om kommer att lägga av, men det kanske är dags för henne att ta sig en funderare? Lite självransakning, sådär. "Vill jag rida eller inte?" För oavsett hur rädd man är så måste man bita i det sura äpplet och ta sig vidare om man ska komma någonvart.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Frågan är hur mkt "nerverna på utsidan" hästen har. Hur går det för henne när hon rider hästen själv? Jag kan många gånger tycka att det både för häst och ryttare kan vara bättre att byta häst. Alla hästar passar inte alla ryttare.

Hästen har enligt min mening lite nerver på utsidan. Säkert så tycker den här tjejen att han är jättenervig men vi har alla olika utgångspunkter.

När hon rider själv går det precis lika illa som det gör under lektionerna. Hon tappar hela tiden kontrollen över hästen och vågar göra allt mindre och mindre. Men då menar jag inte att han drar eller slänger av henne utan mera att han stannar, släger med huvudet och sparkar i protest och av nerver.

Jag har försökt få upp henne på en av mina hästar som är mycket snälla, väldigt känsliga och väldigt stora.... :crazy: Och hon blåvägrar. Hon vill inte heller prova någon av de andra elevernas hästar som är mer i hennes egens häst storlek.
 
Sv: Den brutala sanningen?

Att bli rädd i perioder är väl ganska "normalt", jag skulle tro att de flesta ryttare har upplevt det en eller flera gånger. Men i min erfarenhet så har ryttare som beter sig som tjejen du skriver om lagt av med ridningen ganska omgående, faktiskt. De har inte haft något riktigt intresse för hästar och är således inte intresserade av att lära sig hantera sin rädsla. De skyller "allt" på hästen och tar inte till sig när man försöker hjälpa dem.

Det är en riktigt bra beskrivning av henne och är ung. så som jag uppfattar henne. Samtidigt så vill jag ju att hon ska fortsätta rida och att hon ska komma överens med sin häst och jag är lite fudndersam på om jag säger åt henne (på ett snällt sätt) att hästens beteende beror på henne så kommer jag bara knuffa henne mer emot att sluta rida än att kämpa på.
 
Sv: Den brutala sanningen?

De är skulle kunnat vart jag och min första häst!


hade en kanon tränare som hjälpte til de var mycke tårar och rädsla men vi tävlade oc hahde oss efter ett par år!

så hopp finns!
Var lungn pressa henne till lite mer än vad hon själv vill sålängedu är säker på att dom klarar det!
bygg upp hennes förtroende för dig så kommern i komma vidare!

Jag har försökt detta men jag fick se åt andra håll för tjejen vägrar göra det som jag vet med all säkerhet att dom skulle klara av. JAg nästan önskar att det var tårar istället för ilskan. :crazy:
 
Sv: Den brutala sanningen?

Finns det inte möjlighet att hon kan få rida någon annan häst som kanske inte har nerverna på utsidan och som hon kan känna sig heltrygg på?
Då får hon ju möjlighet att känna hur det "ska" vara och kanske får lite bättre självförtroende som hon sedan kan föra över till sin egen?

Jag hade nog försökt att sätta mig ner och prata med ryttaren, hur jobbigt det än må vara. Tala om vilken uppfattning du fått och hoppas på att ryttaren är mottaglig för sådan information (vilket jag vet att alla inte är). För att lyckas måste ju också ryttaren inse det faktiska problemet och vilja försöka komma vidare själv.

Kanske inte världens bästa råd men alltid något ;)
 
Sv: Den brutala sanningen?

Skulle inte tveka med att säga till henne om hon börjar skrika på hästen. På ett trevligt men bestämt sätt såklart.

Ang tjejens rädsla. Har du någon erfarenhet av trickträning eller liknande? Typ buga, spansk skritt, apportera osv?
Om hon blir säkrare med hästen från marken kanske detta skulle leda till att hon blir mindre rädd även vid ridningen? Lär man känna hästen ordentligt så litar man också mer på den.
Dessutom kan det ju förbättra självförtroendet när hon sedan kan visa upp lite spansk skritt för sina vänner?

Varför vägrar hon rida din hästen? Pga rädsla?
 
Sv: Den brutala sanningen?

Jobbig sits, jag tycker också att ni måste prata om ilskan och skrikandet. Gärna lite förtroligt innan en lektion, är hon arg o frustrerad på hästen eg eller finns det annat i livet som spökar?
Gör klart för henne att hon får lämna de känslorna åt sidan innan hon börjar hålla på med hästen, ilska/skrikande och hästar hör inte ihop! Och be henne vara mer fokuserad när hon kliver in i stallet och upp på hästryggen. Hon måste hitta en annan känsla istället, kärlek, lugn och tålamod. Be henne lita på dig, att du vet att hon och hästen klarar av de övningar du ber henne göra. Tror hon inte på hästen,gör som någon annan i tråden skrev, rid själv och visa henne!
 

Liknande trådar

Träning I kölvattnet av Helgstrandsskandalen vill jag slå ett slag för grundridning (och markträning) och då menar jag inte lätt klass, utan...
6 7 8
Svar
149
· Visningar
9 021
Senast: Bison
·
Hästvård Hej, jag köpte mitt sto i Maj 2019 och kände ganska direkt att hon inte var samma häst som på provridningen.. hon var ändå rätt framåt...
2
Svar
27
· Visningar
6 512
Senast: sorbifolia
·
Ridning Jag har hamnat i en otroligt jobbigt sits och vet inte vad jag ska göra. Jag är en ganska erfaren ryttare (dock hobbynivå) som ridit...
2
Svar
34
· Visningar
7 560
Senast: akleja
·
Hästmänniskan Hej! Är en 15-årig tjej som drömmer om en egen häst tillsammans med min 23-åriga storasyster. Jag har ridit i ett år på ridskola...
2
Svar
20
· Visningar
3 416

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp