Dejtingtråden nr 29

[Roheryn]

Ja offerkofta och ta-hand-om-mig-mentalitet är så oerhört avtändande oavsett det handlar om pengar, markservice eller mentalt stöd. Iaf för mig. Jag är självständig och jag förväntar mig minst detsamma av en partner.

I min värld finns det INGENTING som är så avtändande som en man som vill bli omhändertagen!

 

[Fibusen]

Jag förstår vad du menar, dock är jag själv åt andra hållet. Jag kan tänka mig att flytta ihop med rätt man och tycker således också att det är viktigt att han tjänar ungefär lika mycket som jag gör. Precis som du säger så blir inte du påverkad av hans ekonomi på det sättet eftersom ni inte kommer att bo tillsammans medan jag blir det. Skulle jag träffa helt rätt kan jag tänka mig att min lilla 4:a blir lite väl trång för två personer och då är det ju kul om man kan köpa något större tillsammans.
Jag vill också kunna resa, gå ut och äta, ofta hitta på saker med min partner utan att hela tiden behöva betala allt själv för att vi överhuvudtaget ska kunna komma iväg.

Vad är det som gör att du väljer bort samboliv? (Om du vill svara alltså )

Ja absolut, hade jag velat bo tillsammans med någon så hade det såklart underlättat om vi låg ungefär lika i ekonomin, så det ifrågasätter jag inte alls!

Ja, dels så är jag väldigt introvert och efter flera år med djup depression så blir jag väldigt hjärntrött i perioder. Har svårt att koncentrera mig, och vill ha tyst och lugnt. Kan sitta i soffan med väldigt dämpad belysning och läsa en bok och ha det knäpptyst. Jag blir helt enkelt helt slut av att umgås med andra människor, att lyssna på dom, höra ljud från dom, och ”behöva” vara social.

Sen bor jag i hus som jag äger helt själv, det är MITT, och det kommer ingen kunna ändra på. Jag vill aldrig någonsin att någon annan ska skriva in sig i mitt hus, för det är min säkerhet. Då jag även har ett barn från tidigare förhållande så kommer han i dag ärva allt den dagen jag går bort, och då vill jag inte att någon annan ska vara inblandad. Alternativet är ju att någon bara ”flyttar in” och enbart står på adressen, men då måste jag ju dela med mig av mitt hus, jag kan ju inte styra och ställa när det bor en till vuxen människa här som också har rätt till åsikter. Om jag tex vill tapetsera om och han tycker den nya tapeten är skutful, vad gör jag då? Ska jag behöva strunta i min fina tapet bara för att han också bor här?

Jag ser liksom inget positivt med det alls helt enkelt!

Har vi ett varsitt boende så kan vi ”hälsa på” hos varandra hur mycket vi vill. Han får bestämma över sitt, och jag får bestämma över mitt. Blir jag trött så kan jag åka hem, eller be han åka hem. Det finns noll risk att jag stör mig på att han kanske inte plockar in disken direkt i maskinen, eller att han lägger kläderna på golvet, sånt som irriterar mig och tar en massa energi slipper jag helt.

Sen har jag ju varit sambo, gift mig, och fått barn, och någonstans så känns det som om det var min familj då, och det kommer aldrig kunna bli samma sak igen. Jag har haft mitt fina familjeliv, och den känslan kommer jag inte kunna få med någon annan. Då blir det bonusbarn, låtsassyskon, plastpappa, och hit och dit, det känns liksom inte....Rätt? Som om vi oavsett vad aldrig skulle kunna bli en familj endå? Jättesvårt att förklara...

Kanske tänker jag annorlunda den dagen sonen är vuxen och flyttat hemifrån, eller om min hjärna återhämtar sig mer. Jag vet inte!

Men just nu så känner jag verkligen nej, nej, nej! Jag skulle få panik om jag hade en annan människa hemma här dagligen. Att aldrig få vara ifred, att behöva diskutera vad man ska äta, att behöva anpassa sig till någon annan. Det vill jag inte! Det lockar mig inte alls.

 

[Zinfernia]

Ja absolut, hade jag velat bo tillsammans med någon så hade det såklart underlättat om vi låg ungefär lika i ekonomin, så det ifrågasätter jag inte alls!

Ja, dels så är jag väldigt introvert och efter flera år med djup depression så blir jag väldigt hjärntrött i perioder. Har svårt att koncentrera mig, och vill ha tyst och lugnt. Kan sitta i soffan med väldigt dämpad belysning och läsa en bok och ha det knäpptyst. Jag blir helt enkelt helt slut av att umgås med andra människor, att lyssna på dom, höra ljud från dom, och ”behöva” vara social.

Sen bor jag i hus som jag äger helt själv, det är MITT, och det kommer ingen kunna ändra på. Jag vill aldrig någonsin att någon annan ska skriva in sig i mitt hus, för det är min säkerhet. Då jag även har ett barn från tidigare förhållande så kommer han i dag ärva allt den dagen jag går bort, och då vill jag inte att någon annan ska vara inblandad. Alternativet är ju att någon bara ”flyttar in” och enbart står på adressen, men då måste jag ju dela med mig av mitt hus, jag kan ju inte styra och ställa när det bor en till vuxen människa här som också har rätt till åsikter. Om jag tex vill tapetsera om och han tycker den nya tapeten är skutful, vad gör jag då? Ska jag behöva strunta i min fina tapet bara för att han också bor här?

Jag ser liksom inget positivt med det alls helt enkelt!

Har vi ett varsitt boende så kan vi ”hälsa på” hos varandra hur mycket vi vill. Han får bestämma över sitt, och jag får bestämma över mitt. Blir jag trött så kan jag åka hem, eller be han åka hem. Det finns noll risk att jag stör mig på att han kanske inte plockar in disken direkt i maskinen, eller att han lägger kläderna på golvet, sånt som irriterar mig och tar en massa energi slipper jag helt.

Sen har jag ju varit sambo, gift mig, och fått barn, och någonstans så känns det som om det var min familj då, och det kommer aldrig kunna bli samma sak igen. Jag har haft mitt fina familjeliv, och den känslan kommer jag inte kunna få med någon annan. Då blir det bonusbarn, låtsassyskon, plastpappa, och hit och dit, det känns liksom inte....Rätt? Som om vi oavsett vad aldrig skulle kunna bli en familj endå? Jättesvårt att förklara...

Kanske tänker jag annorlunda den dagen sonen är vuxen och flyttat hemifrån, eller om min hjärna återhämtar sig mer. Jag vet inte!

Men just nu så känner jag verkligen nej, nej, nej! Jag skulle få panik om jag hade en annan människa hemma här dagligen. Att aldrig få vara ifred, att behöva diskutera vad man ska äta, att behöva anpassa sig till någon annan. Det vill jag inte! Det lockar mig inte alls.

Ja det tycker jag är fullt rimliga och vettiga skäl. Det är så himla ofta man hör om diverse kvinnofällor så att se om sitt egna hus (bokstavligt talat) är i mina ögon ett tecken på att man är handlingskraftig, smart och stark i sig själv Din son kommer säkert att vara mycket tacksam för det i framtiden!

Jag blir nästan avskräckt själv när jag läser dina argument till varför du inte vill bo med någon

 

[Zinfernia]

Nope! Helt rätt gissat! Jag är 49 och skulle faktiskt mycket hellre dejta en 30-åring än en 70-åring!

Och jag som 34-åring kan inte tänka mig att dejta en 54-åring. Å andra sidan är det ändå ett mer realistiskt scenario än att dejta en 14-åring

 

[_Taggis_]

@Fibusen Jag förstår dig fullt ut. Jag har skyhög integritet, jag vill känna att nånting är bara mitt och jag vill kunna sätta mina egna regler. Jag jobbar skift och måste kunna sova på udda tider. Ffa vill jag inte hamna i diskussioner om tvätten och städningen och alla annan jäkla oordning som lätt blir. Kvinnofällor helt enkelt vägrar jag att gå i, och jag vägrar att uppfostra (ännu) en man i detta.

Sen är det nånstans ändå så att jag hade Önskat att jag kunde dela livet med nån fullt ut. Men det har jag aldrig kunnat göra. Och då mår jag bäst om jag har en reträttväg.

Jag har varit sambo och det uppbrottet känns fortfarande som en fasa att tänk på - när vi separerade tvingade han mig att bo ihop med honom i 3 månader eftersom vi bodde i en stor stad och det ej gick att hitta boende så snabbt. Han däremot hade familj i staden och föräldrarna hade jättestort hus men bara för att skulle han prompt bo kvar med mig. Idiot. Jag vill Aldrig hamna där igen. Det är 10 år sedan men fan vad det sög...

 

[Bison]

Vi har fått en lägenhet
Den är så fin med perfekt läge Längtar tills vi ska börja flytta, vill börja packa nu
En kompis frågade om vi blir sambos eller kombos
Svarade sambos så när vi flyttar är de officiellt färdigdejtat efter nästan två år

Jag har ju varit väldigt tveksam till sambo av samma skäl som @Fibusen
Har också haft mitt liv med hus och man har känt att det får räcka.
Men efter all tid med V så har jag omvärderat. Han är så himla enkel att vara med, jag har också ett stort behov av egentid och tystnad och det är aldrig några problem. Sen att vi har samma smak och är noggranna pedanter underlättar väldigt mycket.
Han skulle aldrig lämna ett odiskat glas framme eller strumpor på golvet Spöstraff på den typen av slarv

 

[Fibusen]

Ja det tycker jag är fullt rimliga och vettiga skäl. Det är så himla ofta man hör om diverse kvinnofällor så att se om sitt egna hus (bokstavligt talat) är i mina ögon ett tecken på att man är handlingskraftig, smart och stark i sig själv Din son kommer säkert att vara mycket tacksam för det i framtiden!

Jag blir nästan avskräckt själv när jag läser dina argument till varför du inte vill bo med någon

Ja, jag har ju lagt ner mitt hjärta och själ i det här huset. Från ett totalt renoveringsobjekt så har jag slitit, gråtit och slitit lite till. Jobbat och kämpat på för att få ihop en summa som bara sen försvinner i ett nafs när man gör klart en grej, sen nästa, sen nästa osv.

Jag vet inte om jag kommer bo här livet ut, men som det känns nu kommer jag det. Om inte så blir det min pensionsförsäkring, då säljer jag när jag blir pensionär och lever jäkligt gott då. Planen är att vara helt fri från lånet då. Eller så bor jag som sagt kvar sen får sonen ärva. Hur som helst så ska det inte vara någon annan inblandad i det. Skulle jag träffa någon som jag vill vara med livet ut så kan jag tänka mig att köpa typ en sommarstuga ihop på sin höjd! Dit vi kan åka och se det som vårat, men mitt hus, nej!

Haha, ja, det har sina för och nackdelar med allting! Jag ser ju mest nackdelar då som sagt...

 

[FengurLaugar]

Och jag som 34-åring kan inte tänka mig att dejta en 54-åring. Å andra sidan är det ändå ett mer realistiskt scenario än att dejta en 14-åring

Jag var tvungen att räkna jag också och jag är osäker på om jag skulle vilja dejta varken en 51 åring eller en 11 åring

 

[Zinfernia]

Vi har fått en lägenhet
Den är så fin med perfekt läge Längtar tills vi ska börja flytta, vill börja packa nu
En kompis frågade om vi blir sambos eller kombos
Svarade sambos så när vi flyttar är de officiellt färdigdejtat efter nästan två år

Jag har ju varit väldigt tveksam till sambo av samma skäl som @Fibusen
Har också haft mitt liv med hus och man har känt att det får räcka.
Men efter all tid med V så har jag omvärderat. Han är så himla enkel att vara med, jag har också ett stort behov av egentid och tystnad och det är aldrig några problem. Sen att vi har samma smak och är noggranna pedanter underlättar väldigt mycket.
Han skulle aldrig lämna ett odiskat glas framme eller strumpor på golvet Spöstraff på den typen av slarv

Det finns någon för alla - även för buttra enhörningsfantaster

(Om vi hade bott ihop hade du dock fått köpa ny piska en gång i månaden, jag lämnar både glas och strumpor framme )

 

[Elektronen]

Vi har fått en lägenhet
Den är så fin med perfekt läge Längtar tills vi ska börja flytta, vill börja packa nu
En kompis frågade om vi blir sambos eller kombos
Svarade sambos så när vi flyttar är de officiellt färdigdejtat efter nästan två år

Jag har ju varit väldigt tveksam till sambo av samma skäl som @Fibusen
Har också haft mitt liv med hus och man har känt att det får räcka.
Men efter all tid med V så har jag omvärderat. Han är så himla enkel att vara med, jag har också ett stort behov av egentid och tystnad och det är aldrig några problem. Sen att vi har samma smak och är noggranna pedanter underlättar väldigt mycket.
Han skulle aldrig lämna ett odiskat glas framme eller strumpor på golvet Spöstraff på den typen av slarv

Grattis!
Men har ni dejtat i 2 år? Hur länge har jag hängt i den här tråden egentligen

 

[Fibusen]

@Fibusen Jag förstår dig fullt ut. Jag har skyhög integritet, jag vill känna att nånting är bara mitt och jag vill kunna sätta mina egna regler. Jag jobbar skift och måste kunna sova på udda tider. Ffa vill jag inte hamna i diskussioner om tvätten och städningen och alla annan jäkla oordning som lätt blir. Kvinnofällor helt enkelt vägrar jag att gå i, och jag vägrar att uppfostra (ännu) en man i detta.

Sen är det nånstans ändå så att jag hade Önskat att jag kunde dela livet med nån fullt ut. Men det har jag aldrig kunnat göra. Och då mår jag bäst om jag har en reträttväg.

Jag har varit sambo och det uppbrottet känns fortfarande som en fasa att tänk på - när vi separerade tvingade han mig att bo ihop med honom i 3 månader eftersom vi bodde i en stor stad och det ej gick att hitta boende så snabbt. Han däremot hade familj i staden och föräldrarna hade jättestort hus men bara för att skulle han prompt bo kvar med mig. Idiot. Jag vill Aldrig hamna där igen. Det är 10 år sedan men fan vad det sög...

Exakt! Många kanske skulle kalla mig självisk, men så länge det inte drabbar någon annan så? Jag vet ju med mig att skulle någon flytta in hos mig så hade det ju varit mina regler, och vart ska han ens ha sina kläder? Jag har ingen tom garderob över? Och det finns ingen plats här för hans möbler?

Jag tror ingen skulle tycka det var okej att komma med en icakasse med sina kläder i bara!

Jag vill inte ändra något här hemma, jag vill ha min soffa, min matta, mitt köksbord, min säng, min byrå osv. Jag vill inte ha in något annat eller något mer. Det funkar liksom inte så, och då är det enklast att jag bor här, och ev partner bor där. Det finns ju inget som säger att vi inte kan träffas nästan dagligen för det.

Är han riktigt snäll kanske jag låter han lämna kvar sin tandborste och att han får en egen liten låda i byrån, men där går gränsen!

 

[Fibusen]

Vi har fått en lägenhet
Den är så fin med perfekt läge Längtar tills vi ska börja flytta, vill börja packa nu
En kompis frågade om vi blir sambos eller kombos
Svarade sambos så när vi flyttar är de officiellt färdigdejtat efter nästan två år

Jag har ju varit väldigt tveksam till sambo av samma skäl som @Fibusen
Har också haft mitt liv med hus och man har känt att det får räcka.
Men efter all tid med V så har jag omvärderat. Han är så himla enkel att vara med, jag har också ett stort behov av egentid och tystnad och det är aldrig några problem. Sen att vi har samma smak och är noggranna pedanter underlättar väldigt mycket.
Han skulle aldrig lämna ett odiskat glas framme eller strumpor på golvet Spöstraff på den typen av slarv

Åh vad roligt för er, grattis!

 

[Bison]

Grattis!
Men har ni dejtat i 2 år? Hur länge har jag hängt i den här tråden egentligen

Vi började ses i februari 2019 och vi ska flytta första januari 2021 så då har det nästan gått två år
Fram tills dess dejtar vi vidare

 

[Zinfernia]

Ja, jag har ju lagt ner mitt hjärta och själ i det här huset. Från ett totalt renoveringsobjekt så har jag slitit, gråtit och slitit lite till. Jobbat och kämpat på för att få ihop en summa som bara sen försvinner i ett nafs när man gör klart en grej, sen nästa, sen nästa osv.

Jag vet inte om jag kommer bo här livet ut, men som det känns nu kommer jag det. Om inte så blir det min pensionsförsäkring, då säljer jag när jag blir pensionär och lever jäkligt gott då. Planen är att vara helt fri från lånet då. Eller så bor jag som sagt kvar sen får sonen ärva. Hur som helst så ska det inte vara någon annan inblandad i det. Skulle jag träffa någon som jag vill vara med livet ut så kan jag tänka mig att köpa typ en sommarstuga ihop på sin höjd! Dit vi kan åka och se det som vårat, men mitt hus, nej!

Haha, ja, det har sina för och nackdelar med allting! Jag ser ju mest nackdelar då som sagt...

Så himla bra gjort! Man kan snacka sig blå om att pengar inte är allt men det går inte att komma ifrån att man får en helt annan trygghet när ekonomin är stabil. Oavsett om du säljer eller sonen tar över så är det ju ändå en win-win-situation istället för att låta någon köpa in sig och sen behöva dela upp arvet.

 

[Fibusen]

Så himla bra gjort! Man kan snacka sig blå om att pengar inte är allt men det går inte att komma ifrån att man får en helt annan trygghet när ekonomin är stabil. Oavsett om du säljer eller sonen tar över så är det ju ändå en win-win-situation istället för att låta någon köpa in sig och sen behöva dela upp arvet.

Precis! Jag skulle inte tjäna ett endaste dugg på det själv. Husen stiger alltid i värde så vad som än händer så kommer det alltid vara min trygghet.

 

[SaraXX]

Ja absolut, hade jag velat bo tillsammans med någon så hade det såklart underlättat om vi låg ungefär lika i ekonomin, så det ifrågasätter jag inte alls!

Ja, dels så är jag väldigt introvert och efter flera år med djup depression så blir jag väldigt hjärntrött i perioder. Har svårt att koncentrera mig, och vill ha tyst och lugnt. Kan sitta i soffan med väldigt dämpad belysning och läsa en bok och ha det knäpptyst. Jag blir helt enkelt helt slut av att umgås med andra människor, att lyssna på dom, höra ljud från dom, och ”behöva” vara social.

Sen bor jag i hus som jag äger helt själv, det är MITT, och det kommer ingen kunna ändra på. Jag vill aldrig någonsin att någon annan ska skriva in sig i mitt hus, för det är min säkerhet. Då jag även har ett barn från tidigare förhållande så kommer han i dag ärva allt den dagen jag går bort, och då vill jag inte att någon annan ska vara inblandad. Alternativet är ju att någon bara ”flyttar in” och enbart står på adressen, men då måste jag ju dela med mig av mitt hus, jag kan ju inte styra och ställa när det bor en till vuxen människa här som också har rätt till åsikter. Om jag tex vill tapetsera om och han tycker den nya tapeten är skutful, vad gör jag då? Ska jag behöva strunta i min fina tapet bara för att han också bor här?

Jag ser liksom inget positivt med det alls helt enkelt!

Har vi ett varsitt boende så kan vi ”hälsa på” hos varandra hur mycket vi vill. Han får bestämma över sitt, och jag får bestämma över mitt. Blir jag trött så kan jag åka hem, eller be han åka hem. Det finns noll risk att jag stör mig på att han kanske inte plockar in disken direkt i maskinen, eller att han lägger kläderna på golvet, sånt som irriterar mig och tar en massa energi slipper jag helt.

Sen har jag ju varit sambo, gift mig, och fått barn, och någonstans så känns det som om det var min familj då, och det kommer aldrig kunna bli samma sak igen. Jag har haft mitt fina familjeliv, och den känslan kommer jag inte kunna få med någon annan. Då blir det bonusbarn, låtsassyskon, plastpappa, och hit och dit, det känns liksom inte....Rätt? Som om vi oavsett vad aldrig skulle kunna bli en familj endå? Jättesvårt att förklara...

Kanske tänker jag annorlunda den dagen sonen är vuxen och flyttat hemifrån, eller om min hjärna återhämtar sig mer. Jag vet inte!

Men just nu så känner jag verkligen nej, nej, nej! Jag skulle få panik om jag hade en annan människa hemma här dagligen. Att aldrig få vara ifred, att behöva diskutera vad man ska äta, att behöva anpassa sig till någon annan. Det vill jag inte! Det lockar mig inte alls.

Vi tänker precis lika, förutom att jag inte har köpt mitt hus än och har hittat en särbo.

 

[Roheryn]

Och jag som 34-åring kan inte tänka mig att dejta en 54-åring. Å andra sidan är det ändå ett mer realistiskt scenario än att dejta en 14-åring

Haha - förstår att 14-åringen inte är så lockande!

Jag hade ett förhållande med en 53-åring när jag var 40, det är den största åldersskillnad jag haft, det funkade då men hade nog inte funkat 10 eller 15 år senare. Hade också en flirt förra sommaren med en då 29-åring men det blev aldrig något, dock av helt andra skäl än åldersskillnaden

 

[pepp]

Grattis @Bison !

 

[Sezziyanen]

Hur vet du ens om någon är 3-5 år äldre (eller yngre) när du träffar dem första gången? Jag vet ju folk det åldersspannet som jag trott varit i min ålder, och de jag skulle gissa är 10 år äldre. Själv fyller jag 40 snart, och blir alltid leggad på systemet.

Att gissa ålder på vuxna människor är verkligen inte träffsäkert, och det märks ju inte direkt i livsstil heller...

Beror väl förstås en hel del på hur man träffar folk. Vid internetdejting vet man ju direkt. Träffas man i andra sammanhang brukar det hela ju inte starta på momangen med en dejt, utan oftast kanske man träffar nån flera gånger i nått sammanhang då innan, och oftast kan man dels få en pejl på ålder och antagligen veta rätt exakt relativt snart också. Har själv aldrig varit med om att nån jag trodde var min ålder var 10 år äldre.

Svårighet, preferens, önskan, använd vilket ord du vill. Det jag undrade över var varför den lilla åldersskillnaden inte är önskvärd för dig.

Aha, tänkte mest att mina anledningar inte är särskilt intressanta att gå in på i detalj här. Oavsett anledning så är det vad det är. Som sagt, dejtingpreferenser är inget som nån måste rättfärdiga, så jag finner väl det lite onödigt att prata så mycket om varför.

 

[SaraXX]

Beror väl förstås en hel del på hur man träffar folk. Vid internetdejting vet man ju direkt. Träffas man i andra sammanhang brukar det hela ju inte starta på momangen med en dejt, utan oftast kanske man träffar nån flera gånger i nått sammanhang då innan, och oftast kan man dels få en pejl på ålder och antagligen veta rätt exakt relativt snart också. Har själv aldrig varit med om att nån jag trodde var min ålder var 10 år äldre.

Jag har flera gånger senaste åren råkat ut för att folk som är 30 eller strax över har trott att vi var jämngamla. Jag har då varit 39-41. Det beror inte på någon operation, fyllning, sminkning etc utan uppenbarligen är det lätt att missta sig på ålder.