Dejtingtråden nr 29

[sorbifolia]

Alltså, helt irrelevant men jag kan inte sluta undra. Vad är en bompäng?

Antar att det är autokorrekt som varit framme, (eller så är jag ännu mindre allmänbildad än jag tror) men jag blev så nyfiken!

Hm, ibland blir det synligt att svenska inte är mitt förstaspråk... Bompengar? Eller heter det något helt annat??

 

[nejlica]

Hm, ibland blir det synligt att svenska inte är mitt förstaspråk... Bompengar? Eller heter det något helt annat??

Skottpengar? Eller vägtull kanske?
Jag läste det som bomp-ängar och tänkte mig någon slags odling!

 

[Sassy]

Hm, ibland blir det synligt att svenska inte är mitt förstaspråk... Bompengar? Eller heter det något helt annat??

Vägavgift? (I storstäder ofta kallat trängselskatt)

 

[Sezziyanen]

Måste skriva av mig lite. Var precis på kanske den allra sämsta dejten i mitt liv. Vi började prata på Bumble i måndags, kanske 3-4 meddelanden om dan, så inte särskilt intensivt, men jag föreslog att vi skulle ses då jag ändå skulle in till stan där hon bor. Hon avbokade första på grund av depression, jag var förstående och vi sköt på det till idag. Vi skulle ta en kaffe och en promenad, inget konstigt. Så ses vi vid kaffestället. Hon är mycket mera pratglad än jag, men inget fel med det. Vi köper kaffe på take away och ska gå. Så frågar hon mig om jag vill visa var jag växte upp. Lite weird känner jag på en första dejt, men okej, vi promenerar runt i området där jag växte upp. Men så börjar hon fråga. massor. Vill kolla på lekplatsen jag lekte, huset jag bodde i, var jag lärde mig cykla. Säger sånt som "tänk om vi skulle köpa ett hus här, vad mysigt alltså." På Första Dejten. Efter typ 30 minuter av det här säger jag att jag börjar bli trött och nog måste gå hem. Då blir hon typ gråtfärdig och bara "men jag har sett fram emot det här så mycket! snälla lite till". Fick alltså en halvt ledsen halvt irriterad tjej som följde mig tillbaka till tåget. Var nästan rädd att hon skulle gå på med mig. Blockade henne överallt. Inte rädd för henne eller nåt men det var ju bara så konstigt.

Herregud... Jag tycker synd om henne förvisso, men bail bail bail.

 

[Sezziyanen]

Pratat med tjejen idag som jag antagligen ska träffa imorgon en stund. Hon skulle bort senare på dagen, vilket är bra på ett sätt. Tycker inte det är så dåligt att ha en lite begränsad tid att kunna umgås på första gången man ses. Då slipper man tänka lika mycket, slösa varandras tid i onödan (möjligtvis) och antingen får man mersmak eller inte efteråt.

 

[sorbifolia]

Skottpengar? Eller vägtull kanske?
Jag läste det som bomp-ängar och tänkte mig någon slags odling!

Vägtull låter rätt!

(sorry tråden för o.t.! )

 

[Roheryn]

Funderar och försöker förstå er som inte tycker som jag. Kan det vara så att vi ser dejtandet på olika sätt och liksom ger oss in i det med olika förutsättningar? Jag förstår på en del av er att dejtande inte är särskilt speciellt för er? Jag sållar noga, noga och den jag går på dejt med ska jag har skrivit omfattande med och även pratat i telefon och gärna facetimat med. Jag har således valt bort redan innan första dejten de som jag inte kan kommunicera med och de som jag inte känner attraktion för: Så när jag kommer till dejtandet är jag ganska säker på att det här är en potentiell, inte säkert dock, partner och även livspartner, för jag vill bara träffa sådana. Kan det vara där skillnaden ligger?

Personligen tror jag inte det är där skillnaden ligger. För mig gäller det inte bara dejtandet utan hela livsinställningen. Jag kan inte och vill inte "ge upp allt" för en partner, och jag vill inte heller att en (potentiell) partner gör det för mig eller förväntar sig det av mig. Självklart tar man hänsyn till varandra om man lever tillsammans och självklart ställer man upp för varandra när något krisar, men att ständigt "sätta partnern främst", det är inget ideal för mig. Jag vill att han har sitt eget liv och att jag har mitt eget liv och att vi är tillsammans för att vi vill och träffas när det funkar för oss båda. Självständighet och individualitet attraherar mig, jag vill träffa en människa som liksom jag har ett liv även utanför ett eventuellt förhållande, och att ett sådant liv då ibland gör att man inte kan ses en viss specifik dag, det tycker jag man får räkna med. Skulle en (potentiell) partner ställa till drama för en sån sak (som att jag har en bokad träning med en av hästarna, till exempel), då skulle jag springa väldigt fort och långt!

 

[Red_Chili]

Killen jag dejtade/hade typ förhållande med sist gav upp typ allt i sitt liv för att han hellre var med mig, och det kvävde mig så in i h-vete! Han sålde motorcykeln, för han ”hade aldrig tid” endå. Grejen var bara den att han istället då satt hemma och surade när jag fortsatte ha mitt (häst/hund/barn) och räknade med att spendera varenda minut med mig när jag inte var på jobbet ungefär. Och vi började dejta just för att han hade sina egna intressen och behövde mycket egentid enligt honom.

Påminner mig om ett ex som tyckte det var jobbigt när jag gav mig ut på "jättejättelånga" promenader med hundarna (allt över 30 min var onödigt långt ansåg han) och inte alls gillade när jag skulle iväg och träffa någon vän eller liknande, för då var ju han tvungen att sitta ensam hemma utan mig och utan att ha något direkt att göra Herregud vad jag är glad åt att han är ett ex.

Det är också tack vare honom som jag bryter direkt med folk som ens andas något om att tex ge hundarna en vilodag eller hitta hundvakt för att vi ska kunna hitta på något tillsammans. De får gärna ge förslag på saker att göra tillsammans, men jag vill själv avgöra om det är möjligt samt klura ut en lösning för hundarna. Att bara "sätta dem åt sidan en stund" är inte ett alternativ...

 

[Elektronen]

Självklart ska man inte kräva att vara prioritet in i absurdum, men en tilltänkt partner som väljer att träna istället för att gå på en första dejt med mig går bort för mig. Jag är värd mer än så och är hen inte intresserad av att någon annan inte ska komma och norpa mig först behöver hen inte bry sig. Det finns 364 andra dagar att träna på, eller före eller efter och då träna lite kortare. Om man inte kan prioritera om så lite, då är hen inte rätt person för mig. Jag förväntar mig också att min partner om jag i ett senare skeende av förhållandet tex blir akut sjuk och måste till sjukhus avstår träning. Därmed inte sagt att hen måste sitta hemma dygnet runt för att uppfylla minsta nyck. Men att sätta förhållandet först och prioritera det, det är viktigt för mig. Dock inte i absurdum. En första dejt med någon som man är riktigt intresserad av att lära känna är för mig dock inte absurdum.

Fast det är en första dejt. Jag skulle snarare bli avskräckt om jag föreslog en träff en viss tid och sen får ett svar i stil med "den tiden passar inte mig egentligen, har XX träning då, men skippar den för jag vill så gärna träffa dig".
Jag känner ju inte människan, för mig låter det som en som kommer bli väldigt intensiv. Jag är snarare skeptisk till personer som är för på/intresserade innan de ens lärt känna mig.
Att man avstår från träningen om man är i ett förhållande eller har träffats ett tag är ju en helt annan sak.

 

[Fibusen]

Påminner mig om ett ex som tyckte det var jobbigt när jag gav mig ut på "jättejättelånga" promenader med hundarna (allt över 30 min var onödigt långt ansåg han) och inte alls gillade när jag skulle iväg och träffa någon vän eller liknande, för då var ju han tvungen att sitta ensam hemma utan mig och utan att ha något direkt att göra Herregud vad jag är glad åt att han är ett ex.

Det är också tack vare honom som jag bryter direkt med folk som ens andas något om att tex ge hundarna en vilodag eller hitta hundvakt för att vi ska kunna hitta på något tillsammans. De får gärna ge förslag på saker att göra tillsammans, men jag vill själv avgöra om det är möjligt samt klura ut en lösning för hundarna. Att bara "sätta dem åt sidan en stund" är inte ett alternativ...

Ja men precis så!

Exet ville även planera julafton mitt i sommaren. Sa att jag vet inte alls hur jag ska ha sonen på jul (jag och pappan brukar dela så en firar jul på dagen, sen brukar vi byta vid Kalle ungefär så den andra får fira på kvällen) och då kändes det som om han blev irriterad för han ville ju att vi skulle fira jul både med min mamma och sen hans familj så jag måste ju ta reda på när jag skulle ha sonen. Vi hade träffats ett par månader!!!!! Jag ville inte sitta och fira jul med hans släkt, och jag ville inte att han skulle sitta och fira jul med min heller!!! Vi hade ju nyss lärt känna varandra!

Nej, jag tror att han ville ha hela paketet så extremt mycket så han måste bara ha ALLT!

Jag avslutade allt för ca ett år sen efter några månader, tack och lov så gick det bra, och allt jag hörde efteråt var ett lååångt brev jag fick efter några veckor där han insåg sina misstag och ångrade sig att han betett sig som han gjort, men att han hade inte förstått att jag verkligen menade allvar med min egentid och att häst,hund, barn gick före allt, osv. Han uttryckte sig även att han hade gjort ett medvetet val att ha sitt liv så enkelt som möjligt så han inte behövde tänka på så mycket annat än jobbet, och att jag kanske också skulle tänka i dom banorna för MIN skull?! Det lät som om han ansåg att jag inte skulle ha varken häst eller hund för det blev ju så stressigt för mig? Vad fan, det var ju HAN som stressade mig?!

Han ville då ge det ett försök till och jag var hans stora kärlek och han visste från första stund att det var mig han ville leva med, och ville börja om genom att bjuda ut mig på en middag. Jag svarade inte ens på det!!!

Av en slump såg jag att han bara några månader senare skaffat sambo och hela faderullan.

 

[Fibusen]

Personligen tror jag inte det är där skillnaden ligger. För mig gäller det inte bara dejtandet utan hela livsinställningen. Jag kan inte och vill inte "ge upp allt" för en partner, och jag vill inte heller att en (potentiell) partner gör det för mig eller förväntar sig det av mig. Självklart tar man hänsyn till varandra om man lever tillsammans och självklart ställer man upp för varandra när något krisar, men att ständigt "sätta partnern främst", det är inget ideal för mig. Jag vill att han har sitt eget liv och att jag har mitt eget liv och att vi är tillsammans för att vi vill och träffas när det funkar för oss båda. Självständighet och individualitet attraherar mig, jag vill träffa en människa som liksom jag har ett liv även utanför ett eventuellt förhållande, och att ett sådant liv då ibland gör att man inte kan ses en viss specifik dag, det tycker jag man får räkna med. Skulle en (potentiell) partner ställa till drama för en sån sak (som att jag har en bokad träning med en av hästarna, till exempel), då skulle jag springa väldigt fort och långt!

Precis! Man är ju två vuxna människor, och då ska man väll för sjutton kunna ”underhålla” sig på egen hand utan att behöva sitta ihop jämt och ständigt!

Jag minns tiden då jag och sonens pappa levde ihop, och en helg skulle pappan och hans kompisar ha en grabbhelg, minns inte om dom var iväg på kryssning eller vad det var, men HERREGUD vad jag njöt den helgen att få egentid! Och då hade vi det endå skitbra och jag trivdes väldigt bra i hans sällskap, men jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag var att få en helg för mig själv!

 

[Bison]

Precis! Man är ju två vuxna människor, och då ska man väll för sjutton kunna ”underhålla” sig på egen hand utan att behöva sitta ihop jämt och ständigt!

Jag minns tiden då jag och sonens pappa levde ihop, och en helg skulle pappan och hans kompisar ha en grabbhelg, minns inte om dom var iväg på kryssning eller vad det var, men HERREGUD vad jag njöt den helgen att få egentid! Och då hade vi det endå skitbra och jag trivdes väldigt bra i hans sällskap, men jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag var att få en helg för mig själv!

Haha! Känner igen mig så mycket
V var ju försiktig i början eftersom han var van vid tjejer som vill göra allt tillsammans och blev sura om han hängde för mycket med sina kompisar.

Jag är tvärtom och då bor vi inte ens ihop. Seså, iväg bara, ha kul! Hade inte alls gillat om han ställde in saker och undvek att träffa kompisar för min skull.
Jag är osocial och vill inte träffa vänner så ofta, blir väldigt trött av det. Sitter mer än gärna själv hemma och gör ingenting

 

[Fibusen]

Haha! Känner igen mig så mycket
V var ju försiktig i början eftersom han var van vid tjejer som vill göra allt tillsammans och blev sura om han hängde för mycket med sina kompisar.

Jag är tvärtom och då bor vi inte ens ihop. Seså, iväg bara, ha kul! Hade inte alls gillat om han ställde in saker och undvek att träffa kompisar för min skull.
Jag är osocial och vill inte träffa vänner så ofta, blir väldigt trött av det. Sitter mer än gärna själv hemma och gör ingenting

Haha, ja, jag är ju likadan! ”Men det är väll SJÄLVKLART att du ska åka i väg på det där jätteroliga med dina kompisar!”

Jag jobbade både dag,kväll och helg då med, så han fick ju extra dåligt samvete när det blev något han och hans kompisar skulle iväg på min lediga helg, medans jag alltid hoppades att det skulle hamna på just dom helgerna. Och vi hade det som sagt jättebra, gifte oss och skaffade barn så det handlade verkligen inte om att jag var oseriös i det förhållandet heller, utan det handlar helt och håller om hur man är som person. Man MÅSTE få ha ett eget liv, och få välja det framför annat, oavsett om man ska på första dejten, om man träffats ett tag, eller om man levt ihop i många många år.

Jag sitter hellre hemma själv än att gå ut och träffa vänner, och många gånger tror då folk att det är synd om mig att jag blir ensam hemma hela helgen typ, men det kan ju fasiken inte bli bättre!

Nu har jag ju levt ensam i ganska många år så nu slipper då en partner ha dåligt samvete över mig iallafall!

 

[Tass]

Hm, ibland blir det synligt att svenska inte är mitt förstaspråk... Bompengar? Eller heter det något helt annat??

Bomp-ängar är en förkortning av Bolibompa-ängar, och det är alltså där man ska bompa
(så nu är dagens kvot av smilisar förbrukad)

 

[Roheryn]

Haha, ja, jag är ju likadan! ”Men det är väll SJÄLVKLART att du ska åka i väg på det där jätteroliga med dina kompisar!”

Jag jobbade både dag,kväll och helg då med, så han fick ju extra dåligt samvete när det blev något han och hans kompisar skulle iväg på min lediga helg, medans jag alltid hoppades att det skulle hamna på just dom helgerna. Och vi hade det som sagt jättebra, gifte oss och skaffade barn så det handlade verkligen inte om att jag var oseriös i det förhållandet heller, utan det handlar helt och håller om hur man är som person. Man MÅSTE få ha ett eget liv, och få välja det framför annat, oavsett om man ska på första dejten, om man träffats ett tag, eller om man levt ihop i många många år.

Jag sitter hellre hemma själv än att gå ut och träffa vänner, och många gånger tror då folk att det är synd om mig att jag blir ensam hemma hela helgen typ, men det kan ju fasiken inte bli bättre!

Nu har jag ju levt ensam i ganska många år så nu slipper då en partner ha dåligt samvete över mig iallafall!

Har också levt ensam ett antal år nu och det bästa är faktiskt att JAG slipper ha dåligt samvete för en partner som sitter och väntar på mig och vill att vi ska hitta på nåt annat än det jag brukar vilja göra på min lediga tid.

Alltså - ska jag ha nåt nytt förhållande, så får det vara med en man som tar mig som jag är, och det jag ÄR, det är en mamma (även om dottern rent formellt är vuxen nu) och en hästmänniska som äger fyra hästar. Och de där fem individerna som står mig närmast, de går absolut före en dejt eller en pojkvän eller en sambo.

 

[Masqueradee]

Tror jag eventuellt träffat på en blivande KK, i samma stad för en gångs skull! Han vill nog inget mer, vilket är trist, men jag får nöja mig med vad som är

 

[Sezziyanen]

Ibland undrar jag om jag är alldeles för avslappnad på "dejter". Blir inte nervös eller alls, och har kanske lite väl lätt att prata och agera lite som att jag redan känner personen. Samtidigt gillar jag att inte göra mig till och inte prata om saker man "ska prata om" på dejt eller dyl. Vill kunna prata om vad som helst som man råkar komma in på, inte fråga 10 frågor för att "lära känna" personen. Men, kanske det ändå blir lite som att...för avslappnat, helt enkelt.

 

[Tonto]

Ibland undrar jag om jag är alldeles för avslappnad på "dejter". Blir inte nervös eller alls, och har kanske lite väl lätt att prata och agera lite som att jag redan känner personen. Samtidigt gillar jag att inte göra mig till och inte prata om saker man "ska prata om" på dejt eller dyl. Vill kunna prata om vad som helst som man råkar komma in på, inte fråga 10 frågor för att "lära känna" personen. Men, kanske det ändå blir lite som att...för avslappnat, helt enkelt.

Hur kan det bli för avslappnat?

 

[Tonto]

Har slutat träffa en av personerna jag träffade tidigare i sommar, vi har liksom inte setts speciellt mycket och inte direkt sedan jag började träffa en annan. Alltid tråkigt när något tar slut, men det var not meant to be. Ska på dejt imorgon och ser fram emot det.

 

[Sezziyanen]

Hur kan det bli för avslappnat?

Äh, bara fundering. Kanske lite som att man inte upplevs som så intresserad?