Dejtingtråden nr 28

[Red_Chili]

de har inte varit de bästa av vänner.
när min son dog sa de att jag skulle bet gud om förlåtelse,
Och när min dotter föddes sa de att det var ett straff för att jag inte bad till gud.
De har varit nära vänner med mitt ex xh jag har inte haft kontakt med dem efter separationen

Med sådana vänner behöver man inte några fiender iaf... Alltså. Att ens fundera på att ha kontakt med dem? Varför inte umgås och ha kontakt med personer som får dig att må bra istället? Säg nej till de andra.

 

[Raderad medlem 19815]

Använder ordet vän väldigt löst just nu. har inte haftkontaktpå tre år så.

Jag menar, vad är det som gör att du är sugen på att umgås med dem?

 

[the_connemara]

För mig känns det lätt som om det blir mer krav på hur man ska umgås osv, mer krav på att försöka anpassa sig efter den andra, kompromissa kring lite allt möjligt m.m. Också det att många har specifika tankar kring hur allt ska vara i framtiden, som om man ska ha ett "mål" med förhållandet (ofta i form av sambo, ungar, gifta sig och allt det där) är något som får mig att totalvägra.

OM jag ska ha något uttalat fast förhållande med någon så måste det vara helt klart att det är för att vi helt enkelt trivs så jäkla bra ihop att vi vill det, inte att någon "behöver" den andra för att hålla ordning på sig, inte för att det ska finnas någon mall där någon ska passa in och tvingas in i... Hittills har jag aldrig träffat någon där allt det funnits, tvärt om så har jag mestadels träffat män som har en tanke om hur det ska vara för dem att ha partner, och så försöker de hitta någon som passar in i den mallen, eller någon som de kan få att passa in i den (vilket blir ännu värre).

Jag vägrar riskera att hamna i något jag inte trivs i, är hellre ensam än i dåligt sällskap, och det är först efter att ha börjat undvika allt för nära relationer med män som jag faktiskt kunnat börja trivas med mitt liv och känna att jag kommer någonstans. I princip alla andra har alltid tyckt "Åh vad kul med någon som är så aktiv och vill hitta på saker hela tiden, som har massor av intressen och tar för sig lite", för att sedan bli "Ähm, sluta med allt det där? Du har ju aldrig tid för mig? Och kan du förresten inte bli lite mer stereotypiskt feminin i ditt uttryck, jag känner mig inte tillräckligt manlig i ditt sällskap!". Hittills med unga klättraren har det dock varit mer "Åh, du vill klättra och vandra? Jag vill också! Hoppas hundarna gillar mig! Förresten, du kanske vill prova att paddla kajak någon gång? Eller testa höghöjdsbana?". Det känns väldigt(!) ovant, men det skulle nog vara fint om det kunde fortsätta så.

Känner så igen mig!

 

[the_connemara]

@Tranan Bara för att någon vill umgås med dig eller frågar dig om att umgås så behöver DU varken vilja det eller tacka ja! Så fort du får sådana tankar du delade här just om denna händelse så hade jag velat att du vände på frågan och frågade dig själv. Vill du åka på grillkväll till dem? Får de dig att må bra och känna dig värdefull? Vill du presentera GK för dem? Känner du själv att du vill höra av dig till dem och prata med dem övrig tid? Vill du öht ha någon form av kontakt med dem?

 

[Bison]

För mig känns det lätt som om det blir mer krav på hur man ska umgås osv, mer krav på att försöka anpassa sig efter den andra, kompromissa kring lite allt möjligt m.m. Också det att många har specifika tankar kring hur allt ska vara i framtiden, som om man ska ha ett "mål" med förhållandet (ofta i form av sambo, ungar, gifta sig och allt det där) är något som får mig att totalvägra.

OM jag ska ha något uttalat fast förhållande med någon så måste det vara helt klart att det är för att vi helt enkelt trivs så jäkla bra ihop att vi vill det, inte att någon "behöver" den andra för att hålla ordning på sig, inte för att det ska finnas någon mall där någon ska passa in och tvingas in i... Hittills har jag aldrig träffat någon där allt det funnits, tvärt om så har jag mestadels träffat män som har en tanke om hur det ska vara för dem att ha partner, och så försöker de hitta någon som passar in i den mallen, eller någon som de kan få att passa in i den (vilket blir ännu värre).

Jag vägrar riskera att hamna i något jag inte trivs i, är hellre ensam än i dåligt sällskap, och det är först efter att ha börjat undvika allt för nära relationer med män som jag faktiskt kunnat börja trivas med mitt liv och känna att jag kommer någonstans. I princip alla andra har alltid tyckt "Åh vad kul med någon som är så aktiv och vill hitta på saker hela tiden, som har massor av intressen och tar för sig lite", för att sedan bli "Ähm, sluta med allt det där? Du har ju aldrig tid för mig? Och kan du förresten inte bli lite mer stereotypiskt feminin i ditt uttryck, jag känner mig inte tillräckligt manlig i ditt sällskap!". Hittills med unga klättraren har det dock varit mer "Åh, du vill klättra och vandra? Jag vill också! Hoppas hundarna gillar mig! Förresten, du kanske vill prova att paddla kajak någon gång? Eller testa höghöjdsbana?". Det känns väldigt(!) ovant, men det skulle nog vara fint om det kunde fortsätta så.

Tänker precis likadant om relationer.
Tycker det är lite festligt hur vissa blir provocerade av att jag inte vill sätta någon etikett på mig och V.
Vi ses, har trevligt och det räcker. Inga framtidsplaner, en dag i taget så länge det känns bra.
Mer behövs inte för mig.

 

[Migo]

de har inte varit de bästa av vänner.
när min son dog sa de att jag skulle bet gud om förlåtelse,
Och när min dotter föddes sa de att det var ett straff för att jag inte bad till gud.
De har varit nära vänner med mitt ex xh jag har inte haft kontakt med dem efter separationen

Dumpa!

 

[pepp]

de har inte varit de bästa av vänner.
när min son dog sa de att jag skulle bet gud om förlåtelse,
Och när min dotter föddes sa de att det var ett straff för att jag inte bad till gud.
De har varit nära vänner med mitt ex xh jag har inte haft kontakt med dem efter separationen

Dom där hade jag verkligen inte velat träffa eller ha som vänner...

 

[tott]

de har inte varit de bästa av vänner.
när min son dog sa de att jag skulle bet gud om förlåtelse,
Och när min dotter föddes sa de att det var ett straff för att jag inte bad till gud.
De har varit nära vänner med mitt ex xh jag har inte haft kontakt med dem efter separationen

Tacka nej om du inte vill gå, men om du tackar ja måste du lämna de där misstankarna och utgå ifrån att de bjuder dig för att de vill. Det är inget konstigt att ha några års paus i olika umgängen och återuppta igen då det känns bra. Ingenting i livet är konstant!

 

[Raderad medlem 19815]

För mig känns det lätt som om det blir mer krav på hur man ska umgås osv, mer krav på att försöka anpassa sig efter den andra, kompromissa kring lite allt möjligt m.m. Också det att många har specifika tankar kring hur allt ska vara i framtiden, som om man ska ha ett "mål" med förhållandet (ofta i form av sambo, ungar, gifta sig och allt det där) är något som får mig att totalvägra.

OM jag ska ha något uttalat fast förhållande med någon så måste det vara helt klart att det är för att vi helt enkelt trivs så jäkla bra ihop att vi vill det, inte att någon "behöver" den andra för att hålla ordning på sig, inte för att det ska finnas någon mall där någon ska passa in och tvingas in i... Hittills har jag aldrig träffat någon där allt det funnits, tvärt om så har jag mestadels träffat män som har en tanke om hur det ska vara för dem att ha partner, och så försöker de hitta någon som passar in i den mallen, eller någon som de kan få att passa in i den (vilket blir ännu värre).

Jag vägrar riskera att hamna i något jag inte trivs i, är hellre ensam än i dåligt sällskap, och det är först efter att ha börjat undvika allt för nära relationer med män som jag faktiskt kunnat börja trivas med mitt liv och känna att jag kommer någonstans. I princip alla andra har alltid tyckt "Åh vad kul med någon som är så aktiv och vill hitta på saker hela tiden, som har massor av intressen och tar för sig lite", för att sedan bli "Ähm, sluta med allt det där? Du har ju aldrig tid för mig? Och kan du förresten inte bli lite mer stereotypiskt feminin i ditt uttryck, jag känner mig inte tillräckligt manlig i ditt sällskap!". Hittills med unga klättraren har det dock varit mer "Åh, du vill klättra och vandra? Jag vill också! Hoppas hundarna gillar mig! Förresten, du kanske vill prova att paddla kajak någon gång? Eller testa höghöjdsbana?". Det känns väldigt(!) ovant, men det skulle nog vara fint om det kunde fortsätta så.

Ja, krav är nog det jag närmast kommer att tänka på också. Frågade en vän igår om vad hon tyckte skillnaden var, och fick till svar:

Att man är publik med att man är tillsammans, man har förväntningar på varandra att sätta förhållandet först. Det är inte två individer som umgås utan man ger upp en del av sin självständighet för att sätta tvåsamheten först.

Det ligger mycket i det tror jag, och för mig så känns det i nuläget läskigt och inte alls aktuellt. Jag har gjort hela sambo- och barngrejen där ovan ingick, det kändes rätt då, men jag känner mig så färdig med det. Jag vill inte anpassa mig och jag vill inte bli begränsad. Just nu alltså. Någon gång i framtiden kanske det kommer kännas rätt att tänka lite mer kring "vi" än "jag".

 

[Bison]

Ja, krav är nog det jag närmast kommer att tänka på också. Frågade en vän igår om vad hon tyckte skillnaden var, och fick till svar:

Att man är publik med att man är tillsammans, man har förväntningar på varandra att sätta förhållandet först. Det är inte två individer som umgås utan man ger upp en del av sin självständighet för att sätta tvåsamheten först.

Det ligger mycket i det tror jag, och för mig så känns det i nuläget läskigt och inte alls aktuellt. Jag har gjort hela sambo- och barngrejen där ovan ingick, det kändes rätt då, men jag känner mig så färdig med det. Jag vill inte anpassa mig och jag vill inte bli begränsad. Just nu alltså. Någon gång i framtiden kanske det kommer kännas rätt att tänka lite mer kring "vi" än "jag".

Den beskrivningen ger mig rysningar
Vi är väldigt överens om att alltid ge varandra friheten att göra det vi själva vill, inga krav på att sätta tvåsamhet först.
Min självständighet kommer jag aldrig ge upp, det är bland det viktigaste jag har.

 

[Red_Chili]

Den beskrivningen ger mig rysningar
Vi är väldigt överens om att alltid ge varandra friheten att göra det vi själva vill, inga krav på att sätta tvåsamhet först.
Min självständighet kommer jag aldrig ge upp, det är bland det viktigaste jag har.

Precis samma här.

 

[stjarnhimmel]

Den beskrivningen ger mig rysningar
Vi är väldigt överens om att alltid ge varandra friheten att göra det vi själva vill, inga krav på att sätta tvåsamhet först.
Min självständighet kommer jag aldrig ge upp, det är bland det viktigaste jag har.

Precis samma här.

Ja jag med!
Jag tycker det är trist när folk skriver om "att ge upp " delar av sin självständighet och sånt. Jag träffar ju personen för att jag vill det... Jag funderar också på "att sätta tvåsamheten först". För mig låter det så dramatiskt och lite sorgligt... vill inte vara nedlåtande mot den personen som skrivit det men jag tycker det låter så uppgivet.

 

[Bison]

Ja jag med!
Jag tycker det är trist när folk skriver om "att ge upp " delar av sin självständighet och sånt. Jag träffar ju personen för att jag vill det... Jag funderar också på "att sätta tvåsamheten först". För mig låter det så dramatiskt och lite sorgligt... vill inte vara nedlåtande mot den personen som skrivit det men jag tycker det låter så uppgivet.

Känner samma sak.
Jag vill inte ge upp något av mitt liv för att det aka vara ett vi.
Skulle aldrig kunna kräva det av min partner heller.
Vi umgås när vi båda vill och kan, det är fritt fram för egna planer utan sura miner från något håll.
Vi brukar stämma av veckan lite löst och ibland kommer det upp saker snabbt som vi vill eller behöver göra på egen hand eller med våra egna vänner och det är aldrig några problem.
Vi är väldigt måna om vår egen frihet och självständighet.

 

[cirkus]

Att man är publik med att man är tillsammans, man har förväntningar på varandra att sätta förhållandet först. Det är inte två individer som umgås utan man ger upp en del av sin självständighet för att sätta tvåsamheten först.

Vad ledsam definition. Att ge upp liksom

 

[sorbifolia]

Om jag spinner vidare - vilka attribut kommer med konceptet förhållande, alltså vad skiljer egentligen i praktiken mellan att ha ett uttalat förhållande och inte? TIdigare har det varit för mig att man gör gemensamma framtidsplaner. Att man siktar på en framtid tillsammans. Men nu vet jag inte riktigt.

Svarar utan att ha något bra svar egentligen, bara att det nog är mkt olika från person till person....

Jag "tjatade" ju på DB ett tag om att jag ville ha ett seriösare "förhållande", och enligt honom skulle det då betyda att han var förpliktad att träffa mig oftare - vilket jag inte anser behöva vara ett måste. För mig är det viktigaste att man inte träffar andra (med mindre man har ett avklarat polyamoröst förhållande), att man hör av sig till varandra någorlunda regelbundet och delar sina vardagliga tankar etc med varandra, finns där som stöd för varandra vid behov, samt att man är officielt ett par om någon frågar. Men ja, det vore ju bra om man även umgicks i en viss utsträckning, har dock inte tänkt att man behöver börja planera framtiden tillsammans för att definiera sig som ett par. (även om jag själv kan vara rätt snabb på att börja drömma om sådant...)

Att man är publik med att man är tillsammans, man har förväntningar på varandra att sätta förhållandet först. Det är inte två individer som umgås utan man ger upp en del av sin självständighet för att sätta tvåsamheten först.

Det här är interessant, dock. Jag skulle aldrig någonsin vilja ge upp min självständighet, och det var nog det som skavde lite i förhållandet med exet - han förväntade att jag skulle prioritera oss framför mig.....
Men det som jag märkt de gånger jag varit riktigt kär i någon (vilket jag aldrig var i honom tyvärr) så känns det såpass viktigt för mig att kunna vara tillsammans med den personen att jag VILL göra anpassningar på mitt liv för att få till det. Tror det är en viktig indikator, åtminstonde för mig, och att det måste vara gemensamt - därmed utgår alla de som letar en partner som bara ska "passa in" i deras mall tillsammans med huset, bilen, hunden och stugan på landet....

 

[Migo]

Jag känner inte att jag "ger upp" nånting, snarare får jag en chans att lägga till. Visst kommer det att innebära vissa kompromisser att bli sambo, men också fördelar. Kaffe på sängen varje morgon, till exempel

 

[Fetaost]

Jag ger inte heller upp något. Jag är inbjuden i P's liv att deltaga i det jag vill och han i mitt om han vill. Och vi båda tycker det är riktigt kul att få den möjligheten.
Skilnaden för mig i vad som är uttalat "i att vara ett par och seriöst förhållande" är känslorna och att jag/vi vill ha något mer gemensamt i framtiden även om vi också njuter av nuet.

Jag har haft outtalde förhållande med men då har jag inte känt samma. Det har helt kvittat att presentera personen för mitt liv i övrigt och jag har väl på något sätt känt att den är hyffsat lätt att byta ut.

 

[athena_arabians]

Jag känner inte att jag "ger upp" nånting, snarare får jag en chans att lägga till. Visst kommer det att innebära vissa kompromisser att bli sambo, men också fördelar. Kaffe på sängen varje morgon, till exempel

Instämmer verkligen. Särbon gör mitt liv större, inte mindre.

 

[Mumfie]

Jag känner inte heller att jag gett upp något, men visserligen så bor vi inte tillsammans än. Istället har mitt liv blivit så himla mycket.. Rikare? Någon att dela allting med, någon jag kan prata med om vad som helst och föra intressanta diskussioner. Lära mig nya saker, prova nya saker. Och allt det som jag annars skulle behöva göra på en kommer vi i framtiden att kunna göra på två istället. Fantastiskt.

 

[Tranan]

Instämmer verkligen. Särbon gör mitt liv större, inte mindre.

Jätte bra,
Så jag känner med GK. trots alla turer!