Dejtingtråden nr 28

[tuaphua]

Ja det är mitt liv, men det behöver inte betyda att jag kommer orka med människors dömande (drog till min mor som ett exempel bara). Jag har noll och inga åsikter om hur folk lever sina liv, men jag vet inte om jag har ork att bryta alla normer jag önskar och skulle behöva. Har nog med de jag redan bryter i min familj ^^

Min sambo är 20 år äldre än mig. Det är ärligt talat ingen som försvårat vår relation. Några blev förvånade. Men ingen har uttryckt ngt negativt.

Det enda jag tycker är jobbigt är att han förmodligen dör innan mig. Men det är ju så värt det att få den tid vi får.
Jag brukar alltid ledsna på män. Hur fantastiska de än är så blir jag till slut uttråkad. Utom med nuvarande sambo. Vilket jag tror till stor del beror just på hans ålder och allt han gjort.
Han trodde aldrig han skulle ha en så ung tjej. Och var lite orolig ang vad hans ungar skulle tycka. Och mina nära och kära. De var alla bara positiva.

Jag säger solklart ”våga testa!”.

 

[Ramona]

Nybliven singel. Jag läser denna tråden och hugar för hur det ska gå. Pallar jag verkligen med denna emotionella bergochdalbana som dejtingen innebär??

 

[ekra]

Nybliven singel. Jag läser denna tråden och hugar för hur det ska gå. Pallar jag verkligen med denna emotionella bergochdalbana som dejtingen innebär??

Beklagar. Men välkommen hit.

Och vem vet! Men vad ska man göra annars? I synnerhet nu så är nog nätdejting det mest effektiva för att möta nya människor.

 

[athena_arabians]

Min sambo är 20 år äldre än mig. Det är ärligt talat ingen som försvårat vår relation. Några blev förvånade. Men ingen har uttryckt ngt negativt.

Det enda jag tycker är jobbigt är att han förmodligen dör innan mig. Men det är ju så värt det att få den tid vi får.
Jag brukar alltid ledsna på män. Hur fantastiska de än är så blir jag till slut uttråkad. Utom med nuvarande sambo. Vilket jag tror till stor del beror just på hans ålder och allt han gjort.
Han trodde aldrig han skulle ha en så ung tjej. Och var lite orolig ang vad hans ungar skulle tycka. Och mina nära och kära. De var alla bara positiva.

Jag säger solklart ”våga testa!”.

Jag instämmer. Hade mina föräldrar tyckt att 19 år mellan dem varit för mycket hade jag inte funnits...

 

[pepp]

Jag skriver verkligen inte det här ur någon moralisk aspekt, men om du vill ha något seriöst, nästa gång du träffar någon, vad tror du om att ses ett tag och göra saker utanför sängen innan ni blir fysiska? Jag tror att chansen att en person som gärna träffas på det sättet är mer likely att ha seriösa intentioner än nån som har sex direkt.

Tycker ärligt talat inte sånt ska spela nån roll. Men förstår hur du menar

 

[Raderad medlem 19815]

@tuaphua och @athena_arabians kul att läsa!

Ja det är mitt liv, men det behöver inte betyda att jag kommer orka med människors dömande (drog till min mor som ett exempel bara). Jag har noll och inga åsikter om hur folk lever sina liv, men jag vet inte om jag har ork att bryta alla normer jag önskar och skulle behöva. Har nog med de jag redan bryter i min familj ^^

okej. Men du, jag tror inte att folk är så dömande som du tror, och jag tycker också att de brukar vänja sig med tiden.

Jag själv träffar en tjej som är 16 år yngre och mina kompisar har knappt höjt på ögonbrynen ens.

Dessutom, att ta hem och presentera för mamma är inte något i alla fall jag gör i första taget. Om/när det väl blir aktuellt kanske din mammas godkännande känns väldigt oviktigt.
Det vore väldigt sorgligt om ni skulle behöva ge upp något fint bara för vad du tror är en dömande omgivning. Jag hejar på er!

 

[Raderad medlem 19815]

Tycker ärligt talat inte sånt ska spela nån roll. Men förstår hur du menar

Jag tycker inte det heller! Och visst händer det att det blir nåt seriöst av det som från början mest handlade om sex. Men om jag var du hade jag försökt maxa mina chanser att den jag träffar har samma agenda som jag. Och de personerna tror jag inte att du främst kommer hitta bland Netflix-och-chill-killarna tyvärr.

 

[Kirre]

Behöver väl lite covid här också?

 

[Red_Chili]

Ni verkar ha nåt väldigt fint!

Om inte annat en jäkla attraktion... Han skrattar nästan åt mig för att jag inte kan hålla mig ifrån honom

 

[pepp]

Vad är det du inte känner för? Träffa honom?
Och vilken spärr menar du?

Ja, jag hatar att dejta och lära känna nya personer. Det är den spärren jag måste komma över (Jag avbokar gärna tätt inpå)

 

[Hedinn]

Alltså, nu måste jag hoppa in lite snabbt i den här tråden också. Jag blev singel i januari, efter ett milt sagt väldigt på- och av-förhållande under flera år. Och som sista året såg ut hade jag väl egentligen halvt lämnat det rent mentalt redan under hösten.

Så, jag installerade Tinder förra helgen, i rent tidsfördrivssyfte då jag egentligen inte vet om jag vill dejta alls utan skulle mer än gärna bara fokusera på mitt eget liv ett tag. MEN jag råkade snubbla över en sjukt intressant person som jag började samtala med, och faktum är att vi har pratat i telefon i flera timmar varje dag nästan hela veckan nu, och samtalen blir bara längre. Vi har liksom MER att säga till varandra för varje dag som går, och allt känns bara helt stört bra. På nivån att vi båda knappt kan tro att det är sant, liksom.

Men, det finns ju såklart ett men. Vi befinner oss på olika orter just nu, och kan därför inte träffas under rådande omständigheter. Så inte bara att det känns lite surt rent allmänt, så blir ju jag skitnojig över att vi kanske inte alls klickar på samma nivå när vi väl ses? Tänk om vi bara hypar upp allting och så ses vi och bara känner "meh" (eller ännu värre - jag känner så men inte han)?

Hur tusan vet man sånt, liksom? Eller är det bara att snällt fortsätta som vi gör och försöka att stänga av hjärnan tills vi väl kan ses och bara hoppas på det bästa?

 

[ekra]

Alltså, nu måste jag hoppa in lite snabbt i den här tråden också. Jag blev singel i januari, efter ett milt sagt väldigt på- och av-förhållande under flera år. Och som sista året såg ut hade jag väl egentligen halvt lämnat det rent mentalt redan under hösten.

Så, jag installerade Tinder förra helgen, i rent tidsfördrivssyfte då jag egentligen inte vet om jag vill dejta alls utan skulle mer än gärna bara fokusera på mitt eget liv ett tag. MEN jag råkade snubbla över en sjukt intressant person som jag började samtala med, och faktum är att vi har pratat i telefon i flera timmar varje dag nästan hela veckan nu, och samtalen blir bara längre. Vi har liksom MER att säga till varandra för varje dag som går, och allt känns bara helt stört bra. På nivån att vi båda knappt kan tro att det är sant, liksom.

Men, det finns ju såklart ett men. Vi befinner oss på olika orter just nu, och kan därför inte träffas under rådande omständigheter. Så inte bara att det känns lite surt rent allmänt, så blir ju jag skitnojig över att vi kanske inte alls klickar på samma nivå när vi väl ses? Tänk om vi bara hypar upp allting och så ses vi och bara känner "meh" (eller ännu värre - jag känner så men inte han)?

Hur tusan vet man sånt, liksom? Eller är det bara att snällt fortsätta som vi gör och försöka att stänga av hjärnan tills vi väl kan ses och bara hoppas på det bästa?

Man vet inte sånt är väl svaret. Ta några videosamtaldejter så kanske det känns som om ni lär känna varandra mer i väntan på en träff irl.

 

[Migo]

Alltså, nu måste jag hoppa in lite snabbt i den här tråden också. Jag blev singel i januari, efter ett milt sagt väldigt på- och av-förhållande under flera år. Och som sista året såg ut hade jag väl egentligen halvt lämnat det rent mentalt redan under hösten.

Så, jag installerade Tinder förra helgen, i rent tidsfördrivssyfte då jag egentligen inte vet om jag vill dejta alls utan skulle mer än gärna bara fokusera på mitt eget liv ett tag. MEN jag råkade snubbla över en sjukt intressant person som jag började samtala med, och faktum är att vi har pratat i telefon i flera timmar varje dag nästan hela veckan nu, och samtalen blir bara längre. Vi har liksom MER att säga till varandra för varje dag som går, och allt känns bara helt stört bra. På nivån att vi båda knappt kan tro att det är sant, liksom.

Men, det finns ju såklart ett men. Vi befinner oss på olika orter just nu, och kan därför inte träffas under rådande omständigheter. Så inte bara att det känns lite surt rent allmänt, så blir ju jag skitnojig över att vi kanske inte alls klickar på samma nivå när vi väl ses? Tänk om vi bara hypar upp allting och så ses vi och bara känner "meh" (eller ännu värre - jag känner så men inte han)?

Hur tusan vet man sånt, liksom? Eller är det bara att snällt fortsätta som vi gör och försöka att stänga av hjärnan tills vi väl kan ses och bara hoppas på det bästa?

Man vet inte det. Däremot tänker jag att man inte har så mycket att förlora på att träffas, så länge man har en bra kommunikation och är öppna för att det inte klickar romantiskt.

Jag träffade min partner via ett TV-spel. Vi pratade i snitt 6 timmar om dagen i flera månader innan vi bestämde oss för att faktiskt ses - då fortfarande med öppna kort för att det lika gärna kunde bli en kopp kaffe och lite kortspel som något mer intimt (till några dejtingtrådsdeltagares stora förtret ).

Han bor i Californien, vi har hängt ihop i ett år nu och jag har varit där två gånger sen i November. Skulle ha åkt igen nu i Maj men corona sätter stopp för det. Han flyttar hit till sverige i höst.

Avstånd är pissjobbigt, men det går att lösa.

 

[Hedinn]

Man vet inte det. Däremot tänker jag att man inte har så mycket att förlora på att träffas, så länge man har en bra kommunikation och är öppna för att det inte klickar romantiskt.

Jag träffade min partner via ett TV-spel. Vi pratade i snitt 6 timmar om dagen i flera månader innan vi bestämde oss för att faktiskt ses - då fortfarande med öppna kort för att det lika gärna kunde bli en kopp kaffe och lite kortspel som något mer intimt (till några dejtingtrådsdeltagares stora förtret ).

Han bor i Californien, vi har hängt ihop i ett år nu och jag har varit där två gånger sen i November. Skulle ha åkt igen nu i Maj men corona sätter stopp för det. Han flyttar hit till sverige i höst.

Avstånd är pissjobbigt, men det går att lösa.

Hoppades lite att du skulle svara. Tack. Alltså, egentligen fattar jag ju att man inte kan veta det i förväg. Jag tycker nog mest att det är lite läskigt, för att det är så oväntat... Det känns på nåt sätt "för bra" än vad mitt förnuft säger borde vara rimligt innan man setts. Så jag blir lite skeptisk, mest mot mig själv, och tycker det är lite jobbigt att inte kunna ses så snabbt som möjligt för att känna av läget.

Nu har ju vi inte alls i närheten samma avstånd som ni, så vore det inte för rekommendationerna att hålla sig hemma nu pga covid-19 så hade vi kunnat ses utan problem, men just nu kan jag inte ta den resan med gott samvete hur gärna jag än skulle vilja.

 

[Migo]

Blev lite sentimental nu när jag tänker på det, fick en hel del pepp i dejtingtråden att faktiskt våga lita på magkänslan trots omständigheterna. Tack hörrni, klart bästa beslutet jag någonsin tagit

 

[Migo]

Hoppades lite att du skulle svara. Tack. Alltså, egentligen fattar jag ju att man inte kan veta det i förväg. Jag tycker nog mest att det är lite läskigt, för att det är så oväntat... Det känns på nåt sätt "för bra" än vad mitt förnuft säger borde vara rimligt innan man setts. Så jag blir lite skeptisk, mest mot mig själv, och tycker det är lite jobbigt att inte kunna ses så snabbt som möjligt för att känna av läget.

Jag har aldrig varit så nära att bli religiös som i samband med detta. Jag menar, det startade med en magkänsla angående en röst i mängden (spelade med massa olika människor), ledde till en extremt djup vänskap (som inte var helt okomplicerad till en början pga gamla trauman och bagage men som trots det aldrig sviktade) fortsatte med ett lättsamt flirtande, att han inte ens lyfte ett ögonbryn åt att jag är trans, och så vidare med en personkemi och kompatibilitet irl som är -helt jävla makalös-. Jag kan säga att vi är minst sagt utanför mallen, väldigt smala och specifika vad gäller preferenser till den grad att vi är en minoritet i en minoritet vad gäller önskemål på kärleksrelation och intimitet. Och det klaffar det med Hur sjutton kunde vi ha sån tur?

Sen att typ allt praktiskt har känts som en dålig plot i en såpopera, med uppskjutna datum för hans möjlighet att komma hit, covid-19 som ställer in mitt flyg dit på obestämd tid och nu kanske även fuckar upp hans möjlighet att komma hit som planerat... Jag har skämtat hela tiden om att vi var tvugna att se till att vara på samma kontinent när zombierna kommer och samhället kollapsar...!

 

[Masqueradee]

Men 14 år, tror du ens någon skulle reagera? Behöver du ens säga någon om åldern på din respektive?
Min pojkvän är 10 år äldre(har haft större ålderskillnad änså i tidigare relationer).
Tror inte någon alls har kommenterat min pojkvännens ålder Men jag förutsätter nog att folk inte bryr sig....

Jag tror att folk skulle reagera på 20 år med tanke på kommentarerna jag fått om mitt (och hans intresse för mig) intresse för han som var 14 år äldre.

 

[ekra]

Jag tror att folk skulle reagera på 20 år med tanke på kommentarerna jag fått om mitt (och hans intresse för mig) intresse för han som var 14 år äldre.

Så synd om andras reaktioner ska behöva hindra er från att bli lyckliga ihop.

Det är ju inte var dag man hittar någon där det klickar ömsesidigt.

 

[the_connemara]

Blev lite sentimental nu när jag tänker på det, fick en hel del pepp i dejtingtråden att faktiskt våga lita på magkänslan trots omständigheterna. Tack hörrni, klart bästa beslutet jag någonsin tagit

Alltså det är bland det finaste jag tagit del av via buke så tack själv för din öppenhet ❤

 

[Masqueradee]

Så synd om andras reaktioner ska behöva hindra er från att bli lyckliga ihop.

Det är ju inte var dag man hittar någon där det klickar ömsesidigt.

Vi får se vad som händer. Känner att jag inte riktigt har "orken" att kämpa för något sådant just nu (inte bara ålder, vi ex bor i olika ändar av landet). Skulle behöva någon jag bara kan ta bussen/tåget till och vara hos på max timmen.