Dejtingtråden nr 28

[Tranan]

gud vad jag känner för lite kroppskontakt. en kram bara. det är nog en månad sen nu
Tja det får gå. en dag så är detta förbi och möjligen kan man börja träffa någon igen.

 

[parellikusken]

Fick lite perspektiv på min familj nu. Tjejen jag ska på dejt med har en familj som är med i Jehovas.
Plötsligt känns min familj väldigt tolerant.

 

[FadeAway]

Alltså jag känner ett sånt jäkla pirr.
Så jäkla fantastik (bortsett från avståndet) jag kör påt ändå

 

[Migo]

Alltså jag känner ett sånt jäkla pirr.
Så jäkla fantastik (bortsett från avståndet) jag kör påt ändå

Avstånd går ju lösa

 

[ekra]

Det tog slut på folk på Tinder. (Tror jag. ”Det finns ingen nära dig”) Kan man komma till start utan att avinstallera och börja om? Eller kommer jag bara att se nytillkomna nu?

 

[Cherarriduracell]

Det tog slut på folk på Tinder. (Tror jag. ”Det finns ingen nära dig”) Kan man komma till start utan att avinstallera och börja om? Eller kommer jag bara att se nytillkomna nu?

Det har hänt mig också. Väntar man någon timme eller så, så kommer det nya. Har fått upp samma flera flera gånger så antar att allt fortsätter som vanligt sen.

 

[FadeAway]

Avstånd går ju lösa

Vi har ju inte kontinenter mellan oss. Dilemmat är väl mest att vi bägge har barn och därmed rätt fast vi våra respektive boenden.
Däremot så känns distansförhållande rimligt om det känns så här

 

[Migo]

Vi har ju inte kontinenter mellan oss. Dilemmat är väl mest att vi bägge har barn och därmed rätt fast vi våra respektive boenden.
Däremot så känns distansförhållande rimligt om det känns så här

Ja, alltså, för oss är distansförhållande ett enkelt val när alternativet är att inte ha varandra alls. Livet är så mycket bättre tillsammans, även på varsin kontinent (bara 5 månader kvar nu!).

 

[the_connemara]

Alltså det där med att vilja ha ett visst avstånd, hur snabbt ändras det för er när ni dejtar någon? Ni som inte normalt sett är bekväma med att vara så fysiska.

Att kramas som hej/hejdå är något jag gör i vissa situationer för att det hör till tex på en första dejt och med vissa vänner. I övrigt håller jag mig verkligen på min kant och har ett stort behov av att få göra det. Jag är liksom glad över att jag nu känner att "nästa gång vi ses kanske han får en kram när jag kommer dit". Än så länge säger jag hej, tar av mina skor och gå förbi honom in Trevligaste dejten ever, that's me.

Det har tidigare skapat osäkerhet hos de jag träffat. Är det något ni också ha mött? Om jag nu inte är helt ensam om att vara så på min kant Det har iaf varit asjobbigt att inte bli förstådd i det utan att det tagits personligt. Och det har då bara blivit värre för mig.

Är det så himla konstigt att man vill säga hej, se den andre i ögonen och prata en stund?

Sedan släpper det såklart och gör det snabbare och snabbare för varje gång man ses. Men just den första lilla stunden liksom menar jag.

 

[Nepenthe]

Alltså det där med att vilja ha ett visst avstånd, hur snabbt ändras det för er när ni dejtar någon? Ni som inte normalt sett är bekväma med att vara så fysiska.

Att kramas som hej/hejdå är något jag gör i vissa situationer för att det hör till tex på en första dejt och med vissa vänner. I övrigt håller jag mig verkligen på min kant och har ett stort behov av att få göra det. Jag är liksom glad över att jag nu känner att "nästa gång vi ses kanske han får en kram när jag kommer dit". Än så länge säger jag hej, tar av mina skor och gå förbi honom in Trevligaste dejten ever, that's me.

Det har tidigare skapat osäkerhet hos de jag träffat. Är det något ni också ha mött? Om jag nu inte är helt ensam om att vara så på min kant Det har iaf varit asjobbigt att inte bli förstådd i det utan att det tagits personligt. Och det har då bara blivit värre för mig.

Är det så himla konstigt att man vill säga hej, se den andre i ögonen och prata en stund?

Sedan släpper det såklart och gör det snabbare och snabbare för varje gång man ses. Men just den första lilla stunden liksom menar jag.

Läraren frågar rakt ut vilket jag föredrar! Jag drar mig gärna undan med och i soffan satt jag ihopkrupen i hörnet

Du ska ta det i din takt och inte tänka så mycket på om någon annan missuppfattar tycker jag
Jag hoppas den du träffar kan fråga dig isåfall om hen blir osäker.

 

[Nepenthe]

Jag och läraren sågs igår, jag var pirrig innan men det blev lite mycket..
Han ger mig väldigt mycket komplimanger och jag ska väl inte klaga på det men jag märker att han har en massa känslor. Han är nervös och är överallt. Han håller mig nära massor och håller gärna kvar mig. Ja känner mig lite kvävd...
Det blir så mycket på en gång. Sa innan, tillomed dagen innan att jag vill åka hem och sova för jag sovit borta två nätter innan (=dålig sömn) sen sa jag det flera gånger men han är väldigt på. Håller kvar, pussar mig frenetiskt och sen hade vi sex och det kändes så onödigt. Han frågade såklart innan så jag ville då men nu ångrar jag mig... usch
Jag ville åka 21 men åkte 00
I bilen påväg hem började jag tänka på mitt ex och började gråta. Ville typ skicka ett sms till honom att jag saknar honom (vilket jag såklart inte gjorde)

Det har blivit lite mycket med allt då min pappa är på sjukhuset med efter en stroke. Han lär sig liksom gå igen och prata.

Ja, mycket text.

 

[Elektronen]

Alltså det där med att vilja ha ett visst avstånd, hur snabbt ändras det för er när ni dejtar någon? Ni som inte normalt sett är bekväma med att vara så fysiska.

Att kramas som hej/hejdå är något jag gör i vissa situationer för att det hör till tex på en första dejt och med vissa vänner. I övrigt håller jag mig verkligen på min kant och har ett stort behov av att få göra det. Jag är liksom glad över att jag nu känner att "nästa gång vi ses kanske han får en kram när jag kommer dit". Än så länge säger jag hej, tar av mina skor och gå förbi honom in Trevligaste dejten ever, that's me.

Det har tidigare skapat osäkerhet hos de jag träffat. Är det något ni också ha mött? Om jag nu inte är helt ensam om att vara så på min kant Det har iaf varit asjobbigt att inte bli förstådd i det utan att det tagits personligt. Och det har då bara blivit värre för mig.

Är det så himla konstigt att man vill säga hej, se den andre i ögonen och prata en stund?

Sedan släpper det såklart och gör det snabbare och snabbare för varje gång man ses. Men just den första lilla stunden liksom menar jag.

Jag har väl lärt mig mer och mer att är det någon jag gillar eller iaf känner mig bekväm med så har jag inget emot att vara nära oavsett om det är dejt eller inte.
Att jag blivit mer bekväm med det beror nog mycket på att jag dansar och omedvetet vant mig.

Jag och många andra kramar nog ofta på ren reflex när man ses. Jag skulle kunna göra samma sak om den andra inte tar initiativ till en kram.
Men min exsambo var ju så att han kände sig ju inte bekräftad om han inte fick tillräckligt många kramar, så visst blir vissa osäkra av att man är på olika nivåer när det kommer till fysisk kontakt.

 

[Elektronen]

Jag och läraren sågs igår, jag var pirrig innan men det blev lite mycket..
Han ger mig väldigt mycket komplimanger och jag ska väl inte klaga på det men jag märker att han har en massa känslor. Han är nervös och är överallt. Han håller mig nära massor och håller gärna kvar mig. Ja känner mig lite kvävd...
Det blir så mycket på en gång. Sa innan, tillomed dagen innan att jag vill åka hem och sova för jag sovit borta två nätter innan (=dålig sömn) sen sa jag det flera gånger men han är väldigt på. Håller kvar, pussar mig frenetiskt och sen hade vi sex och det kändes så onödigt. Han frågade såklart innan så jag ville då men nu ångrar jag mig... usch
Jag ville åka 21 men åkte 00
I bilen påväg hem började jag tänka på mitt ex och började gråta. Ville typ skicka ett sms till honom att jag saknar honom (vilket jag såklart inte gjorde)

Det har blivit lite mycket med allt då min pappa är på sjukhuset med efter en stroke. Han lär sig liksom gå igen och prata.

Ja, mycket text.

Beklagar att din pappa fått en stroke, men skönt att han verkar vara på bättringsvägen!

Känner igen mig väldigt mycket i det du skrev! Jag hamnade i liknande situation i somras, det är inte lätt att hantera när en blir mer på. Det känns ofta som att desto mer jag drar mig tillbaka desto mer på blir killen. Har du lyft att du behöver lite space ?

 

[the_connemara]

Läraren frågar rakt ut vilket jag föredrar! Jag drar mig gärna undan med och i soffan satt jag ihopkrupen i hörnet

Du ska ta det i din takt och inte tänka så mycket på om någon annan missuppfattar tycker jag
Jag hoppas den du träffar kan fråga dig isåfall om hen blir osäker.

Den här tiden jag inte träffat någon alls har faktiskt lett fram till det. Jag bekymrar mig väldigt lite nu och gör bara det jag är bekväm med hela tiden, jag har verkligen aktivt jobbat på att vara bekväm med att bara vara mig själv typ varendra dag och gör fortfarande Och det är ju mycket lättare då (no shit Sherlock ).

Med honom jag träffar nu har det aldrig öht varit en grej. Jag upplever hela tiden att mitt behov av utrymme blir förstått. Och har ju upptäckt att det gör att jag blir mindre i mindre på min kant men reflekterade ändå över det igår att det finns ju fortfarande kvar ganska mycket. Därav mitt inlägg. Jag är ju annars en sjukt klängig och kramig person resten av tiden men just det där att jag alltid är lite reserverad i början är det jag inte fått någon förståelse för innan. Då har det skapat osäkerhet istället.

Jag tror jag upplever att jag vill vara säker på att kunna få tillbaka mitt space och att det respekteras och att det faktiskt lite behöver "bevisas" för mig en rätt lång tid? Känner någon igen sig i det?

 

[the_connemara]

Jag och läraren sågs igår, jag var pirrig innan men det blev lite mycket..
Han ger mig väldigt mycket komplimanger och jag ska väl inte klaga på det men jag märker att han har en massa känslor. Han är nervös och är överallt. Han håller mig nära massor och håller gärna kvar mig. Ja känner mig lite kvävd...
Det blir så mycket på en gång. Sa innan, tillomed dagen innan att jag vill åka hem och sova för jag sovit borta två nätter innan (=dålig sömn) sen sa jag det flera gånger men han är väldigt på. Håller kvar, pussar mig frenetiskt och sen hade vi sex och det kändes så onödigt. Han frågade såklart innan så jag ville då men nu ångrar jag mig... usch
Jag ville åka 21 men åkte 00
I bilen påväg hem började jag tänka på mitt ex och började gråta. Ville typ skicka ett sms till honom att jag saknar honom (vilket jag såklart inte gjorde)

Det har blivit lite mycket med allt då min pappa är på sjukhuset med efter en stroke. Han lär sig liksom gå igen och prata.

Ja, mycket text.

Men åh, ja det där hade jag inte klarat av alls. Var rädd om dig! Tänkte du träffa läraren igen? Det som hjälper mig i sådana lägen är att ifrågasätta varför personen inte respekterar min önskan/mitt nej/att jag vill åka hem en viss tid osv. Det är så jävla lätt att bara bli överkörd

Kry på din pappa ❤

 

[the_connemara]

Jag har väl lärt mig mer och mer att är det någon jag gillar eller iaf känner mig bekväm med så har jag inget emot att vara nära oavsett om det är dejt eller inte.
Att jag blivit mer bekväm med det beror nog mycket på att jag dansar och omedvetet vant mig.

Jag och många andra kramar nog ofta på ren reflex när man ses. Jag skulle kunna göra samma sak om den andra inte tar initiativ till en kram.
Men min exsambo var ju så att han kände sig ju inte bekräftad om han inte fick tillräckligt många kramar, så visst blir vissa osäkra av att man är på olika nivåer när det kommer till fysisk kontakt.

Är du liksom det från scratch då alltid när du väl känner att det är en person du är bekväm med sas?

Jag har inget emot att kramas på ren reflex normalt sett även om det oftast är på andras initiativ, men det gör mig inte obekväm i sådana situationer just för att "det är så man gör". Men den där att kramas på reflex med en dejt är för mig också ett sätt att behålla ett avstånd. Vilket såklart sällan förstås, det fattar jag. Med någon jag dejtar och är bekväm med vill jag inte kramas på reflex alls. Antingen låter jag bli (och det var det jag insåg att jag gör väldigt länge precis i början varje gång man ses) alt så kramas jag "på riktigt".

Det låter jättekonstigt nu när jag skriver det

 

[Migo]

Är du liksom det från scratch då alltid när du väl känner att det är en person du är bekväm med sas?

Jag har inget emot att kramas på ren reflex normalt sett även om det oftast är på andras initiativ, men det gör mig inte obekväm i sådana situationer just för att "det är så man gör". Men den där att kramas på reflex med en dejt är för mig också ett sätt att behålla ett avstånd. Vilket såklart sällan förstås, det fattar jag. Med någon jag dejtar och är bekväm med vill jag inte kramas på reflex alls. Antingen låter jag bli (och det var det jag insåg att jag gör väldigt länge precis i början varje gång man ses) alt så kramas jag "på riktigt".

Det låter jättekonstigt nu när jag skriver det

Tycker inte det låter konstigt alls! Jag har extremt svårt för beröring över lag, och får kliva in i en väldigt distansierad roll för att hantera "hälsningskramar" osv. Det kostar en massa av mitt metala batteri och gör att jag zonar ut i några minuter efteråt. Inte riktigt den känslan jag vill associera med någon jag försöker lära känna för potentiellt intim relation!

När jag å andra sidan fattat starkt tycke för någon och blir attraherad, så vill jag inget hellre än att vara nära - och då blir det ju kramar som faktiskt betyder något, och som fyller på istället för dränerar.

R och jag pratade om sånt innan vi sågs första gången. Om vikten av att vara bekväm innan man släpper in någon i sitt personal space. Vi gjorde en check innan vi kramades första gången (sen höll vi om varandra nästan krampaktigt i 40 minuter, ståendes på parkeringen )

 

[Nepenthe]

Beklagar att din pappa fått en stroke, men skönt att han verkar vara på bättringsvägen!

Känner igen mig väldigt mycket i det du skrev! Jag hamnade i liknande situation i somras, det är inte lätt att hantera när en blir mer på. Det känns ofta som att desto mer jag drar mig tillbaka desto mer på blir killen. Har du lyft att du behöver lite space ?

Ja jag sa det efter andra gången vi sågs att det blir för mycket för han slingrar sig typ runt mig, håller om mig och pussar mig väldigt mycket.
Igår sa jag åt honom att chilla med komplimanger och pussar men ändå drar det iväg.
Jag märker att jag smickras av det i början men sen har jag svårt att sätta stop.
Nu har jag pratat med honom och han bad om ursäkt ”men det är för jag tycker så mycket om dig”
Hade som tur var ett telefonsamtal inbokat med min psykolog så vi har pratat om detta.

 

[Nepenthe]

Edit

 

[Nepenthe]

Men åh, ja det där hade jag inte klarat av alls. Var rädd om dig! Tänkte du träffa läraren igen? Det som hjälper mig i sådana lägen är att ifrågasätta varför personen inte respekterar min önskan/mitt nej/att jag vill åka hem en viss tid osv. Det är så jävla lätt att bara bli överkörd

Kry på din pappa ❤

Tack

Efter samtal med min psykolog har jag bett läraren att backa.