Jag håller med de andra. Detta är ungefär tråd nummer tusen från dig i samma ärende. Ny kille, samma problem. Och det kommer upprepa sig med nästa och nästa och nästa kille om inte du tar tag i grundproblemet, som är du.
Jag vet att det inte är lätt, för jag har varit exakt likadan. Jag har nog tyvärr också skrivit liknande inlägg här på forumet i tidernas begynnelse. Jag har fått mothugg från andra användare som fick mig att gråta. Men jag lyckades också, mycket tack vare det, vända det också.
I mitt fall grundade sig beteendet väldigt mycket på ett stort missnöje mot mig själv och mitt liv. Det var en period som var hemskt jobbig, jag var arbetslös, förlorade i stort sett hela mitt umgänge på ett bräde och ridningen som alltid varit min trygga punkt och det som jag var bra på gick skit. När jag jämförde mig med alla andra såg jag bara det som de hade och inte jag, och det var i många fall just ett förhållande. För mig var förhållandet och att i princip gå ut med det på Facebook det enda viktiga.
Väldigt mycket av det här ändrade sig när jag fick ett jobb. Dels för att känslan av misslyckande försvann när jag fick en inkomst och kunde göra såna saker som ”alla andra” redan hade gjort, som att flytta hemifrån. Dels för att jag faktiskt fick annat att tänka på än att gå runt och älta det här. Dels eftersom jag fick ett umgänge, om än bara på jobbet, och inte var lika ensam längre som jag var innan.
Vi pratar kanske 2008-2011 när det var som värst för min del. Man skulle ju kunna tro att mitt hat mot mig själv skulle vara mycket värre idag, nästan femton år senare, när jag fortfarande inte har något förhållande och förutom ett kortare distansförhållande 2014 heller inte har haft det. Men det är det faktiskt inte. Det finns saker som är bra i mitt liv och det som inte är bra får jag försöka ändra på, en man kommer inte kunna ändra det åt mig.
Jag är absolut inte botad helt, jag får fortfarande återfall. Som i höstas när vi hade några släktkalas när pandemin var lite lugnare och två av mina syskon skaffat partner förra året och jag placerades vid barnbordet med mina elvaåriga kusiner. Eller när någon tanklös kollega vräker ur sig att nu får jag allt se till att skaffa en karl snart så jag inte blir för gammal för att skaffa barn. Men skillnaden mot förr är att det tar inte veckor, månader med gråt och sönderklösta armar att ta sig upp från det hålet, utan kanske en knuten näve i fickan, svordomar inne i huvudet och lite deppig känsla precis efter, sen är det bra igen.
Hur klyschigt det än låter måste du vara nöjd med ditt liv och ditt sällskap. Innan du är det kommer inget förhållande med någon annan fungera, för du är så desperat att du kväver alla som försöker.
Jag vet att det inte är lätt, för jag har varit exakt likadan. Jag har nog tyvärr också skrivit liknande inlägg här på forumet i tidernas begynnelse. Jag har fått mothugg från andra användare som fick mig att gråta. Men jag lyckades också, mycket tack vare det, vända det också.
I mitt fall grundade sig beteendet väldigt mycket på ett stort missnöje mot mig själv och mitt liv. Det var en period som var hemskt jobbig, jag var arbetslös, förlorade i stort sett hela mitt umgänge på ett bräde och ridningen som alltid varit min trygga punkt och det som jag var bra på gick skit. När jag jämförde mig med alla andra såg jag bara det som de hade och inte jag, och det var i många fall just ett förhållande. För mig var förhållandet och att i princip gå ut med det på Facebook det enda viktiga.
Väldigt mycket av det här ändrade sig när jag fick ett jobb. Dels för att känslan av misslyckande försvann när jag fick en inkomst och kunde göra såna saker som ”alla andra” redan hade gjort, som att flytta hemifrån. Dels för att jag faktiskt fick annat att tänka på än att gå runt och älta det här. Dels eftersom jag fick ett umgänge, om än bara på jobbet, och inte var lika ensam längre som jag var innan.
Vi pratar kanske 2008-2011 när det var som värst för min del. Man skulle ju kunna tro att mitt hat mot mig själv skulle vara mycket värre idag, nästan femton år senare, när jag fortfarande inte har något förhållande och förutom ett kortare distansförhållande 2014 heller inte har haft det. Men det är det faktiskt inte. Det finns saker som är bra i mitt liv och det som inte är bra får jag försöka ändra på, en man kommer inte kunna ändra det åt mig.
Jag är absolut inte botad helt, jag får fortfarande återfall. Som i höstas när vi hade några släktkalas när pandemin var lite lugnare och två av mina syskon skaffat partner förra året och jag placerades vid barnbordet med mina elvaåriga kusiner. Eller när någon tanklös kollega vräker ur sig att nu får jag allt se till att skaffa en karl snart så jag inte blir för gammal för att skaffa barn. Men skillnaden mot förr är att det tar inte veckor, månader med gråt och sönderklösta armar att ta sig upp från det hålet, utan kanske en knuten näve i fickan, svordomar inne i huvudet och lite deppig känsla precis efter, sen är det bra igen.
Hur klyschigt det än låter måste du vara nöjd med ditt liv och ditt sällskap. Innan du är det kommer inget förhållande med någon annan fungera, för du är så desperat att du kväver alla som försöker.