Jag har i dagsläget tre stycken, har haft flera innan.
De jag har nu är 4 år, 10 mån och 5 mån. De två äldsta är tikar, den yngsta en hane. De två yngsta är nära släkt och den äldre är i princip obesläktad. De tidigare har varit både hanar och tikar, mer eller mindre obesläktade.
Min uppfattning är att rasen är sjukt spretig. Det finns allt ifrån små och taniga stressmonster till stora och sävliga tråkmånsar. Och allt där emellan. Viktigt att träffa flera uppfödare, träffa deras hundar och välja en uppfödare som man känner att man delar åsikter med. Hur man sedan upplever hundarna verkar bero mycket på vad man har för tidigare erfarenhet av hund.. Jag är uppvuxen med retriever och har även haft BC.
Överlag tycker jag att dalmatinern har en ganska vass inställning till andra hundar. Inte så att de startar slagsmål, men de går in i möten med nya hundar med en ganska kaxig attityd. Har den mötande hunden samma attityd så kan det lätt skära sig. Men jag vet också att det finns folk som anser att dalmatiner lätt kommer överens med alla hundar, och här spelar nog min erfarenhet av dumsnälla retrievers in.
De finns en del träningsglädje i rasen, framförallt då hos hanarna skulle jag vilja påstå. Min ena hane blev bla klubbmästare i lydnad på våran klubb, mot retrievers och diverse brukshundar. Hanarna, iaf de jag har haft (olika linjer), har varit väldigt roliga att jobba med faktiskt, inte alls svårmotiverade. Mina tikar däremot är lite mer svårmutade. De tycker om att hitta på saker men tröttnar fort. Just agility har jag inte tränat nämnvärt men det funkar säkert bättre med lite fartigare sporter än att traggla lydnadsmoment med ffa tikarna då. Annars är viltspår och drag något som många dalmatiner gillar!
Jag tycker att de är rätt så lata. De kräver inte mängder med motion eller aktivering. En långpromenad om dagen, gärna med lösspring i skogen, och sedan lite godissök på gräsmattan så har du en nöjd dalmatiner. Mina ligger gladeligen på rygg i soffan en hel dag också om det skulle krävas. De gillar närhet och vara med överallt. De är helst inte ensamma även om det sällan är ett problem, drömmen för en prick är om de kan få följa med flocken överallt.
Ljud i alla dess former ligger ganska nära till hans. Alla mina ”gnisslar”
Tikarna har ganska nära till skall, lite okynnesskällande. Hanarna som jag har haft har skällt obetydligt, knappt ens när någon kommer och knackar på dörren.
Socialt så är tikarna ofta mer reserverade, medan hanarna ibland kan vara lite väl påflugna. En bra dalmatiner ska hälsa och låta sig bli hälsad på och sedan är det bra.
Sjukdomar förekommer, framförallt hudproblem och allergier. Hjärtfel finns, mer frekvent i vissa linjer. Det är vad jag försöker undvika i första hand. Finns lite annat smått och gott utspritt också men det gör det ju i de flesta raser. Dessvärre mörkas en stor del, alt att man struntar i ärftligheten.
Kort sagt, gör din läxa väl innan du köper en
Jag älskar rasen även om jag många gånger önskar att jag inte gjorde det