Då var det dags igen- avlivning.

[KungTulle]

Nu är det så att i morgon så avlivar jag min ena gamla nordsvensk ( se hästen på avataren). Jag är förstås ledsen och känner mig helt väck- även om jag sett det komma.

Gammal häst som fått problem med matsmältning och näringsupptag. Dvs blir magrare hela tiden trots allt möjligt och omöjligt pyssel med maten ända sedan slutet av förra sommmaren. Victor är 26 år.

Själv har jag varit med om det förr- att få avliva en gammal häst så själva proceduren och även känslorna kring är inga nya saker egentligen. Jag har ju haft hästar i över 30 år och sett både det ena och det andra. Både två som fötts här och sådana som dött här. Varit med när kompisar fått avliva sina hästar etc.

Men hur har ni andra hanterat samma sak?

Jag har knappast sysslat ute med hästarna alls de senaste dagarna inte direkt planerat det har bara blivit så. Bara fodrat och fyllt på vatten. Och idag fann jag mig plötsligt liggandes i ena rabatten frentiskt rensande. Visst halva rabatten ser trevlig ut och grisarna har fått två korgar fulla med ogräs och ogräsrötter. Men rabatten finns ju kvar men det är bara några få timmar jag har kvar att umgås med min gamla häst.

 

[MaRomer]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Jag gjorde precis likadant. Jag sa hejdå ca 2 v innan det skulle ske. Sen gjorde jag bara måsten innan jag tog bort hästen. Jag var inte med när hon togs bort, utan sa hejdå och åkte från platsen när veterinären kom.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

De där timmarna är de värsta. Usch, de släpar sig fram och varje minut är evighetslång. Att försöka få distans hjälper i alla fall för stunden, även om det så bara är rabattrensning.

Lider med dig, även om det blir många hästar, hundar och andra djur som man får säga farväl till under den egna livstiden, är det inte enklare när det väl kommer till stunden.

 

[Silver Girl]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Jag reagerade ungefär likadant. Från beslutet var fattat tills lantbrukstjänst kunde komma (5 dagar) klarade jag inte att vara i stallet någon längre stund. Gjorde det nödvändigaste, försökte klappa och gosa men det kändes bara tillgjort. Min medryttare var helt annorlunda. Ryktade ocn borstade, ryckte manen och gjorde honom fin.
Jag tror alla är olika och inget är rätt eller fel. Du har ju många år och minnen med hästen och den lilla tid som finns kvar kommer inte ändra på det.

 

[Texaz]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Känner igen det där!

Man "stänger" liksom av och gör bara det nödvändigaste..... Väntan är det allra värsta, sen är det definitivt och man kan tillåta sig att sörja istället...

Tror att det är en försvarsmekanism, och inget som hästen lider av, så ha inte dåligt samvete!

Din häst har ju fått ett långt och lyckligt liv, och jag själv har bara umgåtts mycket med hästen/arna de sista timmarna, och då gett dem det de älskar mest av allt

Kram och lycka till, det blir ju tyvärr inte lättare med åren

 

[KungTulle]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Tack för era svar.

Jag har i alla fall varit ute med honom i grimma och grimskaft för avbetning längs hagens utsida. ( Vi har ju tyvärr bara vinterhagar här utan gräs).

Nästan varje dag den senaste tiden sedan gräset började spira har vi varit ute en sväng så han fått beta.

 

[Babe]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Jag har mer eller mindre sluppit oron de senaste dagarna innan pågrund av underbara vänner som bokat tiden när det skall ske.Dvs jag har aldrig vetat exakt dag då min häst skall vandra vidare, sen har jag alltid inom mig vetat, då såna som inte är jätte tajta med mig erbjudit sig att ta mitt insläpp, eller hjälpa till med något annat, på så sätt har jag fattat att det är den dagen.

Jag har varit som vanligt från det beslutet är fattat fram tills det är dags, har pysslat, pillat och även tagit en sista liten skrittur. Har varit med om det två ggr hittills och det har aldrig varit lätt. Men på något sätt kommer man igenom det. Jag tror man skall göra det som känns rätt för en själv, det som känns bra för stunden. Har aldrig varit med då vi tagit bort någon av mina egna hästar, utan lämnat det ansvaret till vänner jag litar fullständigt på.
Sen har jag ställt upp tillbaka när det har behövts.

/B

 

[FeatherCloud]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Jag känner igen mig väldigt väl. Har bara mist två nära hästar i mitt hästliv, men båda gångerna har det varit ganska utdragna processer, inget akut beslut. Så mina farväl har kommit några veckor innan, och när beslutet väl är taget och veterinären bokad har jag mest gjort det mest nödvändiga med hästen.
Det är kluvet, för jag har ofta känt mig skyldig och tänkt att jag borde utnyttja den korta tiden som är kvar och ha kvalitetstid med min häst, men det brukar helt enkelt göra för ont, jag är för ledsen, och det blir oftast inget bra eller kvalitetsfyllt umgänge ändå.

På så vis tror jag iofs sorgeprocessen börjar ganska tidigt. När hästen sen är borta känner jag mig oftast lättad, men också väldigt väldigt ledsen, såklart. Och att de sista veckorna kanske blir mindre umgänge tror jag inte hästen lider av heller, sålänge livet i övrigt är drägligt för den. Jag tror inte hästen tänker så, och de fina minnena och relationen har vi liksom byggt på under all övrig tid, och det är också vad jag minns när hästen sen är borta.

 

[Mettan]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Jag fungerar precis likadant. Tog bort min 17åriga halvblodsflicka för en vecka sedan. Hälta som trots noggrann utredning, röntgen och vila, medicinering inte ville bli bra (vet hittade aldrig orsaken) Tanken hade funnits där ett halvår om att avlivning kanske var den enda vägen, men beslutet var inte lätt ändå såklart. min reaktion var också att bara göra det nödvändigaste med hästarna sista veckan. på själva dagen fick hon all uppmärksamhet: rykt, beta gräs och sedan när djurambulansen kom, fick hon sin hink med all favoritmat: äpple päron apelsin, banan och morot. Jag lämnade över grimskaftet och gick iväg. Hon hade ingen aning om vad som skulle ske och var borta mitt i en tugga. Saknaden är enorm men jag känner även lättnad över att jag gjorde henne denna sista tjänsten. Motivationen kommer tillbaka även om det tar sin tid.

Styrkekramar

 

[KungTulle]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

kl Det blev gjort vid tretiden idag. Allting gick lugnt och städat till och jag höll själv i grimskaftet.

Killarna på Lantbrukstjänst i Kristianstad vet vad de pysslar med. Och han som kördes föräldrar har också nordsvenskar. Så det blev lite stamtavleprat också. De har tydligen en halvsyster till Victor.

 

[Texaz]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Skönt att det är klart och gick bra till!

Tja underlättar helt klart om man får en "relation" till den som ska "utföra det". Man blir själv lugnare och avslappnad, och hästen märker då inget, mot om man är nervös och uppskakad...

Tror lantbrukstjänst är bra på det, att få ägaren att känna sig lugn. Har iofs aldrig utnyttjat dem, men hört enbart positiva saker

 

[Kilauea]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Beklagar sorgen men vad skönt att det ändå gick bra till.

 

[palle]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Massor med styrke- och tröstkramar från en som redan gjort det med 2 av sin egna #gamlingar# 22 resp 27 år och som har en till synes frisk 22 åring kvar i stallet.......

 

[Twihard]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Min häst, min första, dog föra året. Endast 5,5 år ung. Fick avlivas på klinik efter ett chockerat provsvar. Jag var i chock och vrålade, grät och "klöste väggar" men min familj och vänner tog väl hand om mig och de tvingade mig att fort leta ny häst - inte för att glömma min kära pojke, utan en ny vän som kunde hjälpa mig bearbeta sorgen. Så det fann jag och utan henne hade jag nog legat inlagd någonstans som en nervvrak :/

Jag beklagar starkt din sorg, det är hemskt att förlora en nära vän

 

[tolksele]

Sv: Då var det dags igen- avlivning.

Min häst, min första, dog föra året. Endast 5,5 år ung. Fick avlivas på klinik efter ett chockerat provsvar. Jag var i chock och vrålade, grät och "klöste väggar" men min familj och vänner tog väl hand om mig och de tvingade mig att fort leta ny häst - inte för att glömma min kära pojke, utan en ny vän som kunde hjälpa mig bearbeta sorgen. Så det fann jag och utan henne hade jag nog legat inlagd någonstans som en nervvrak :/

Jag beklagar starkt din sorg, det är hemskt att förlora en nära vän

Det är min plan också, min älskade ska bort snart snart och nu vill jag ha något nytt. NU. Eller så snart efter som det går iaf, satt fan på hästnet samma kväll.. Men idag var jag ute i hagen och bara klappade och borstade och gosade lite med tanten, och det kändes ok.