För mig kom rädslan förra måndagen när läkaren på akuten konstaterade att situationen är väldigt allvarlig, med Corona och lunginflammation, jag gråter nästan aldrig men då blev jag så rädd att jag började gråta när han lämnade rummet.
Jag har också blivit mer rädd nu när jag insett vidden av att det inte går att behandla och att det bara är att vänta och se hur det går och att man inte vet hur lång tid man måste vänta. Nu i söndags var jag ju på jourcentralen och det konstaterades att jag fortfarande har lunginflammationen och Coronan kvar men att den inte går att behandla, jag vet ju det men det känns läskigt att vara så utlämnad till "ödet" och bara vänta och försöka stå ut.
Däremot har jag efter påtryckningar på vårdcentralen fått en ny medicin som hjälper mig med andningen.
Men ja, jag är rädd för Coronan och inte bara ur mitt perspektiv som sjuk just nu utan för hur länge vi ska leva så här, med karantäner och isoleringar och ett samhälle som till viss del sätts på paus eller minskas ner. Och allas rädsla för hut det ska bli smittar ju av sig till viss del.
Oroar mig också för ekonomin, hur vi mår av det rent psykiskt av att leva så här och rädslan för att mina äldre släktingar i riskgrupperna inte ska klara sig och när jag kan umgås med dom igen.
