Lillefrun
Trådstartare
Ja jag har astma sen ca 20-25 år sedan men jag har aldrig fått lära mig sånt. Dock har jag utvecklat ett eget system med hur jag ska andas för att klara att springa då löpning är något jag verkligen gillar. Kanske ska ta till det knepet när det blir som värst@Lillefrun , visst har du astma sen tidigare? Har du fått lära dig några strategier för att hantera allvarliga anfall, eller tycker du det här är väldigt annorlunda mot ett akut astmaanfall annars? Känslan är ju att försöka springa upp för en backe gång på gång, med bara ett sugrör att andas igenom, men om man vet hur man ska röra sig för att underlätta för kroppen att andas så effektivt som möjligt tycker åtminstone jag att själva känslan av att inte få någon luft lugnar väldigt mycket.
En stor del av upplevelsen av att inte få luft brukar vara relaterat till hur stressad man blir av det, men om du inte fått hjälp med sånt på astmamottagning tidigare är det såklart svårare att tillämpa nu.
(Ursäkta om jag helt förväxlat dig med någon annan, och hoppas innerligt att det lättar snart!)
Det påminner inte riktigt om astmaanfallen men till viss del, ibland får jag anfall då jag hostar och hostar så det känns som att lungorna följer med, halsen snörps ihop och jag kan inte få luft.
Men en del av det som är nu är annorlunda, en ständig svårighet att andas. Det kan bli lite bättre i vissa stunder men i princip hela tiden är det en kamp, inte bara anfall med andra ord. Det är som att andas genom ett sugrör, klättra uppför ett berg och ha en bom på bröstet som trycker och ett stopp i halsen så att det inte går att få ner luften. I perioder gör det ont också, hugger i bröstkorgen. Jag blir skrovlig i halsen och i början hade jag bara torrhosta och det är mycket det nu också men sen fick jag lunginflammationen och slemmet i lungorna så nu är det slemhosta också. Jag kan ha svårt att prata för att min hals är så skrovlig och ansträngd. Vissa stunder pratar jag som vanligt men då och då kan jag inte prata alls.
Jag får samma sorts besvär som en astmatiker (kan ju bara tala för mig själv dock)kan få om man springer 2 mil bara av att sitta eller ligga helt still. När jag försöker mig på saker att göra när jag får för mig att jag är på väg åt rätt håll försämras jag varje gång. Så kroppen klarar noll fysisk aktivitet även dom stunderna på dagen då jag ibland känner mig piggare.
Jätte svårt att förklara hur det känns, men lite som att jag kvävs eller drunknar
Senast ändrad: