Choklad och chips - utbruten från Vikttråden 2021

[monster1]

Fast nu var det inte suget jag kommenterade utan "Man sänker ju sin socker tolerans totaltsett, dvs allt smakar mycket sötare när man inte ätit socker på fyra dagar"

Att sockersuget försvinner på några dagar är jag med på, men det frågade jag inte om källapå utan smaken av sött och hur man upplever det.

Det var anekdotiskt, för mig smakar allt sötare efter att jag inte ätit godis och kakor på ett par dagar.

 

[Lobelia]

Jag tror till viss del att vuxenvärlden är extremt bra på att förstöra självregleringen för barn.

När man har spädbarn får man hela tiden höra att man ska lyssna på barnet och ge det mat när det är hungrigt. Så fort barnet börjar äta vanlig mat så byts detta ut mot frukost, lunch, middag i vissa storlekar och 2 mellanmål. Vad hände med att man skulle lyssna på barnet? Det kan väl dessutom inte bara vara jag som är uppväxt med att man skulle äta upp allt på tallriken (tänk på barnen i Afrika)? Och att man inte fick äta mer än vid bestämda tider?

Där tror jag mångas självreglering försvunnit.

Jag har 2 barn (4 resp 6år) och vi kämpar hårt med att inte reglera deras matintag. De äter ibland en fjärdedels macka på en hel dag och ibland är det 2 portioner middag och 5 mellanmål under dagen. Det är jättesvårt att inte lägga sig i ffa när de äter lite men de verkar äta vad kroppen behöver. Ex så brukar en period av mycket ätande följas av en växtspurt på längden.

Det och att inte lära barn att godis är belöning /tröst tror jag skulle hjälpa många.

Jag tror du till viss del har rätt, förr ammade man mycket längre (förr= jägar/samlarsamhället) och små barn behöver mat oftare. Att ersätta en slurk brustmjölk med en halv banan eller en kaka som det gärna kan bli kanske inte är optimalt men vi är också genetiskt betingade att gilla sött och fett, gärna i kombination då det gynnat oss. Fet och söt mat ger mycket energi och det gillar kroppen. Problemet är att vi aldrig behövt begränsa den typen av mat så alla har inte en naturlig spärr.

Det är också så att även vuxna som inte haft tillgång till socker/snacks snabbt blir tillvanda, inte bara barn.

 

[Lobelia]

Det var anekdotiskt, för mig smakar allt sötare efter att jag inte ätit godis och kakor på ett par dagar.

Tack för svar!

Det blir färre frågetecken om du inte skriver det som en universell sanning, jag uppfattade det som du menade att det är så det fungerar och inte att det var din personliga erfarenhet.

 

[monster1]

Det blir färre frågetecken om du inte skriver det som en universell sanning.

Eftersom jag berättade vad som fungerade för mig så tyckte jag det var underförstått att det jag skrev där handlade om hur det var för just mig.

 

[Lobelia]

Eftersom jag berättade vad som fungerade för mig så tyckte jag det var underförstått att det jag skrev där handlade om hur det var för just mig.

Du skev "Man sänker ju sin socker tolerans totaltsett, dvs allt smakar mycket sötare när man inte ätit socker på fyra dagar"

Det tolkar jag inte som du talar om dig själv och inte generellt. Bara en hint om vad som gick fel.

 

[Nevermind]

Med tanke på att vi lever längre än vi någonsin gjort förut och förökar oss mer än vi någonsin gjort får man anta att vi har anpassat oss väl till de förutsättningar som råder just nu.

Det där känns inte som en vettig slutsats. Eller jo, om man menar att framsteg inom sjukvård och medicin är en anpassning. Rent kroppsligt och evolutionärt sett har absolut ingenting förändrats hos människan, det tar betydligt längre tid än så. Och för att naturlig anpassning ska kunna fungera måste folk som inte är så bra anpassade dö, rent krasst. Det omöjliggörs ju av dagens sjukvård där vi kan behandla många sjukdomar, inkl välfärdssjukdomar, på ett så pass bra sätt att de flesta lever väldigt länge ändå. I "naturligt tillstånd" hade de förmodligen inte gjort det. Likadant har spädbarnsdödligheten och antalet kvinnor som dör i barnsäng minskad på grund av sjukvården. Man kan alltså inte dra slutsatsen att vår ökade livslängd i dagens samhälle beror på att vi som människor har anpassat oss, det är helt absurt.

 

[monster1]

Jag tänkte återgå till genomsnittssvensken igen. Genomsnittssvensken äter 130 g choklad, 300 g smågodis, 115 g chips och snacks, 1,3 liter läsk (fullsocker) och dricker alkohol motsvarande 1,75 liter vin (för enkelhetens skull räknade jag på rött vin som alkoholkonsumtion det var varken högst eller lägst i kaloriinnehåll av alternativen) i veckan. Det sammanlagt blir ca 3850 kcl i veckan som går till njutningsätande och drickande.

 

[Badger]

En snickers är ju inte så stor mängd. Jag kan också utan problem äta en mindre mängd snacks/fika och sedan direkt en helt vanlig lunch. Jag trodde att vi pratade om större och upprepade mängder, tex så blir jag mätt om jag äter en hel påse chips och då kommer jag inte äta en vanlig middagsportion direkt efter. (Att jag på sikt inte mår särskilt bra om jag byter ut middagen mot chips är en annan femma..)

Fast en Snickers är ju ungefär lika mycket som hela min lunch. Nu äter jag ju inte Snickers vanligen, men ändå, poängen var ju vanligen. Det skulle bli som att äta två luncher varje dag för mig. Och vi talar ju upprepade mängder i tråden. Det var ju normalt ätande av snacks per vecka. Om jag åt en Snickers varje dag före lunchen så skulle det ju märkas för just mig helt klart. Säkert inte för vissa andra. Och jag skulle ju fortfarande inte komma upp i 800 gram choklad i veckan eftersom en av dem väger 100 g.

(Jag har aldrig i hela mitt liv ätit en hel påse chips, inte ens på en vecka. Jag är ändå helt klart ett par kg plus socialstyrelsens maxönskevikt för mig.)

Jag är ju helt på det klara att du tex mår super av ett sätt att äta men att jag mår bättre av att äta på ett annat.

Jag älskar ju kakor och smågodis, choklad och så och äter det gärna men en Snickers är för mig en stor mängd för att de är så kompakta, även om den tar upp mycket lite yta och jag hellre äter en Semla som tar upp mer yta för lite mindre innehåll, så för mig är då en semla en mindre mängd än en snickers.

 

[Badger]

Jag tror till viss del att vuxenvärlden är extremt bra på att förstöra självregleringen för barn.

När man har spädbarn får man hela tiden höra att man ska lyssna på barnet och ge det mat när det är hungrigt. Så fort barnet börjar äta vanlig mat så byts detta ut mot frukost, lunch, middag i vissa storlekar och 2 mellanmål. Vad hände med att man skulle lyssna på barnet? Det kan väl dessutom inte bara vara jag som är uppväxt med att man skulle äta upp allt på tallriken (tänk på barnen i Afrika)? Och att man inte fick äta mer än vid bestämda tider?

Där tror jag mångas självreglering försvunnit.

Jag har 2 barn (4 resp 6år) och vi kämpar hårt med att inte reglera deras matintag. De äter ibland en fjärdedels macka på en hel dag och ibland är det 2 portioner middag och 5 mellanmål under dagen. Det är jättesvårt att inte lägga sig i ffa när de äter lite men de verkar äta vad kroppen behöver. Ex så brukar en period av mycket ätande följas av en växtspurt på längden.

Det och att inte lära barn att godis är belöning /tröst tror jag skulle hjälpa många.

Ja det där med att äta upp på tallriken var förfärligt. Tur att få gör så numera.

Har också barn, och kusinbarn och syskon osv men alla äter inte så som dina gör utan vissa mer som jag gjorde trots att jag tvingades äta upp på tallriken och de aldrig. Jag skulle säga att man inte kan rakt av lova att alla barn kommer att äta en fjärdedels macka ibland. Jag känner många barn som gör så och många som inte gör så utan som även äter för att de tycker maten är god.

Jag har alltid tyckt det är intressant och fascinerande att se det, de barnen som äter en halv macka och lämnar, äter fem godisbitar och glömmer bort godispåsen osv. Och det hade varit ganska nice faktiskt att bara kunna säga, ös på godis ta hela påsen full, i trygg förvissning om att de kommer äta tio bitar och sedan vara så mätta att de inte äter mer än en halv macka till middag. Eller mata lillebror som vägrade äta ens den sötaste gröt utan sylt på och aldrig åt något om det kunde undvikas. Jämfört med kusinbarn som gapar som små fågelungar.

Håller med om inte godis som belöning tröst, det är svårt men har alltid försökt låta bli det.

 

[Badger]

Jag tänkte återgå till genomsnittssvensken igen. Genomsnittssvensken äter 130 g choklad, 300 g smågodis, 115 g chips och snacks, 1,3 liter läsk (fullsocker) och dricker alkohol motsvarande 1,75 liter vin (för enkelhetens skull räknade jag på rött vin som alkoholkonsumtion det var varken högst eller lägst i kaloriinnehåll av alternativen) i veckan. Det sammanlagt blir ca 3850 kcl i veckan som går till njutningsätande och drickande.

Jo absolut, men det anses ju inte i landstingsvärlden att det är det optimala sättet att äta på, bara för att det är det normala och jag vidhåller att de som idag är 80+ och alltså de som uhm förlänger livslängden i den änden, de åt inte så i sin ungdom och inte halva sitt liv.

Så vi kan inte säga att de är 80+ tack vare att de äter 130g choklad osv, för det har de rimligen börjat med först de senaste 30 åren av sina liv, eftersom man inte gjorde det tidigare och de kanske inte ens av ren vana lyckats arbeta sig upp till 1,3 liter läsk i veckan heller. Det är ju rent anekdotiskt men det var ju lögn att få morfar tex att byta vanor, han verkade ha fryst runt 50-årsåldern och körde helst på den maten och kakorna.

Vi måste ju helt krasst vänta 40 år för att se antar jag.

 

[inverterad]

Ja det där med att äta upp på tallriken var förfärligt. Tur att få gör så numera.

Har också barn, och kusinbarn och syskon osv men alla äter inte så som dina gör utan vissa mer som jag gjorde trots att jag tvingades äta upp på tallriken och de aldrig. Jag skulle säga att man inte kan rakt av lova att alla barn kommer att äta en fjärdedels macka ibland. Jag känner många barn som gör så och många som inte gör så utan som även äter för att de tycker maten är god.

Jag har alltid tyckt det är intressant och fascinerande att se det, de barnen som äter en halv macka och lämnar, äter fem godisbitar och glömmer bort godispåsen osv. Och det hade varit ganska nice faktiskt att bara kunna säga, ös på godis ta hela påsen full, i trygg förvissning om att de kommer äta tio bitar och sedan vara så mätta att de inte äter mer än en halv macka till middag. Eller mata lillebror som vägrade äta ens den sötaste gröt utan sylt på och aldrig åt något om det kunde undvikas. Jämfört med kusinbarn som gapar som små fågelungar.

Håller med om inte godis som belöning tröst, det är svårt men har alltid försökt låta bli det.

Väldigt mycket hårddragna slutsatser i det här inlägget. Att barn aldrig tvingas äta upp på tallriken innebär ju inte att de slipper diskurser om mat som något som ska kontrolleras, nåt som är onyttigt eller nyttigt, normalt eller onormalt osv osv osv (och inte bara från föräldrar såklart). Och självreglering av mat betyder såklart inte att en aldrig äter för mycket eller aldrig tar en extra portion "bara för att det är gott". Det utesluter inte varandra.

Barn som äter för lite och/eller är kinkiga med mat har jag i nära familj (inte mitt eget barn), det är inte alls nice utan kan vara en otrolig källa till oro (och kan i sig skapa problem kring mat för barnet som faktiskt också på sikt kan leda till överätning eller andra issues med mat om vuxna inte är väldigt medvetna och tar bra beslut), men jag antar att du inte menade det riktigt så.

 

[Ray]

Detta är säkert en jättedum fråga. Men ändå.

Varför är det inga problem med att problematisera "onormalt" drickande? Alltså att mer än en viss mängd alkohol i veckan anses "farozonen" men när det gäller snask ska man gå efter suget.
Jag tycker det är skönt att lite känna att det är normalt att ta nåt glas vin i veckan men att jag får ha lite koll om jag märker att jag överskrider det. Ok om det är något särskilt men sen gäller det ju att återgå till normal konsumtion. Jag gillar vin. Hade lätt tagit två glas varje dag om jag inte tydligt fått det begränsat att det liksom inte är bra. Det är ju inte farligt. Många fransmän dricker väl den mängden dagligen utan att dö i förtid. Så på farlighetsskalan är väl fel mat egentligen rätt jämförbart.
Men ingen kan ju säga att vi vuxna dricker mer för att det är begränsat. Inte sen bag in box kom och tanterna ökade sin alkoholkonsumtion rätt ordentligt. För att det blev tillgängligt och normalt. Alla gör det så varför inte jag- man måste ju kunna unna sig lite.

Jag tänker själv samma med snacks. Det är ok men det måste finnas en gräns. Och den verkar lite tabu att prata om?
Ingen säger ju att man inte ska äta vissa produkter. Men att de troligen är något som i likhet med vin bara tillför tillfälligt nöje och annars är helt meningslöst.

 

[monster1]

Detta är säkert en jättedum fråga. Men ändå.

Varför är det inga problem med att problematisera "onormalt" drickande? Alltså att mer än en viss mängd alkohol i veckan anses "farozonen" men när det gäller snask ska man gå efter suget.
Jag tycker det är skönt att lite känna att det är normalt att ta nåt glas vin i veckan men att jag får ha lite koll om jag märker att jag överskrider det. Ok om det är något särskilt men sen gäller det ju att återgå till normal konsumtion. Jag gillar vin. Hade lätt tagit två glas varje dag om jag inte tydligt fått det begränsat att det liksom inte är bra. Det är ju inte farligt. Många fransmän dricker väl den mängden dagligen utan att dö i förtid. Så på farlighetsskalan är väl fel mat egentligen rätt jämförbart.
Men ingen kan ju säga att vi vuxna dricker mer för att det är begränsat. Inte sen bag in box kom och tanterna ökade sin alkoholkonsumtion rätt ordentligt. För att det blev tillgängligt och normalt. Alla gör det så varför inte jag- man måste ju kunna unna sig lite.

Jag tänker själv samma med snacks. Det är ok men det måste finnas en gräns. Och den verkar lite tabu att prata om?
Ingen säger ju att man inte ska äta vissa produkter. Men att de troligen är något som i likhet med vin bara tillför tillfälligt nöje och annars är helt meningslöst.

Men det är väll ändå skillnad på en drog som alkohol är och mat? Det kan verkligen störa mig att man jämför droger/alkohol med mat. Mat är inte en drog eller ett gift och ska heller inte hanteras som det.

 

[inverterad]

Detta är säkert en jättedum fråga. Men ändå.

Varför är det inga problem med att problematisera "onormalt" drickande? Alltså att mer än en viss mängd alkohol i veckan anses "farozonen" men när det gäller snask ska man gå efter suget.
Jag tycker det är skönt att lite känna att det är normalt att ta nåt glas vin i veckan men att jag får ha lite koll om jag märker att jag överskrider det. Ok om det är något särskilt men sen gäller det ju att återgå till normal konsumtion. Jag gillar vin. Hade lätt tagit två glas varje dag om jag inte tydligt fått det begränsat att det liksom inte är bra. Det är ju inte farligt. Många fransmän dricker väl den mängden dagligen utan att dö i förtid. Så på farlighetsskalan är väl fel mat egentligen rätt jämförbart.
Men ingen kan ju säga att vi vuxna dricker mer för att det är begränsat. Inte sen bag in box kom och tanterna ökade sin alkoholkonsumtion rätt ordentligt. För att det blev tillgängligt och normalt. Alla gör det så varför inte jag- man måste ju kunna unna sig lite.

Jag tänker själv samma med snacks. Det är ok men det måste finnas en gräns. Och den verkar lite tabu att prata om?
Ingen säger ju att man inte ska äta vissa produkter. Men att de troligen är något som i likhet med vin bara tillför tillfälligt nöje och annars är helt meningslöst.

Både vin och snacks innehåller ju näringsämnen så inget av det är ju helt "meningslöst". Och inte bara näringsämnen utan även njutning är viktigt när det gäller det vi får i oss.

När det gäller alkohol är det ju välkänt att det kan leda till ett beroende både fysiskt och psykiskt vilket är skadligt på flera sätt både för individen och omgivningen. Jag håller inte med om att det är samma sak som överätning, exempelvis, eller att det är skadligt på samma vis.

Sen verkar ju du ha en väldigt låg alkoholkonsumtion om du räknar "något glas vin i veckan" som "det normala".

 

[inverterad]

Lite OT men den där typen av resonemang, att maten rätt som det är "kan ta över" och bli ett beroende och att risken är så oerhört stor att varenda kotte som inte sätter hårda regler för sig själv äter ihjäl sig, är ju en del av problemet. Mat görs till något potentiellt farligt i det resonemanget, och det tycker jag är ganska vanskligt (men det är ju jättevanligt tyvärr). Som om 1. mat är en fiende och 2. viktuppgång är det absolut värsta som kan hända en.

 

[Badger]

Väldigt mycket hårddragna slutsatser i det här inlägget. Att barn aldrig tvingas äta upp på tallriken innebär ju inte att de slipper diskurser om mat som något som ska kontrolleras, nåt som är onyttigt eller nyttigt, normalt eller onormalt osv osv osv (och inte bara från föräldrar såklart). Och självreglering av mat betyder såklart inte att en aldrig äter för mycket eller aldrig tar en extra portion "bara för att det är gott". Det utesluter inte varandra.

Barn som äter för lite och/eller är kinkiga med mat har jag i nära familj (inte mitt eget barn), det är inte alls nice utan kan vara en otrolig källa till oro (och kan i sig skapa problem kring mat för barnet som faktiskt också på sikt kan leda till överätning eller andra issues med mat om vuxna inte är väldigt medvetna och tar bra beslut), men jag antar att du inte menade det riktigt så.

Nej exakt jag menade inte det riktigt så utan får gärna tolkas snällt.

Men precis som du säger vissa barn är ju kinkiga och vissa är mindre kinkiga och föräldrar reagerar väl lite därefter.

Så alla barn är ju inte så att de äter som en boaorm ena dagen och en halv smörgås nästa. Utan vissa äter bara en halv smörgås ena dagen och inget nästa (ursäkta att jag glömde att nämna det, jag har bara inte det nära mig) och vissa äter som en boaorm ena dagen och och en vanlig portion nästa dag. Så jag känner precis som du kanske känner att barns ätande inte till 100% alltid är något man totalt kan lämna därhän och inte oroa sig över helt enkelt.

 

[inverterad]

Nej exakt jag menade inte det riktigt så utan får gärna tolkas snällt.

Men precis som du säger vissa barn är ju kinkiga och vissa är mindre kinkiga och föräldrar reagerar väl lite därefter.

Så alla barn är ju inte så att de äter som en boaorm ena dagen och en halv smörgås nästa. Utan vissa äter bara en halv smörgås ena dagen och inget nästa och vissa äter som en boaorm ena dagen och och en vanlig portion nästa dag. Så jag känner inte att barns ätande till 100% alltid är något man totalt kan lämna därhän och inte oroa sig över helt enkelt.

Att oroa sig är ju en sak, och mänskligt - att begränsa barns matintag på olika sätt (eller, för den delen, tjata om att äta upp) är en annan sak.

 

[Badger]

Att oroa sig är ju en sak, och mänskligt - att begränsa barns matintag på olika sätt (eller, för den delen, tjata om att äta upp) är en annan sak.

Jag håller ju verkligen med om att inte tjata om att äta upp delen.

Jag är mer osäker på aldrig begränsa delen, jag har nog inte helt förstått hur diskussionen menar med begränsa. Alltså definitionen på ordet begränsa.

Tex kan jag förstå om man har en regel att aldrig begränsa hur mycket smågodis ett barn tar i smågodisdisken som princip och sedan har som regel att inte rekommendera hur mycket av det barnet äter. (det är inte en jag har utan jag har rekommenderat en mängd, vilket jag då absolut kan acceptera är väldigt fel enligt många.).

Men om det gäller att äppelpajen faktiskt är slut. Lagar man mer då?

För helt ärligt tror jag att jag har begränsat väldigt ofta pga konvenans helt enkelt, eller för att det helt enkelt inte finns mer i grytorna. Om vi har varit hemma hos tant Agda som har lagt fram ett visst antal kakor så har jag sagt hur många det är rimligt att få för att det ska vara rättvist. Likaså om vi går ut och fikar så säger jag att man får en vad det nu är, var. Det har ju inget med hälsa eller vikt att göra utan handlar om en viss mängd X till en viss mängd personer och alla ska få.

Det stöter ju barnen sedan även på på dagis, de får bara en frukt till exempel, för det finns inte mer.

 

[Fruentimber]

Som om 1. mat är en fiende och 2. viktuppgång är det absolut värsta som kan hända en.

Men EXAKT så.

 

[inverterad]

Jag håller ju verkligen med om att inte tjata om att äta upp delen.

Jag är mer osäker på aldrig begränsa delen, jag har nog inte helt förstått hur diskussionen menar med begränsa. Alltså definitionen på ordet begränsa.

Tex kan jag förstå om man har en regel att aldrig begränsa hur mycket smågodis ett barn tar i smågodisdisken som princip och sedan har som regel att inte rekommendera hur mycket av det barnet äter. (det är inte en jag har utan jag har rekommenderat en mängd).

Men om det gäller att äppelpajen faktiskt är slut. Lagar man mer då?

För helt ärligt tror jag att jag har begränsat väldigt ofta pga konvenans helt enkelt, eller för att det helt enkelt inte finns mer i grytorna. Om vi har varit hemma hos tant Agda som har lagt fram ett visst antal kakor så har jag sagt hur många det är rimligt att få för att det ska vara rättvist. Likaså om vi går ut och fikar så säger jag att man får en vad det nu är, var. Det har ju inget med hälsa eller vikt att göra utan handlar om en viss mängd X till en viss mängd personer och alla ska få.

Det stöter ju barnen sedan även på på dagis, de får bara en frukt till exempel, för det finns inte mer.

Nej, jag bakar inte en till äppelpaj när den första tagit slut. Kakorna hos tant Agda, där är det ju en av varje sort till varje person som gäller och en får inte äta alla havreflarn bara för att de är godast. Men om mitt barn vill ha 8 mackor efter äpplepajen så får hon det, eller om hon vill ha en tredje portion mat och sen äta två bananer eller en tallrik gröt, och sen en kvällsmacka. Jag skulle aldrig lägga nån värdering i det, lika lite som jag försöker göra absolut noll väsen av att hon ibland äter mindre. Jag skulle aldrig bestämma att mitt barn inte ska äta mer - är hon hungrig så får hon mer tills hon inte är hungrig, och är det vi äter slut så får hon något annat. Och hon behöver inte äta upp om hon ibland har bett om för mycket. Samma tänk enligt mig. Bara hon kan veta vad som är lagom för henne just den dagen. Samma princip försöker jag applicera för mig själv.