Bup

Ifall nån som läser det här har vart inlagd på bup eller kanske har ett barn som har vart det eller nåt så vore det JÄTTE SNÄLLT om ni berättade lite! För det är kanske 99% bestämt att jag ska bli det och har läst massor men det verkar sååå läskigt och jobbigt så undrar om det är så. Och alla säger bara att det är bra och dom kan hjälpa mig och sånt men vet inte om jag tror på dom eller om dom bara säger så. Fast ja egentligen så passar jag väl där för har känt mig helt konstig idag. Alltså inte att alla som är på bup är konstiga men jag typ har massa tankar som jag ALDRIG har haft som typ jag vet inte om det är jag eller monstret som tänke det. Och det är saker som jag inte KAN säga till mina föräldrar eller nån på sjukhuset eller nån. För det är så så SÅ konstiga och dåliga saker och om dom skulle veta det skulle dom nog aldrig låta mig vara ifred alls. Och skulle ALDRIG komma från bup då. Så kan INTE berätta det för nån. Och det nästan mest jobbiga är att jag vet inte om det liksom är JAG som tänker dom sakerna eller om det är monstret som säger det. Så vet inte om jag borde lyssna på det eller inte. Så det är i min hjärna hela hela tiden så kan nästan inte tänka på nånting annat. Och liksom jag vet inte om jag VILL ha dom tankarna och göra dom sakerna eller om jag inte vill det. Men en sak iallafall att idag har inte BARA monstret bestämt iallafall! Eller ja mest så har jag inte kämpat mot det men har iallafall klarat målet som var igår att jag skulle dricka nånting. Och idag har jag gjort det två gånger. Vet att det låter så töntigt och dumt med det som mål och typ ha svårt att göra det men ärligt det var jätte svårt. Sen efter så var monstret så så så arg och gjorde igen så jag fick världens utbrott och sen kunde jag typ inte sluta grina. Så känns som jag ALDRIG kommer bli av med monstret som blev så av att jag drack det jag drack då. Så fattar inte då hur jag ska klara typ dricka nåt mer eller äta saker och ja allt sånt. Men kan ju inte bara ha sond resten av livet heller. Eller ja iallafall om det inte är väldigt kort innan det är slut liksom. Men ja kanske inte går att fatta vad jag skriver idag för kan inte tänka känns det som. Och ska sova nu men kan inte sova även fast jag är jätte trött. Så vill mest av allt bort härifrån fast samtidigt så vill jag typ skriva ett brev till mina föräldrar och förklara allt innan jag ens får gå ut så dom vet. För det är som halva jag vill följa dom hemska tankarna och halva vill typ få hjälp att stoppa det innan jag gör det. Och jag VET inte hur jag ska kunna veta vad jag borde och vad JAG vill liksom.

 

[LiviaFilippa]

Det där är det monstret som säger! Lyssna inte på sådana elakheter om dig själv, för monstret vill ju inte ditt bästa. Jag tror tvärtom att din mamma tycker jättemycket om dig, och att din tränare undrar hur du mår för att hen också bryr sig om dig och tycker att du är värdefull.

Det är det som är så svårt för jag vet inte om det är monstret eller om det är sant liksom. För många saker som monstret säger eller tycker är sant också och andra ljuger om saker och ändrar sig och så. Så ganska ofta brukar monstret ha rätt iallafall fast det kanske låter dumt.

 

[LiviaFilippa]

Superjättebra att du åt glassen! Vilken seger!!!

Det du säger till personalen får de inte säga till dina föräldrar om du inte har okejat att de får det. Du kan fråga personalen själv så att de kan bekräfta att det är så så att du vet att de inte kommer säga något. Skulle de berätta så bryter de mot sin tystnadsplikt och det är straffbart.

Nej mammor bör inte säga att det hade varit bättre om barnet inte hade funnits men tro mig när jag säger att det finns sådana mammor med. Jag tror inte att din tränare tycker att du är konstig. Jag tror att hen tror att du är sjuk men, jag tycker att det är viktigt att du får vara med och bestämma om andra ska få veta att du är sjuk.

Ta hand om dig och igen, vilken seger att du åt glassen

Okej för det jag har läst så står det på ganska många ställen att föräldrarna ska få veta såna saker för bup inte har tystnadsplikt till föräldrarna. Men kan ju kanske fråga iallafall men då blir det jätte konstigt om dom svarar att dom skulle berätta och så säger jag DÅ att det inte var nåt. För då kommer dom ju säkert undra varför jag frågade isåfall om jag inte ville säga nåt. Och sen så jag tycker också jag borde få bestämma vilka som får veta allt om mig. Men ändå så verkar det som typ alla vet. Eller alltså inte att dom vet ALLT men som min tränare och dom i stallet och många i släkten och ja jätte många. Och ja jag fattar om dom frågar nåt så kanske dom måste svara nånting men ändå pinsamt om alla vet. Och typ i skolan så vet inte om jag ska börja direkt eller vara sjukskriven eller nåt men alltså kommer inte kunna gå dit iallafall. För om jag ska börja när alla andra börjar så är det om tre veckor och kommer INTE kunna vara som normalt då. Men om jag inte börjar då så blir det ju jätte konstigt när jag börjar sen och då kommer det bli massa rykten och sånt. Så det är också en sak som gör allt bara mer omöjligt och att jag inte vet vad jag ska göra.

 

[Ullmerkott]

Skola och sånt löser sig! Det kanske känns som en jättegrej nu, men jag kan lova dig att på några års sikt kommer det inte spela någon roll om du missat en halv termin eller tagit uppehåll ett år. Om någon har åsikter om det är deras problem, inte ditt.

 

[MiaMia]

Okej för det jag har läst så står det på ganska många ställen att föräldrarna ska få veta såna saker för bup inte har tystnadsplikt till föräldrarna.

Det beror lite på hur gammal du är och vilken information det gäller.
I övre tonåren har föräldrarna inte automatiskt rätt till att veta allt. Samtidigt har de ett ansvar för dig när du inte är myndig och då behöver de veta saker om vad som händer med dig också.

Gissar att det betyder att de ska kunna veta mer övergripande om sjukdomen, hur din hälsa utvecklar sig, vilken behandling du behöver. T.ex. en sådan sak som att du behöver sonden tror jag de alltid får veta. Men om en pratar med t.ex. psykolog så finns ingen anledning att de ska veta allt du säger och alla tankar ni pratar om där i detalj.

Du kan fråga personalen lite mer allmänt hållet hur det fungerar med tystnadsplikten. Det är bästa sättet att veta hur de ser på den gränsen i just ditt fall. Det blir också enklare för dem om du pratar med dem om vilken information du vill att föräldrarna ska få och inte (sen kanske det inte alltid kan följa exakt det du vill, men då vet du i alla fall).

 

[TinyWiny]

Okej för det jag har läst så står det på ganska många ställen att föräldrarna ska få veta såna saker för bup inte har tystnadsplikt till föräldrarna. Men kan ju kanske fråga iallafall men då blir det jätte konstigt om dom svarar att dom skulle berätta och så säger jag DÅ att det inte var nåt. För då kommer dom ju säkert undra varför jag frågade isåfall om jag inte ville säga nåt. Och sen så jag tycker också jag borde få bestämma vilka som får veta allt om mig. Men ändå så verkar det som typ alla vet. Eller alltså inte att dom vet ALLT men som min tränare och dom i stallet och många i släkten och ja jätte många. Och ja jag fattar om dom frågar nåt så kanske dom måste svara nånting men ändå pinsamt om alla vet. Och typ i skolan så vet inte om jag ska börja direkt eller vara sjukskriven eller nåt men alltså kommer inte kunna gå dit iallafall. För om jag ska börja när alla andra börjar så är det om tre veckor och kommer INTE kunna vara som normalt då. Men om jag inte börjar då så blir det ju jätte konstigt när jag börjar sen och då kommer det bli massa rykten och sånt. Så det är också en sak som gör allt bara mer omöjligt och att jag inte vet vad jag ska göra.

Fast om du säger att "då var det inget" så får de också respektera att du inte vill berätta om de säger att de måste berätta för dina föräldrar. Om du inte kan berätta saker utan att dina föräldrar ska veta så hindrar det ju jättemycket ifrån att bli frisk. Om du vill kan du skicka pm till mig och berätta om dina tankar. Att få dem ur sig kan hjälpa. Jag lovar att jag absolut inte kommer att berätta vidare till någon.

Jag önskar så att du hade kunnat släppa alla de orosmoment du har omkring dig om vilka som vet och inte och vad de isåfall vet, hur det blir med skolan och annat och istället få fokusera på att bli bättre. Du har en sjukdom och det är absolut inte på något sätt något du har valt själv eller påverkat för att få lika lite som om du hade haft cancer! Ingen ska komma och påstå att anorexia är något någon har valt själv eller gjort något för att drabbas av utan det är en sjukdom, en parasit som alla andra sjukdomar som vi får göra vårt bästa för att springa ifrån.

 

[LiviaFilippa]

Skola och sånt löser sig! Det kanske känns som en jättegrej nu, men jag kan lova dig att på några års sikt kommer det inte spela någon roll om du missat en halv termin eller tagit uppehåll ett år. Om någon har åsikter om det är deras problem, inte ditt.

Nej kanske inte spelar nån roll om några år men nu gör det. Så blir ändå stressad för det för hatar när jag inte vet hur saker kommer bli och så.

 

[LiviaFilippa]

Det beror lite på hur gammal du är och vilken information det gäller.
I övre tonåren har föräldrarna inte automatiskt rätt till att veta allt. Samtidigt har de ett ansvar för dig när du inte är myndig och då behöver de veta saker om vad som händer med dig också.

Gissar att det betyder att de ska kunna veta mer övergripande om sjukdomen, hur din hälsa utvecklar sig, vilken behandling du behöver. T.ex. en sådan sak som att du behöver sonden tror jag de alltid får veta. Men om en pratar med t.ex. psykolog så finns ingen anledning att de ska veta allt du säger och alla tankar ni pratar om där i detalj.

Du kan fråga personalen lite mer allmänt hållet hur det fungerar med tystnadsplikten. Det är bästa sättet att veta hur de ser på den gränsen i just ditt fall. Det blir också enklare för dem om du pratar med dem om vilken information du vill att föräldrarna ska få och inte (sen kanske det inte alltid kan följa exakt det du vill, men då vet du i alla fall).

Jag ska börja nian så räknas nog inte i övre tonåren. Tror du att dom får veta mer då? Och ja mina föräldrar är ju med mesta tiden eller iallafall en av dom så sånt som med sonden och såna saker vet dom såklart. Men är mer om jag kanske tänker på nåt som kanske dom på bup tycker att mina föräldrar måste veta. Men ja jag kan ju kanske prova fråga om det iallafall!

 

[LiviaFilippa]

Fast om du säger att "då var det inget" så får de också respektera att du inte vill berätta om de säger att de måste berätta för dina föräldrar. Om du inte kan berätta saker utan att dina föräldrar ska veta så hindrar det ju jättemycket ifrån att bli frisk. Om du vill kan du skicka pm till mig och berätta om dina tankar. Att få dem ur sig kan hjälpa. Jag lovar att jag absolut inte kommer att berätta vidare till någon.

Jag önskar så att du hade kunnat släppa alla de orosmoment du har omkring dig om vilka som vet och inte och vad de isåfall vet, hur det blir med skolan och annat och istället få fokusera på att bli bättre. Du har en sjukdom och det är absolut inte på något sätt något du har valt själv eller påverkat för att få lika lite som om du hade haft cancer! Ingen ska komma och påstå att anorexia är något någon har valt själv eller gjort något för att drabbas av utan det är en sjukdom, en parasit som alla andra sjukdomar som vi får göra vårt bästa för att springa ifrån.

Ja jag ska försöka fråga om det fast inte säga att jag kanske vill prata om nåt liksom. Utan att jag bara undrar. Och tack för att jag kan få skriva till dig om tankarna Men vet inte för känns lite konstigt att skriva om såna saker till nån jag inte känner. Men ändå snällt så tack iallafall! Och ja vet att anorexi är en sjukdom men känns ändå typ som det är mitt fel att jag har det. För jag kan komma på sååå många saker att det är typ mitt fel eller typ som att jag har fått det som ett straff nästan. Och vill bara inte verka konstig för andra så därför det är jobbigt om dom vet och med skolan och sånt.

 

[TeamLundVer]

Tack Det om mina föräldrar så det är lite svårt att förklara men tror att dom bryr sig för dom måste liksom. Men att egentligen fast dom kanske inte tänker på det själva så är jag bara jobbig för dom. Liksom att jag har fått två ponnysar och dom har hjälpt mig sååå mycket men enda jag gör är förstöra allt för dom också. Så dom skulle väl inte säga det men om det inte vore för mig så skulle dom ha det sååå mycket bättre nu.

Det här gör ont i mitt mammahjärta att läsa.

Som förälder så finns det ingenting som skulle göra livet lättare av att förlora sitt barn. Det är svårt att förstå om man inte är förälder själv men kärleken till ens barn är ovillkorad. Jag kan sätta mig huvud på att dina föräldrar älskar dig mer än allt annat, de ser inte dig eller dina problem som något jobbigt för dem. De skulle ge precis allt för att du ska få må bra, för din skull.

 

[TinyWiny]

Ja jag ska försöka fråga om det fast inte säga att jag kanske vill prata om nåt liksom. Utan att jag bara undrar. Och tack för att jag kan få skriva till dig om tankarna Men vet inte för känns lite konstigt att skriva om såna saker till nån jag inte känner. Men ändå snällt så tack iallafall! Och ja vet att anorexi är en sjukdom men känns ändå typ som det är mitt fel att jag har det. För jag kan komma på sååå många saker att det är typ mitt fel eller typ som att jag har fått det som ett straff nästan. Och vill bara inte verka konstig för andra så därför det är jobbigt om dom vet och med skolan och sånt.

Jag har full förståelse för att det kan kännas konstigt att skriva till någon okänd men du ska veta att möjligheten finns
Det är ju lite det som är anorexians kärna. Man skyller på sig själv och straffar sig själv. Sjukdomar är inga straff. Det är som ett lotteri, endel blir på sin höjd förkylda medans andra drabbas väldigt hårt.
Du är dessutom i en ålder då mycket hade känts jobbigt och varit känsligt oavsett sjukdom eller ej så jag hoppas verkligen att du och dina föräldrar kan komma överens om vad som ska sägas och till vem.

 

[Shaggy]

Det här är nog jätte töntigt men vill iallafall berätta! Och vet att det är ingen stor grej egentligen men känns stort för MIG just nu iallafall. Men ja det som var att det hade inte gått bra med frukost mellis eller lunch. Men sen på eftermiddan så kan man säga att JAG vann över monstret för då åt jag glass! Då tänker säkert ni att det inte är nåt att skryta om liksom och nej det är det inte. Och vet att glass inte är det bästa att äta och allt sånt. Men har inte kunnat äta nånting sen jag hamnade på sjukhuset så det var första gången som jag kunde säga mot monstret liksom OCH det gick ändå rättså bra!

Det här är absolut inte töntigt utan jättebra. Sånt här ska du se på och känna dig stolt över. Bra jobbat

Som att idag så sa hon att min tränare hade skrivit till mamma och frågat hur det var med mig och sånt och då hade mamma berättat för henne! Och fattar inte varför för nu kommer ju hon tänka att jag är helt konstig i huvudet liksom. Och vet inte ifall hon säger det till andra så kanske typ alla jag känner vet att jag är på bup och tycker att jag är värssta psykfallet. Så känns som hon förstör exakt ALLT för mig. Fast ändå så känner jag mig sååå dum sen om jag har blivit jättearg på henne och sen kanske hon blir ledsen. Så känner jag mig som världens hemskaste person och att allt skulle vara bättre för alla om jag bara inte fanns. Men liksom såklart hon inte skulle hålla med om jag sa det för mammor får typ inte säga så. Men tror ändå hon innerst inne håller med.

Jag ska säga att jag förstår att du blev arg på din mamma för det här. Det är inte hennes sak att berätta saker för kreti och pleti utan det är ditt liv och din hälsa. Jag har blivit vansinnig på min mamma för exakt samma sak då hon berättade en sak som var känslig för mig för en släkting så nu antar jag att det är ute i hela släkten trots att jag inte ville det. Prata med din mamma om det här, att det som gäller dig och din hälsa inte får spridas av henne. Antagligen tänker hon inte på att hon inkräktar på ditt personliga område utan ser det som att hjälpa men resultatet kommer att bli att du inte litar på henne och därmed inte kan prata om saker med henne som är viktiga att ni kan diskutera.

 

[Ullmerkott]

Det är det som är så svårt för jag vet inte om det är monstret eller om det är sant liksom. För många saker som monstret säger eller tycker är sant också och andra ljuger om saker och ändrar sig och så. Så ganska ofta brukar monstret ha rätt iallafall fast det kanske låter dumt.

Nej kanske inte spelar nån roll om några år men nu gör det. Så blir ändå stressad för det för hatar när jag inte vet hur saker kommer bli och så.

Jag förstår att det känns jobbigt! Jag tror dock att monstret försöker lura dig genom att göra små problem mycket större än de egentligen är, så att du ska fokusera på fel saker och inte våga eller orka ta hjälp att kasta ut monstret. Att du missar skola, bråkar med dina föräldrar eller vad folk runt om kring dig vet och tycker är egentligen bara små följdproblem av monstret, och kommer ordna sig själv ganska enkelt om monstret bara håller käften.

Tänk dig t. ex. att jag inte blir godkänd på ett matteprov. Om någon då säger att jag räknat fel, är värdelös och aldrig kommer kunna bli läkare/veterinär/ingenjör har den ju visserligen rätt i att jag räknat fel, men resten är bara elakheter som inte hjälper mig. En bra kompis hjälper en istället så att man lyckas nästa gång. Var en bra kompis till dig själv, och lyssna inte på elakheterna!

 

[Luff]

Eftersom vi bara hör en sida av saken kanske vi på buke inte ska säga något om hur din och din mammas relation ska vara. Det är viktigt att du lyssnar på dom som behandlar dig, vårdpersonalen, och inte på främlingar på nätet. Vi lägger gärna in sådant som hänt oss och det är ju inte alls säkert att det är det som hänt dig.

 

[LiviaFilippa]

Det här gör ont i mitt mammahjärta att läsa.

Som förälder så finns det ingenting som skulle göra livet lättare av att förlora sitt barn. Det är svårt att förstå om man inte är förälder själv men kärleken till ens barn är ovillkorad. Jag kan sätta mig huvud på att dina föräldrar älskar dig mer än allt annat, de ser inte dig eller dina problem som något jobbigt för dem. De skulle ge precis allt för att du ska få må bra, för din skull.

Nej kanske inte men om man tänker såhär. Att dom har lagt sååå mycket tid och pengar på mig och mina ponnysar. Och liksom nu kan jag inte ens ta hand om dom själv så nu får dom göra exakt ALLT med dom! Och enda jag gör är att jag gör dom mer oroliga och massa bråk och tar ÄNNU MER tid för dom liksom att dom måste vara här med mig och massa sånt hela tiden. Så ja även om dom älskar mig så tänk ändå skillnaden om det inte var för mig. Då skulle dom kunna göra typ vad dom vill istället för att dom också måste vara här och lägga nästan all tid på mig. Så känner mig dum för det liksom och att på det sättet vore det bättre utan mig.

 

[LiviaFilippa]

Jag har full förståelse för att det kan kännas konstigt att skriva till någon okänd men du ska veta att möjligheten finns
Det är ju lite det som är anorexians kärna. Man skyller på sig själv och straffar sig själv. Sjukdomar är inga straff. Det är som ett lotteri, endel blir på sin höjd förkylda medans andra drabbas väldigt hårt.
Du är dessutom i en ålder då mycket hade känts jobbigt och varit känsligt oavsett sjukdom eller ej så jag hoppas verkligen att du och dina föräldrar kan komma överens om vad som ska sägas och till vem.

Ja men det som är mest jobbigt är liksom att det man ska göra så man blir frisk är äta. Som inte borde vara svårt så borde bara kunna äta liksom men jag vill inte och kan inte. Så det är ju mer som att man är sjuk och inte vill ta medicin eller om man kanske har brutit benet så vägrar man ha gips. Och det är ju ganska korkat! Så då blir det som att jag får för det för jag gör ju inte det jag borde. Och om det var mitt fel att C blev halt så kanske jag skulle behöva väga mindre så det inte blir så jobbigt. Så som att jag är skyldig det till henne.

 

[LiviaFilippa]

Det här är absolut inte töntigt utan jättebra. Sånt här ska du se på och känna dig stolt över. Bra jobbat

Jag ska säga att jag förstår att du blev arg på din mamma för det här. Det är inte hennes sak att berätta saker för kreti och pleti utan det är ditt liv och din hälsa. Jag har blivit vansinnig på min mamma för exakt samma sak då hon berättade en sak som var känslig för mig för en släkting så nu antar jag att det är ute i hela släkten trots att jag inte ville det. Prata med din mamma om det här, att det som gäller dig och din hälsa inte får spridas av henne. Antagligen tänker hon inte på att hon inkräktar på ditt personliga område utan ser det som att hjälpa men resultatet kommer att bli att du inte litar på henne och därmed inte kan prata om saker med henne som är viktiga att ni kan diskutera.

Tack att du förstår

 

[tuaphua]

Nej kanske inte men om man tänker såhär. Att dom har lagt sååå mycket tid och pengar på mig och mina ponnysar. Och liksom nu kan jag inte ens ta hand om dom själv så nu får dom göra exakt ALLT med dom! Och enda jag gör är att jag gör dom mer oroliga och massa bråk och tar ÄNNU MER tid för dom liksom att dom måste vara här med mig och massa sånt hela tiden. Så ja även om dom älskar mig så tänk ändå skillnaden om det inte var för mig. Då skulle dom kunna göra typ vad dom vill istället för att dom också måste vara här och lägga nästan all tid på mig. Så känner mig dum för det liksom och att på det sättet vore det bättre utan mig.

Fast om de får välja vad de vill göra kan jag slå vad om allt jag ägde och har att nummer ett på listan är att vara med dig.
Du är det bästa i deras liv oavsett hur du mår.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det känns jobbigt! Jag tror dock att monstret försöker lura dig genom att göra små problem mycket större än de egentligen är, så att du ska fokusera på fel saker och inte våga eller orka ta hjälp att kasta ut monstret. Att du missar skola, bråkar med dina föräldrar eller vad folk runt om kring dig vet och tycker är egentligen bara små följdproblem av monstret, och kommer ordna sig själv ganska enkelt om monstret bara håller käften.

Tänk dig t. ex. att jag inte blir godkänd på ett matteprov. Om någon då säger att jag räknat fel, är värdelös och aldrig kommer kunna bli läkare/veterinär/ingenjör har den ju visserligen rätt i att jag räknat fel, men resten är bara elakheter som inte hjälper mig. En bra kompis hjälper en istället så att man lyckas nästa gång. Var en bra kompis till dig själv, och lyssna inte på elakheterna!

Ja kanske är så att monstret vill det liksom men det är bara som att alla såna saker blir att jag får som panik av det och hela den dagen förstörs. Så då kan jag inte säga emot monstret så mycket för är redan så trött och typ att jag ger upp för allt ändå blir dåligt hela tiden. Men en bra sak som är idag är att jag ska få träffa hundarna igen idag! För både jag och mina föräldrar tror att det kommer gå lättare ifall jag är typ mer lugn och avslappnad och så. Så ska prova äta mellanmål i eftermiddag ute med mina föräldrar och hundarna

 

[TinyWiny]

Ja men det som är mest jobbigt är liksom att det man ska göra så man blir frisk är äta. Som inte borde vara svårt så borde bara kunna äta liksom men jag vill inte och kan inte. Så det är ju mer som att man är sjuk och inte vill ta medicin eller om man kanske har brutit benet så vägrar man ha gips. Och det är ju ganska korkat! Så då blir det som att jag får för det för jag gör ju inte det jag borde. Och om det var mitt fel att C blev halt så kanske jag skulle behöva väga mindre så det inte blir så jobbigt. Så som att jag är skyldig det till henne.

Jag har haft grav gastropares (nu ganska mild). Jag spydde 50-60 gånger/dag i drygt 2,5 år. Jag kunde verkligen inte äta. Var det mitt fel? Nej, självklart inte. Det berodde på en sjukdom precis som det beror på en sjukdom för dig. Det är inte bara att äta. Det är så enormt många saker som ligger bakom och som spelar in. Det går verkligen inte att jämföra med att inte vilja ta en medicin eller att inte vilja ha gips.

Nej det var inte du eller din vikt som gjorde att C blev halt och om så vore vore inte lösningen att du skulle gå ner i vikt. Du måste må bra för att ditt liv ska fungera och kroppen mår inte bra om den inte får tillräckligt med näring. Det är ju därför du är där du är just nu. För att du ska få hjälp med att bli frisk igen.

 

[LiviaFilippa]

Eftersom vi bara hör en sida av saken kanske vi på buke inte ska säga något om hur din och din mammas relation ska vara. Det är viktigt att du lyssnar på dom som behandlar dig, vårdpersonalen, och inte på främlingar på nätet. Vi lägger gärna in sådant som hänt oss och det är ju inte alls säkert att det är det som hänt dig.

Du kanske inte menade så men jag skriver bara saker som det är och som jag känner. Så det är inte att det är helt annat men klart mamma kanske inte tänker lika som jag om allt!