Sv: Bultpistol eller spruta?
Inte så bra just nu, det är fortfarande många tankar kring om det var rätt beslut och mycket annat. Jag fick hjälp att ta hand om mockningen o insläpp i går, klarade inte att gå direkt ut i stallet och börja arbeta.
Gårdagen började med att jag ryktade av honom, masserade honom lite grann och sen var det meningen att vi skulle gå en lugn promenad i skogen men jag hann bara ut en kort stund och sen ringde ambulansen och sa att de var nästan framme. De var en halvtimma tidiga så jag blev väldigt stressad och fick ringa till hon som skulle hjälpa mig med att hålla honom in i det sista.
Hästen var förstås piggare än någon annan dag, jag vet inte om det är vanligt att man tycker att det är så. Det sista jag såg av min pojke var när han stod i stallgången som vanligt, precis som om vi skulle ut på ridtur, den där nyfikna blicken och skolpojksluggen. Jag är glad att det är den bilden som sitter på näthinnan och inte en häst på väg till ambulansbilen.
Jag visade deras personal platsen och vägen ner, bad att de skulle vänta med att köra ner bilen tills efteråt. Min häst blev alltid så uppspelt när han fick se en transport, trodde att han skulle ut och åka. Jag fick skriva på ett intyg och sen vände jag om och körde hemifrån. Gick ut med hunden en lång runda. Konstigt vad kroppen reagerar på de mest märkliga sätt, jag kunde inte sluta skaka på över en timme. Svårt att andas och det kändes som om varenda muskel drog ihop sig. Min man var orolig i går kväll över att jag inte grät eller visade känslor - sanningen är mer den att jag vågar inte släppa efter utan det får pysa ut lite i taget för att behålla någon slags kontroll.
Allt hade gått mkt lugnt tillväga, personalen var mycket lugna och trevliga. De är klädda ungefär som vanliga ambulansmän och bilen de kom med påminde mer om en räddningstjänstbil eller liknande - inga skitiga overaller eller grisbilar. De förklarade att det kommer att bli blodspår i marken så att jag inte skulle bli chockad av att ev se detta sen. Det blev en stor blodfläck, vi får hjälp med att täcka över den i dag. Jag tror inte att jag kommer att kunna passera den platsen på länge men det är ju bara för att jag vet, inte för att det kommer att synas något.
Något som känns tungt är de andra hästarnas reaktion, de har förlorat sin absoluta ledare, han var deras mentor som alltid styrde och ställde men med varlighet. Nu ser man hur förvirrat det är i gruppen - de två 1,5 åringarna slåss och busar på ännu mer än vanligt, de två vuxna shettisarna går liksom mest och spårar och snusar längs marken där han har gått ut. Sen har vi det gamla stoet som står lågt i rang men som hade skydd av min häst, hon sprang rakt ut och ställde sig i riktning mot där han dog, ropade och ropade. Hon går fortfarande och ropar, både ute och inne och det påminner om när man håller på att avvänja ett föl. Jag hoppas att det lugnar ner sig.
Jag ska flytta om i stallet så att hans box inte blir ett stort tomt hål. Hans namnskylt och ett stort fotografi ska upp på ena gavelväggen så att han fortfarande finns med oss och håller ett vakande öga på oss allihop.
Nej, man mår inte så bra men man försöker hålla ihop och hoppas på att det värsta lägger sig snart. Tusen tack för att du frågade för som du märker har man ett visst behov av att skriva av sig - prata om det klarar jag inte av än.
