Tack!
Jag är säker på att han gör det, han har redan börjat så smått, han är inte dum utan intelligent, han använder bara sin hjärna totalfel och har valt att lyssna på andra (min skitsnackande syster och nu hans kusin som sysslar med samma sak) istället för mig, men innerst inne vet han ju att jag har lärt honom vettiga saker inför livet. Häromdagen pratade vi en timme i telefon, han ringde, han skulle handla och ville ha råd om vilka affärer han skulle välja för att komma undan så billigt som möjligt och så frågade han om jag inte kunde "följa med" och handla i affären och så frågade han om olika saker vilket han skulle ta osv. Jag sa att han ju vet, han har ju handlat tusen gånger till oss när han bodde hemma, men han ville nog ha bekräftelse tror jag.
Jag har sagt det till honom också, att jag vet att han fixar det, att han finns där innerst inne, den sonen som kan så mycket, som är omtänksam, smart, vänlig och fin på alla möjliga vis. Och att jag tror att han lyckas i livet, bara för att han gör dumma saker för sig nu betyder inte det att han är helt körd. Men jag är ju partisk, jag är hans mamma ju. Grejen är nog att det matas lite av alla att mot mamma kan man bete sig hur som helst, hon finns alltid där, vad man än gör mot henne älskar hon en, hon ställer alltid upp, det SKA hon göra.
Medan man måste kämpa enormt för att behålla relationer till andra, hans pappas familj har alltid valt hans bror framför honom och gjort skillnad på barnen, min familj är inte ett dugg bättre, då min äldsta son är en riktig arbetare, en knegare och min andra son är mer akademisk med tummen mitt i handen så har de valt arbetaren. De kallar min son för bög för att han inte är lika bra på att "arbeta" och som skällsord så fort det är något. Det kvittar hur mycket jag sagt att han inte ska lyssna, att det inte stämmer, att han inte ska ta åt sig, att de gör fel- jag är på samma gång i hans ögon partisk eftersom jag är mamma, han måste tjäna deras respekt, en mamma SKA ju per automatik alltid försvara, älska och stå bakom sina barn, så det räknas liksom inte när jag gör det. Hur man gör det enklast hos min syster? Det upptäckte han i tonåren när han var arg på mig en gång och berättade det för min syster, som då fattade tycke för den ilskan och eldade på- skitsnack gjorde att han blev omtyckt, en av dem. Detta gjorde att han fick dåligt samvete, som han tog ut på mig, han tog alltid ut allting på mig istället för att hantera det själv, och värre blev det när han förstod att jag förstod vad han sysslade med, varför och att han har känslor, ännu mer att ta ut på mig- eftersom jag i och med det bekräftade hans känslor, istället för att det kändes bra att vara en i gänget hos min syster, och att han var stor , tuff och cool. Sedan har det alltså bara blivit värre och värre. Från tonårsbeteende till psykisk misshandel ivrigt påhejjad av min syster. Nu får han ta ansvar för sitt handlande, men jag tror fullt och fast på att han hittar tillbaka.
Vad gäller min syster är hon för evigt tappad. Skillnaden på min son och hon är att han alltid har varit en väldigt omtänksam och mjuk och snäll människa fram tills tonåren, hon har aldrig varit det.