Så himla skönt att höra att han inte bor hos er längre, har tänkt på er mycket efter trådenJag växte ifrån min ena syster. Vi var inte ovänner eller så men gick helt olika vägar i livet och jag vill inte ha kontakt med en missbrukare så vi hade inte kontakt då hon missbrukade. Båda visste liksom varför det var så här och det var inget gammalt groll mellan oss. Tyvärr dog hon för ett år sedan snart utan att det blivit någon förändring.
Min andra syster tog jag avstånd till i samma veva som hennes död eftersom det blev för mycket med all skitsnack och gnäll, där min ena son också var inblandad och spridde skit till henne, allt för att bli omtyckt av henne. ju mer han satt och snackade skit om mig ju mer kände han sig som en i gänget där. Jag fick nog, både av min syster och av min son, som är vuxen. Han betedde sig illa, verkligen hemskt mot mig hemma, har skrivit lite om det här på buke också. Han fick flytta i oktober, men fortsatte ta ut sin aggression på mig genom att ringa mig och bråka över något. Först nu i februari när jag flyttade från Skåne och han inte längre var inneboende hos min syster och istället flyttade till egen lägenhet har han kunnat ringa och prata med mig som normalt folk. Men jag liksom slutade svara så ofta och jag hörde inte av mig till honom där mellan oktober och februari, om jag inte var tvungen. Nu sitter han istället med sin kusin och håller med henne och snackar skit om mig, hon har alltid avskytt mig, eftersom jag stod på hennes mamma sida när hon prylade henne, så det är perfekt med min son där som bara jamsar med och håller med osv. Jag känner mig som ensammast i världen, inget av det som sägs är ju sant, men det blir deras sanning ju som sprids. På frågan varför sonen inte säger emot, han vet ju vad som är sant "Du vet att jag inte tycker om att säga emot när folk pratar så".
Så hur långt ska man dra skyldigheten? Hur dåligt ska en förälder må pga ens vuxna barns dåliga beteende? Med ursäkten att det är ens barn.