Brutit kontakten med nära anhöriga?

[Bexzor]

Igår kom det på tal om min icke existerande relation med min mor på arbetsplatsen. Svarade på en fråga utan att helt tänka efter.
Visade sig bli ett nyfiket ämne. Samtidigt är det inget ovanligt att man väljer att avbryta eller pausa relationer man inte mår bra av.

Hur ser det ut på buke, har ni brutit relationer med nära anhörig? Och ni sol inte gjort det, ser ni det som något oroväckande, konstigt etc?

 

[sjoberga]

Igår kom det på tal om min icke existerande relation med min mor på arbetsplatsen. Svarade på en fråga utan att helt tänka efter.
Visade sig bli ett nyfiket ämne. Samtidigt är det inget ovanligt att man väljer att avbryta eller pausa relationer man inte mår bra av.

Hur ser det ut på buke, har ni brutit relationer med nära anhörig? Och ni sol inte gjort det, ser ni det som något oroväckande, konstigt etc?

Ja. Huruvida det skulle vara oroväckande eller konstigt beror väl helt på situationen, att bryta relationer oavsett närhet är inte automatiskt dåligt på något sätt. Jag tänker att det beror på hur det gjorts och hur man hanterar det. Även en bruten relation kan fortsätta inverka destruktivt.

 

[Diabetikern]

Min mamma bröt med sin mor.
Gick ca 15 år innan jag träffade min mormor igen på hennes dödsbädd och sa hejdå. Enda jag/vi saknade var morfar. När mormor dog så återtog vi kontakten med morfar

Min mormor var ingen bra människa. Helt rätt att bryta

 

[Sleepy]

Igår kom det på tal om min icke existerande relation med min mor på arbetsplatsen. Svarade på en fråga utan att helt tänka efter.
Visade sig bli ett nyfiket ämne. Samtidigt är det inget ovanligt att man väljer att avbryta eller pausa relationer man inte mår bra av.

Hur ser det ut på buke, har ni brutit relationer med nära anhörig? Och ni sol inte gjort det, ser ni det som något oroväckande, konstigt etc?

Släktskap är inte en anledning att hålla i relationer som inte fungerar. Alla relationer måste fungera från båda håll, om det ska vara meningsfullt.

 

[Görel]

Man ska inte behöva ta hur mycket som helst från andra människor. Om någon försöker förminska en, tvinga en till något, beter sig respektlöst eller kränkande etc så ska man värna sig själv. Om personen som beter sig så råkar vara en förälder spelar ingen roll, man ska inte behöva tvingas till relationer bara för att det finns blodsband.

Var själv nära att göra det för 30 år sedan då jag inte blev sedd och uppskattad utifrån den jag är, utan bara blev kränkt utifrån att jag inte blev den som föräldern ville att jag skulle vara. Men föräldern insåg detta själv och förändrade sitt beteende så jag slapp bryta.

 

[tanten]

Bröt med min mor. Hon var en smärtsam och hemsk börda.

Fick en hel del skit av folk omkring mig. Bl.a en svägerska som förbjöd mig i derashem. Och så har det varit sen dess. Bror och jag träffas några dagr på sommaren då han reser hit.

Jag har bara konstaterat att den som inte varit i mina skor inte har nån rätt att lägga sig i mitt liv.

Släktband är bra om de tillför något. Är de destruktiva finns det ingen som helst skyldighet att hålla kontakt.

 

[Migo]

Igår kom det på tal om min icke existerande relation med min mor på arbetsplatsen. Svarade på en fråga utan att helt tänka efter.
Visade sig bli ett nyfiket ämne. Samtidigt är det inget ovanligt att man väljer att avbryta eller pausa relationer man inte mår bra av.

Hur ser det ut på buke, har ni brutit relationer med nära anhörig? Och ni sol inte gjort det, ser ni det som något oroväckande, konstigt etc?

Jag bröt helt kontakten med närmsta familj för snart ett år sedan. Upplever väldigt olika respons på det, en del blir skeptiska och andra väldigt förstående. Antar att det har med deras egna livserfarenhet att göra?

 

[Squie]

Brutit har jag inte, bara väldigt, väldigt reducerad kontakt. Lämnar inte ut något väsentligt till mamma el syskon. De har inget med mitt liv o göra..längre. Såren blir för smärtsamma.

 

[EZMK]

Brutit med min pappa, han är ingen bra människa enligt mig och droppen var när han var riktigt elak och jag sa då "Gör du x en gång till, så kommer jag gå härifrån och aldrig mer prata med dig". Och så blev det, ångrar ingenting. Ibland får jag något mail som önskar grattis på födelsedagen t.ex. men det läggs i papperskorgen. Minst tio år sedan brytningen tror jag. De flesta accepterar och frågar inte mer när jag nämner att han inte finns med i bilden, hade dock en som inte kunde förstå hur man gjorde så. Det var dock en som var väldigt nära sin far som gått bort så jag kan ju förstår att det kan vara svårt att smälta.

 

[BusBarro]

Jag har ingen kontakt med min mamma. Smärtsamt ibland men mest skönt faktiskt. Hon är en äkta narcissist och när hon var elak mot vår 4-åring sa vi stopp och bröt kontakten.

Klart att det finns dom som höjer på ögonbrynet när jag berättar men när man förklarar varför förstår de flesta.

 

[Eurydome]

Har inte brutit själv men man kan väl säga att mina föräldrar bröt med mig under en period efter att jag uttryckt att jag tagit väldigt illa vid mig över saker min mamma sagt. Vi hördes inte på nästan ett år. Min mamma tog sen första steget till kontakt och vi har kontakt igen men det är ganska ytligt.

 

[Hedinn]

Jag har inte brutit nån relation med nån nära anhörig, men jag har full förståelse för att man gör det. Har vänner som brutit och vänner som inte brutit men som enligt min mening borde det för sitt eget välmående.

Jag är istället väldigt tacksam över att ha en familj som jag inte vill bryta med, något som man kan tycka borde vara självklart och som jag verkligen önskar att alla hade.

Det enda undantaget är väl föräldrar som bryter med sina barn. För det är den enda släktrelationen där jag anser att man har en skyldighet.

 

[Saija]

Liknande som @BusBarro , tyvärr. Har brutit i perioder tidigare, men bröt helt för 5 år sedan. Mamma är narcissist och blommade verkligen ut i det när pappa gick bort. Har även brutit med ett par syskon, varav ena har diagnosen Narcistisk personlighetsstörning, så antar att det kan ärvas.
Vänner har förstått varför jag bröt, men ytligare kontakter kan bli väldigt ifrågasättande. Ett par av syskonen har fortfarande kontakt med mamma och de andra, och det märks hur mycket det sliter på dem, speciellt som de får skit för att de har kontakt med mig.
Att bryta är ett av mina bästa beslut i livet!

 

[sjoberga]

Liknande som @BusBarro , tyvärr. Har brutit i perioder tidigare, men bröt helt för 5 år sedan. Mamma är narcissist och blommade verkligen ut i det när pappa gick bort. Har även brutit med ett par syskon, varav ena har diagnosen Narcistisk personlighetsstörning, så antar att det kan ärvas.
Vänner har förstått varför jag bröt, men ytligare kontakter kan bli väldigt ifrågasättande. Ett par av syskonen har fortfarande kontakt med mamma och de andra, och det märks hur mycket det sliter på dem, speciellt som de får skit för att de har kontakt med mig.
Att bryta är ett av mina bästa beslut i livet!

Det där är verkligen ett märkligt beteende, om man nu har mer ytlig kontakt hur kommer man ens på tanken att man ska ifrågasätta beslut i den andres liv, när man är väl medveten om att man har väldigt begränsad och ytlig information att tillgå. Om man själv har en helt annan bild av en sådan relation kanske man blir förvånad och kanske intresserad, men just ifrågasättande?

 

[anonymys22]

Jag har brutit med min pappa han har varit våldsam i relationen med min mamma och har haft drogproblem. Har efter det i vuxen ålder haft sporadisk kontakt men han går alltid över gränsen på något sätt och har valt att avsluta eftersom att jag inte känner någon tillit till honom. Min farmor valde att avsluta kontakten med mig eftersom att jag inte ville ha någon med min pappa. Det var en större sorg.

 

[Wille]

Jag bröt med min pappa när jag var 13 år.

Och mina syskon bröt med mig när jag blev sjuk. Sörjer att jag fick det straffet för något jag inte rådde för.

 

[cewe]

Jag har väl på sätt och vis brutit kontakten med mina föräldrar då bägge är gravt dementa (mamma har inte känt igen mig på tre år) Det känns helt enkelt för jobbigt träffa dom, jag mår psykiskt dåligt av det.
Ibland har jag fått lite dåliga vibbar av personalen när jag är där och lämnar över saker de behöver och inte vill gå upp till avdelningen.

 

[Saija]

Det där är verkligen ett märkligt beteende, om man nu har mer ytlig kontakt hur kommer man ens på tanken att man ska ifrågasätta beslut i den andres liv, när man är väl medveten om att man har väldigt begränsad och ytlig information att tillgå. Om man själv har en helt annan bild av en sådan relation kanske man blir förvånad och kanske intresserad, men just ifrågasättande?

Har också funderat på det. Kanske har att göra med uttrycket "blod är tjockare än vatten"? Eller träffar man en öm tå när man är öppen med det?

 

[Enya]

Jag har inte brutit nån relation med nån nära anhörig, men jag har full förståelse för att man gör det. Har vänner som brutit och vänner som inte brutit men som enligt min mening borde det för sitt eget välmående.

Jag är istället väldigt tacksam över att ha en familj som jag inte vill bryta med, något som man kan tycka borde vara självklart och som jag verkligen önskar att alla hade.

Det enda undantaget är väl föräldrar som bryter med sina barn. För det är den enda släktrelationen där jag anser att man har en skyldighet.

Jag växte ifrån min ena syster. Vi var inte ovänner eller så men gick helt olika vägar i livet och jag vill inte ha kontakt med en missbrukare så vi hade inte kontakt då hon missbrukade. Båda visste liksom varför det var så här och det var inget gammalt groll mellan oss. Tyvärr dog hon för ett år sedan snart utan att det blivit någon förändring.

Min andra syster tog jag avstånd till i samma veva som hennes död eftersom det blev för mycket med all skitsnack och gnäll, där min ena son också var inblandad och spridde skit till henne, allt för att bli omtyckt av henne. ju mer han satt och snackade skit om mig ju mer kände han sig som en i gänget där. Jag fick nog, både av min syster och av min son, som är vuxen. Han betedde sig illa, verkligen hemskt mot mig hemma, har skrivit lite om det här på buke också. Han fick flytta i oktober, men fortsatte ta ut sin aggression på mig genom att ringa mig och bråka över något. Först nu i februari när jag flyttade från Skåne och han inte längre var inneboende hos min syster och istället flyttade till egen lägenhet har han kunnat ringa och prata med mig som normalt folk. Men jag liksom slutade svara så ofta och jag hörde inte av mig till honom där mellan oktober och februari, om jag inte var tvungen. Nu sitter han istället med sin kusin och håller med henne och snackar skit om mig, hon har alltid avskytt mig, eftersom jag stod på hennes mamma sida när hon prylade henne, så det är perfekt med min son där som bara jamsar med och håller med osv. Jag känner mig som ensammast i världen, inget av det som sägs är ju sant, men det blir deras sanning ju som sprids. På frågan varför sonen inte säger emot, han vet ju vad som är sant "Du vet att jag inte tycker om att säga emot när folk pratar så".

Så hur långt ska man dra skyldigheten? Hur dåligt ska en förälder må pga ens vuxna barns dåliga beteende? Med ursäkten att det är ens barn.

 

[Scata]

Jag hade tagit en hälsosam paus i relationen till en närstående när coronan kom, det gjorde att jag fick 2,5 "friår" på köpet
Efter att restriktioner hävts så höll jag fortsatt distans. Men så hände något med personen. En förändring till förbättring kom. En vilja att förstå.
Då var jag inte sämre än att tänka att vi kan göra ett försök till försoning, så länge som det inte går tillbaka till det gamla.
Vi är inte helt läkta än, och jag behöver en viss distans. Men nu accepteras mina behov och det gör att läkningen fungerar.

Det är inget konstigt att ta paus eller helt bryta en kontakt tycker jag.