Bråkande hanar

[liasa]

Tänkte jag skulle uppdatera lite här, även om jag är lite orolig att det ska leda till att de plötsligt börjar bråka igen... Nu har det iaf inte smällt mer än en gång på sex veckor! Och det var typ... tre-fyra veckor sedan. Sätter ett kryss i almanackan varje gång de bråkat, för att jag ska ha koll på hur mkt det faktiskt är och när fyraåringen fick en ökad dos kortison minskade bråken snabbt.

Flera veterinärbesök inklusive magnetröntgen visade på lindrig syringomyelia, men också en inflammation i halsmuskeln och spänningar i ryggen. De två sistnämnda är "botbara" och redan efter tre rehabtillfällen tycker jag han är fräschare, han travar också mer på promenaderna istället för konstant passgång. Mer kortison har såklart också hjälpt.

Ett tag där var jag helt inställd på att nu måste jag lämna tillbaka den lille, men sakta hittade de ett sätt att komma överens. Ettåringen slutade tjata på fyraåringen om lek (ser såklart till att han får leka med andra) och nu vänder fyraåringen bara bort huvudet när ettåringen fjantar sig istället för att morra. Nej, det är inte bästa kompisar. Tvivlar på att de nånsin kommer bli det. Men ettåringen lägger sig bredvid fyraåringen i bädden, de går sida vid sida på promenaderna och nosar på samma fläckar. Nu, tre gånger, har fyraåringen också hoppat upp och lagt sig bredvid ettåringen i soffan! Så de verkar tycka det är helt okej att bo ihop numera Det här är ungefär vad jag hoppades på innan, eftersom jag vet att fyraåringen bara leker med några få utvalda hundar "på äldre dagar". Skulle såklart vilja att de var ännu tightare och blev jätteglada över att se varandra, men jag är nöjd så länge det är så här.

Jag har de fortfarande separerade när jag åker bort, och kommer ha det en lång tid framöver. Just när jag kommer hem och båda blir glada är när det smällt flest gånger. Likaså om det kommer besök särar jag också på dem och de får hälsa en och en. När båda varvat ner släpper jag ihop dem igen. Numera vågar jag iaf gå på toa utan att ta med en hund in i badrummet Än så länge vågar jag inte heller låta dem hälsa på en hund tillsammans och tar inte med fyraåringen när ettåringen ska få leka med en kompis. Så vissa restriktioner känner jag att vi måste ha så det fortsätter gå åt rätt håll.

Håll alla tummar att det bara blir bättre!

 

[holymary]

Låter förvisso som att du fått ordning på problemet, och det här har förmodligen ingenting med bråket att göra. Men jag ville nämna angående kortison, att det kan förändra personligheten ganska rejält. Min mammas tik fick en autoimmun sjukdom vid 2 års ålder, och gick sedan på kortison i 3 år. Hon var stressad och hispig, kissade inne, hade svårt att slappna av och var allmänt "speedad". Något vi kanske inte la så mycket vikt vid, då hon var rätt så energisk redan innan sjukdomen (plus att rasen ofta mognar ganska sent). Våren innan hon skulle fylla 5, trappade vi ner på kortisonet, och en helt ny hund uppenbarade sig: harmonisk, lugn, trygg. När hon ett halvår senare blev väldigt väldigt dålig igen, valde vi att avliva istället för att sätta in kortison igen. För henne var det inget värdigt liv att gå på kortison, hon mådde helt enkelt inte bra av det. Hon utagerade inte något mot de andra hundarna men kunde mycket väl ha gjort. Och trots att det är 7 år sedan nu, så önskar jag fortfarande varje dag att jag hade fått mer tid med den där lugna, harmoniska tjejen som var så underbar

 

[liasa]

Låter förvisso som att du fått ordning på problemet, och det här har förmodligen ingenting med bråket att göra. Men jag ville nämna angående kortison, att det kan förändra personligheten ganska rejält. Min mammas tik fick en autoimmun sjukdom vid 2 års ålder, och gick sedan på kortison i 3 år. Hon var stressad och hispig, kissade inne, hade svårt att slappna av och var allmänt "speedad". Något vi kanske inte la så mycket vikt vid, då hon var rätt så energisk redan innan sjukdomen (plus att rasen ofta mognar ganska sent). Våren innan hon skulle fylla 5, trappade vi ner på kortisonet, och en helt ny hund uppenbarade sig: harmonisk, lugn, trygg. När hon ett halvår senare blev väldigt väldigt dålig igen, valde vi att avliva istället för att sätta in kortison igen. För henne var det inget värdigt liv att gå på kortison, hon mådde helt enkelt inte bra av det. Hon utagerade inte något mot de andra hundarna men kunde mycket väl ha gjort. Och trots att det är 7 år sedan nu, så önskar jag fortfarande varje dag att jag hade fått mer tid med den där lugna, harmoniska tjejen som var så underbar

Vad tråkigt att höra om din mammas tik! Just nu är kortison dock rätt val för min hund och jag känner jag inte alls igen mig i det du skriver, han har snarare blivit lugnare och mer harmonisk nu när han inte har lika ont. När vi påbörjade kortisonet däremot, för ett år sedan nu (då gick han på en mkt högre dos i början)... Han var fruktansvärt trött, orkade knappt gå nån kilometer och behövde ut och kissa två gånger varje natt. Då lovade jag mig och hunden, att om han nånsin behöver en sån hög dos regelbundet, så är det bättre att han får vandra vidare...

 

[pernilla_s]

Jag hade haft is i magen. Skaffade ca 4 veckor sedan en 2 årig hane har sedan tidigare en på 2,5 år. Första veckan var relativt jobbig med flera påhoppningar, andra bättre och nu har det hänt 1 gång på två veckor och den var över lika fort som den började.

Mina gjorde helt klart upp. De är inte bästa kompisar, men de busar med varandra kan ligga bredvid varandra
Läste färdigt och såg att du hade det typ lika sorry :P