Bråkande hanar

[liasa]

Sitter här och känner mig uppgiven. Precis hemkommen från akuten efter att blivit biten i tumnageln så den sprack. Nej, min hund bet inte mig med flit - han menade att bita min andra hund. Just det är väl det enda positiva.

För ungefär 5 veckor sedan nu tog jag hem en ettårig okastrerad hane. Sedan innan har jag en fyraårig kastrerad hane som dock har syringomyeli och har lite ont i ryggen vissa dagar, men som gått med två olika daghundar senaste året och alltid funkat väl med de flesta andra hundar. Första tre veckorna gick allt fint, även om det märktes att fyraåringen inte var superlycklig över tillskottet - men det visste jag att han inte skulle bli. Men jag trodde det skulle funka ändå så jag köpte ettåringen. Senaste två veckorna har de dock flygit ihop 5-6 gånger. Varje gång har jag dragit isär dem och den enda som börjat blöda är jag när ettåringen av misstag kommit åt mig...

Fyraåringen vaktar, mer än jag trodde, så jag har såklart plockat undan alla leksaker och mat serveras i olika rum. Vad kan jag mer göra? Jag inser ju att personkemin de emellan uppenbarligen inte riktigt funkar, men jag vill självklart helst behålla ettåringen så hur underlättar jag mer? Än så länge är det inga problem att ha de lösa ute utan det är när fyraåringen känt sig trängd (eller i början innan jag blev stenhård med att ta bort saker även ute) som problem uppstår. Alltså, fyraåringen morrar och ev. markerar i luften - ettåringen svarar.

Ettåringen håller ju på att bli könsmogen, kan det spela in? Brukar det lugna sig när de blivit vuxna?

 

[Raderad medlem 94602]

Sorry men jag personligen tror inte det kommer att gå över om de har börjat tjafsa så ofta och i den omfattningen. Det där att hundar gör upp är bullshit så sätt inget hopp till att en av dom kommer vika sig med tiden eller när könsmognaden har slutat gunga.

Alla hundar gillar inte varandra och det går inte att tvinga dom till att aceptera varandra. Inom vissa raser är det här jättevanligt. Vet inte vilka raser du har dock. Någon kommer säkert säga "kastrera" men så enkelt är det inte. Kastrering kan både hjälpa och förvärra beroende på orsak till tjaffsandet.
Börja med att säkra hundhållningen och sluta ha dom ihop innan nått allvarligt händer. Många kan ha sina hundar så jämt, vanligt i min bekantskapskrets. Blir det för påfrestande får du fundera på vilken hund du vill satsa på och vad du känner är bäst för den andra.

Lycka till.

 

[russinbulle]

Jag skulle ha stoppat där - men det är jag. Har det redan eskalerat så pass, så tror jag det kommer bli värre. Har haft två tikar som till slut inte fungerade alls ihop då den ena slet den andra blodig.

För min del så är harmoni i hemmet och flocken det viktigaste, för annars blir hundägandet inte alls roligt. Men hur du ska göra om du vill behålla kan jag inte svara på då jag själv misslyckades den gången - med två hundar med flera år mellan i ålder och där valpen växte upp och blev en bitch.

 

[squarepants]

Jag hade lämnat tillbaka nykomlingen. Det är väldigt kort tid som det redan gått ganska illa på, det hade varit nog för mig. Hundar som lärt sig att slåss med varandra kan enligt min erfarenhet sällan lära sig att umgås avslappnat och respektfullt igen utan en massa inblandande av oss människor.

 

[dpmatte]

Jag säger som övriga att det förmodligen inte kommer bli bättre. Om det är vissa situationer som de ryker ihop måste i så fall dessa situationer undvikas helt eller så får de ha munkorg på. Då kan de inte bitas även om de kanske ryker ihop ändå. Det är inte kul varken att bli biten själv eller behöva sy ihop hundarna titt som tätt.

Jag har 3 hanar. De två äldsta bara tittar bort och svarar inte upp när den yngste "leker tupp". Ingen av dem biter, de bara låter och tonerna kan gå höga ibland om de tänder till när de busar. Jag blandar mig aldrig i eftersom jag vet att de inte biter.

 

[Red_Chili]

Är du säker på att hunden med problemrygg inte blivit värre och att det är därför det blir bråk? Många hundar blir ju betydligt grinigare när de har ont, vilket inte är så konstig. Om de två fungerade ihop först kanske de lekt på något vis som inte varit bra för ryggen?

 

[liasa]

Jag kan väl inte säga att jag är jätteförvånad över era svar, men jag hoppades såklart att det bara kunde vara en fas. Att ständigt behöva vara på sin vakt 6-8 år framåt känns verkligen inte roligt, inte heller ha dem åtskilda jämt och behöva hoppa över grindar hemma. Samtidigt har jag väntat så länge på den här ettåringen, på en tränings- och tävlingshund, och han passar in perfekt - förutom då med fyraåringen.

@Red_Chili Jag har också tänkt tanken att fyraåringen kanske har mer ont än jag trodde och det är därför han är sur, och nästan lite osäker av och till med den här hunden. Unghunden är egentligen inte särskilt kaxig, även om han är på av och till och vill leka, men fyraåringen vill inte (leker nästan bara med tikar). Däremot har fyraåringen fått sig ett par inte illa menade tacklingar och att de bråkar är ju såklart inte heller bra för ryggen... Det onda är iaf i ursprung neurologiskt och det har varit svårt att säga hur ont han faktiskt har, nu när han går på kortison är han som vanligt - men hundar är ju bra på att dölja smärtan.

Jag har dem iaf separerade nu så fort jag inte kan vakta på dem. Ska kontakta uppfödaren och diskutera med henne iaf så att hon vet om läget, och kanske har några råd. Det blir ett samtal till min veterinär också för att höra vad han säger.

 

[mazariin]

Har suttit i samma sits som dej, enda skillnaden var att jag hade en ettåring sedan innan och tog hem en fyraåring. Kämpade i nästan ett halvår men det blev bara värre och värre, till sist slogs dom genom barngrinden jag separerade dom med också.. Blev biten flera gånger när jag gick emellan. Inte roligt. Dom funkade bra utomhus men inomhus blev det alltid slagsmål förr eller senare. Till sist fick fyraåringen flytta tillbaka till sitt gamla hem, det känns fortfarande i hjärtat när jag tänker på honom - det var verkligen min drömhund! Han skulle bli min träningskompis vilket min andra hund inte riktigt har motivation och hälsa för. Så det var en stor sorg att lämna tillbaka honom på samma gång som det var otroligt skönt att få tillbaka lugnet i hemmet. Det är en otrolig stress att leva med två hundar som slåss.

Har väl inte så många råd till dej men förstår att du vill prova med allt, det gjorde jag också! Ångrar ändå att jag lät det gå så långt, vilket satt sina spår i min ettåring. Innerst inne förstod jag nog långt tidigare att det inte skulle gå. Hoppas det ska lösa sig för er på ett eller annat sätt!

 

[Snuffsan]

Jag hade gått till min vet, förklarat läget och fått fyraåringen ordentligt kollad i ryggen. Och oavsett om vet hittar något eller ej hade jag velat ha ut smärtstillande till honom. Det är inte alltid ryggont "syns" vid veterinärbesök.

Gett hunden smärtstillande och sett om deras samspel förändras. Under uppsikt naturligtvis. Börjar den äldre hunden hänga med den unge mer osv. Ser du skillnad så är det med all säkerhet ryggen och dags att prata med vet igen. Då vet du i alla fall det och hunden kan bli smärtfri, oavsett hur det går med de två hundarna.

Annars säger jag som de andra, glöm det. Jag har nyligen lämnat en hund som inte passade i min flock och det gick bara inte att anpassa honom. Jag hade två hanar som slogs på liv och död till sist och både de två och jag blev ordentligt bitna. Det var absolut helkört. Första gången jag upplever detta, och det var bara att ge upp för hundarnas skull. De skulle aldrig kunna trivas ihopa.

Första gången i mitt liv jag blir ordentligt biten också och jag har hållt på MYCKET med hund och med "skarpa" hundar. Men har man otur så.. Rejäla ärr på händerna eftersom jag naturligtvis inte kunde lämna hundarna när de inte mådde bra och åka in och bli sydd. Naturligtvis.

 

[liasa]

@mazariin Vilken tråkig historia! Och så likt det här... Utomhus är allt fint, det är när vi är inne som problem uppstår. Känner redan nu att jag är orolig för att de ska bråka... Tråkigt är det också med två hundar som undviker varandra.

@Snuffsan Problemet är att sjukdomen han har är neurologisk, så smärtstillande fungerar inte. I dagsläget går han på kortison och det har hjälpt i ungefär ett år, men det finns risk att sjukdomen förvärrats. Enda anledningen att jag ens märkte av det onda för första gången var i agilityn och det har jag såklart lagt ner. Hursomhelst har jag ringt djursjukhuset idag och veterinären skulle ringa upp imorgon eller på onsdag.

Usch, säger jag bara. I och med det här är jag så orolig att fyraåringen är sjukare än jag trodde... Börjar tänka nu på hur många hundar han träffat genom åren och den enda han bråkat med är min systers hund, en gång, över ett ben. Han är ju dessutom en så mjuk hund som cavalier. Samtidigt kanske det bara kan vara så att han avskyr ettåringen. Får höra vad veterinären har att säga snart iaf.

 

[MiniLi]

Varför skulle inte smärtstillande funka för att det är neurologiskt? Det lär väl inte bota men oavsett orsak kan det väl minska smärtan?

Mina två tikar har bråkat en del, mer i början och sen mindre när de liksom hittade ett sätt att samspela. Händer fortfarande att de kan ryka ihop men det är specifika saker som triggar så det är enkelt att hantera.
Så det kan bli bättre, men frågan är om inte dina är mer ilskna på varandra än vad mina varit..

 

[liasa]

@MiniLi Enligt veterinären funkar inte smärtstillande när smärtan är neurologisk, ärligt talat minns jag inte exakt varför. Hursomhelst testade vi smärtstillande först för att utesluta syringomyeli, och när det inte funkade var det en av anledningarna som övertygad vet om att det är neurologiskt och just den sjukdomen. Härligt att höra en bra historia iaf! Jag tänker avvakta lite till, hinna höra med vet och uppfödaren och så innan jag bestämmer hur jag ska göra.

 

[russinbulle]

@MiniLi Enligt veterinären funkar inte smärtstillande när smärtan är neurologisk, ärligt talat minns jag inte exakt varför. Hursomhelst testade vi smärtstillande först för att utesluta syringomyeli, och när det inte funkade var det en av anledningarna som övertygad vet om att det är neurologiskt och just den sjukdomen. Härligt att höra en bra historia iaf! Jag tänker avvakta lite till, hinna höra med vet och uppfödaren och så innan jag bestämmer hur jag ska göra.

Enligt denna artikel så kan det absolut ges smärtstillande, samt även vätskedrivande (vätskedrivande har jag själv hört om)
Utdrag ur artikeln:
"olika typer av smärtstillande,
kortison, vätskedrivande och
läkemedel som gör att mindre
spinalvätska utsöndras (till
exempel omeprazol)."

Hela artikeln http://www.veterinarmagazinet.se/wp-content/uploads/Magnetkameraundersökning-av-CM-och-SM.pdf

 

[liasa]

@russinbulle Nu har jag skrivit lite snabbt i mina svar! Han går på kortison nu och det hjälper utan tvekan, men kanske behöver han en högre dos. Innan han började med kortison gick han dock på ett annat smärtstillande för att utesluta neurologisk smärta, som inte alla typer funkar på Vad jag förstår iaf. Minns dock inte vad det andra medlet hette, har det uppskrivet hemma (är hos syster för tillfället).

 

[russinbulle]

@russinbulle Nu har jag skrivit lite snabbt i mina svar! Han går på kortison nu och det hjälper utan tvekan, men kanske behöver han en högre dos. Innan han började med kortison gick han dock på ett annat smärtstillande för att utesluta neurologisk smärta, som inte alla typer funkar på Vad jag förstår iaf. Minns dock inte vad det andra medlet hette, har det uppskrivet hemma (är hos syster för tillfället).

Har ni provat någon form av vätskedrivande ? Det hjälper ju att minska vätska i kroppen och så även den vätska som ger tryck från skallen och ner.

 

[vallhund]

@mazariin Vilken tråkig historia! Och så likt det här... Utomhus är allt fint, det är när vi är inne som problem uppstår. Känner redan nu att jag är orolig för att de ska bråka... Tråkigt är det också med två hundar som undviker varandra.

@Snuffsan Problemet är att sjukdomen han har är neurologisk, så smärtstillande fungerar inte. I dagsläget går han på kortison och det har hjälpt i ungefär ett år, men det finns risk att sjukdomen förvärrats. Enda anledningen att jag ens märkte av det onda för första gången var i agilityn och det har jag såklart lagt ner. Hursomhelst har jag ringt djursjukhuset idag och veterinären skulle ringa upp imorgon eller på onsdag.

Usch, säger jag bara. I och med det här är jag så orolig att fyraåringen är sjukare än jag trodde... Börjar tänka nu på hur många hundar han träffat genom åren och den enda han bråkat med är min systers hund, en gång, över ett ben. Han är ju dessutom en så mjuk hund som cavalier. Samtidigt kanske det bara kan vara så att han avskyr ettåringen. Får höra vad veterinären har att säga snart iaf.

Är diagnosen korrekt?

"Alla hundar med SM/CM visar inte symptom, detta beror på var och hur stort syrinxen (syrinx) är.
Det är inte heller säkert att alla hundar som har CM någonsin har ont eller utvecklar sjukdomen till SM. Tyvärr är MRI-screening det enda sättet att hundraprocentigt diagnosticera om en hund har SM idag."

"Behandling vad kan man göra idag?

Kirurgiska behandlingar, ovanligt.

Medicinska behandlingar, minskar smärtan.

Genetisk forskning pågår i England. Med kirurgiska ingrepp kan man ev. lindra smärtan men botar aldrig SM, men i vissa fall kan detta förlänga hundens liv och ge en bättre livskvalitet än innan operationen.

Nervsmärtan (Neuropathic pain) kan behandlas med olika mediciner. Cimetidine, Omeprazol och Furosemide är mediciner som minskar CSF-produktionen,och därmed minskar smärtan för hunden.
Det finns flera medicinska alternativ idag för att hjälpa hunden attfå ett längre liv med mindre smärta"
http://www.cavaliersallskapet.net/wp-content/uploads/2013/10/Syringomyelia_2012.pdf

 

[vallhund]

Hittade oxå:
http://www.kennelliitto.fi/sites/default/files/media/syringomyeli_instruktion_sv_1.pdf
http://dognews.se/2011/09/19/syringomyelia-2/

 

[liasa]

@russinbulle Nej, vad jag förstått så är det inte lämpligt någon längre tid. Veterinären har inte tagit upp det heller, utan vi har bara kört på kortison.

@vallhund Tack för länkarna, ett par har jag redan läst men en var ny. Han har inte blivit MR röntgad så diagnosen är inte fastställd.

Symtomen har iaf varit
- ryggont
- släpande av en baktass i marken
- kliande bakom örat cirka 1 gång om dagen, men aldrig i luften. På promenad kunde han plötsligt stanna och klia sig.

När han började på kortison fick jag såklart gradvis trappa ner. I cirka två månader gick han på en tablett varannan dag, efter det fick han tre tabletter i veckan. Då betedde han sig märkligt vid ett par tillfällen. På morgonpromenaden satte han sig ner och ville plötsligt inte gå. När han fått en kortison försvann beteendet på nån timme eller så. Det har aldrig hänt varken innan dess eller efter att jag (efter veterinärens inrådan) trappade upp igen till kortison varannan dag. Ibland, cirka en gång i månaden, har han däremot verkat ha ont och då ska jag ge en extra kortisontablett den dagen.

Det är väl det som talar för att det är SM. Att MR skulle vara aktuellt har inte veterinären tagit upp och efter att han funkat bra på kortisonet nu rätt länge så har jag ärligt talat inte funderat så mycket på det.

Hans mamma blev avlivad av CM. Tyvärr vet jag inte hur det fastställdes. När jag köpte den här hunden hade jag mycket sämre koll på raser och hundvärlden och valde tyvärr både en sjuk ras och en ointresserad uppfödare. Hon har inte alls varit intresserad varken av vad som hänt min hund eller av att berätta om sin tik när jag kontaktat henne.

 

[linnsan]

Jobbigt läge.. När min hane var ung (1-2 år? Kommer inte ihåg exakt) så rök han och familjens gemensamma hund ihop OFTA (också okastrerad hane). Bodde fortfarande hemma då och det kunde ibland smälla flera gånger om dagen, det hände så snabbt och vi såg nog hälften av gångerna inte ens vad som utlöste det. De rultade runt och man fick stoppa ner handen och ta tag i det man fick tag i, sas ibland blev man biten och ibland fick dom något mindre sår. Dock var det aldrig särskilt allvarliga sår.

De höll på såhär en period, kommer inte ihåg exakt hur länge men några månader. Jag började varje gång efter vi särat på dom bara hålla dom tills de lugnat ner sig och sen göra lite roliga sitt-övningar eller liknande med god belöning. Flyttade dom successivt närmare varandra och bröt innan det blev för mycket. Har för mig att vi höll dom åtskilda en del också men då tycker jag oftast de blev spändare.

Idag är det helt friktionsfritt. Familjens hund, som numera syrran tagit över ansvaret för är 12 år och min hane är 8. Det var läääängesen de bråkade och de både leker och härjar tillsammans.

Det jag tror är viktigast, OM man vill och orkar ge det en chans är att styra upp allt. 4 åringen ska känna sig trygg med att denna inte behöver ha en jobbig 1 åring att försvara sig mot och 1 åringen behöver känna att denna inte behöver svara upp när den får en tillsägelse och istället får acceptera och gå undan. Lugn och ro inne. Kanske lite överdrivet bestämmande om vem som ska ligga var, gosa, leka osv så de kan släppa på kontrollen. Samt positiva erfarenheter. Allt de gör i varandras närhet bör betyda positivt och lugnt. Och att matte sköter eventuella konflikter. Munkorg är också en bra uppfinning så slipper du vara spänd över att de skadar varandra.

Men jag tycker inte heller du ska ha dåligt samvete om du inte orkar försöka mer. Att ha hund ska vara kul. Man ska inte behöva gå runt och vara spänd hemma.

 

[liasa]

@linnsan Vad skönt att det löste sig för er! Hoppas såklart verkligen att det ska göra det här med! Precis som du skriver tycker jag läget blir ännu spändare om de ska vara åtskilda mycket, så jag försöker att ha dem tillsammans så fort jag kan ha ögonen på dem. De har inte bråkat mer sen i söndags iallafall.

Angående att styra upp allt så satte du verkligen huvudet på spiken vad det gäller hur hundarna ska känna. Fyraåringen blir extra otrygg tror jag eftersom ettåringen alltid hamnar överst när de börjar bråka och lätt trycker ner honom, trots att de väger lika mycket (dock är det ju väldigt olika raser). Idag och igår distraherade jag dem ett par gånger som den lille råkade spärra in andre mot väggen. Har också blivit hårdare med att den som jag inte gosar med får hålla sig borta.

Planen just nu är iaf att försöka fram till slutet på augusti, om inte det hela plötsligt eskalerar. Jag ska också prata med veterinären angående den äldres ryggsmärtor och beroende på vad besöket där ger kanske jag ändrar mig.