Och tittar man på dessa bilder, speciellt de från USA, så kanske man tänker "oj vilken bra noslängd de har, varför använder inte alla amerikanska linjer i aveln?". Tja, det kan man ju, om man inte tycker boxern ska vara en brukshund längre. Den amerikanska boxern är en ren sällskaps- och utställningshund. Det stora dilemmat för de som vill avla bruksboxrar är att de bästa kommer från Tyskland, som också har mest hälsostatistik, och där är nospartierna åt det kortare hållet. Så hos boxer är det inte så att utställningsavlad automatiskt betyder kortare nos och arbetsavlad betyder längre nos, utan det är väldigt beroende av var hundarna kommer ifrån. Grovt generaliserat kan man t.ex säga att utställningslinjer från sydeuropa är övertypade, utställningslinjer från USA är snarare undertypade och arbetslinjer från Tyskland är något övertypade.
Vill man ha en ras som kan finnas kvar långsiktigt så fungerar inte den prioriteringen. Jag är absolut för att arbetande hundar ska ha bruksegenskaper men det finns annat som måste prioriteras högre om det ens ska finnas en ras som kan ha dessa egenskaper i framtiden.
Både uppfödare och rasklubb måste för rasens överlevnad långsiktigt prioritera:
1. Populationen (en sund genetisk variation är nödvändigt för rasens överlevnad långsiktigt annars är risken stor för inavelsdepression och kommer man dit är rasen så gott som utdöd).
2. Hälsa (Hur bra arbetsegenskaper en hund än har så kvittar det om den inte är frisk nog tillräckligt många år. Denna är starkt kopplad till punkt 1. I rasen med låg genetisk variation finns ofta sjukdomar som blir "rastypiska". Jag antar att spondylos och cancer hos boxrar är två sådana.)
3. Mentalitet (Hur bra arbetsgemenskaper en hund har så måste de flesta (undantag finns) ha en mentalitet som gör att den fungerar och mår bra i vårt moderna samhälle.)
4. Arbetsegenskaper (Hos arbetande raser)
5. Exteriör (ovanstående punkter får inte bli lidande av jakten på den "perfekta" exteriören.)
Men sanningen i många raser är nog att punkt 5 kommer högst upp på agendan och punkt 1 längst ner och sen en vissa blandning av resten däremellan. Detta gör att många raser idag har en så liten genetisk variation att de i princip kan klassas som utrotningshotade.
Hur länge detta experiment med stängda stamböcker kan fortgå kan vi bara gissa men i procent av den tiden vi haft hunden som "husdjur/följeslagare" har detta experiment pågått mindre än 1 % av tiden.
I min ras hemland är rasen främst en sällskaps/utställningshund, i sverige en brukshund. Ändå tar några av rasens mest framgångsrika uppfödare regelbundet in hundar därifrån för att få in lite mer genetisk variation i den svenska populationen. Har dessa uppfödare sämre arbetshundar än andra uppfödare? Nej. De har sådan kunskap och intresse i rasen att de letar reda på hundar i rasens hemland som de tror på och sedan kombinerar med bra "svenska" linjer av arbetande hundar.