Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[karamelldrottningen]

För mig har det inte gett något. Men jag har gått av rädsla för repressalier. Det har inte varit något tvång att gå, men jag har ändå känt en rädsla att jag kan bli utan den vård jag behöver om jag inte går. Det vore liksom så typiskt mig.

Nu hänger jag inte riktigt med. Vad skulle vara typiskt dig?

 

[Magiana]

Du har uppenbarligen väldigt svårt med att kommunicera dina problem till vården, vad tror du om att du helt enkelt sätter dig när du orkar och skriver ner hur du mår? Du kan ta paus när du känner för det, låta det ligga orört i flera dagar men när du sen har en tid hos läkare att du låter denne läsa vad du skrivit.

Du har ju inga som helst problem med att uttrycka dig i skrift, men jag anar att du inte säger speciellt mycket när du träffar vårdpersonal utan tycker att de ska veta vad du behöver utan att du orkar förklara ditt mående. Några repressalier kommer inte inträffa, de kommer inte vägra ta emot dig eller ge dig vård, men utan vetskap om hur dåligt du mår så kan de heller inte sätta in rätt vård.

Ett benbrott är lättare att fixa än dåligt mående för benbrottet kan de ju se, ditt mående kan de bara veta något om ifall du på något sätt kan kommunicera det, förklara att du inte tycker att det som gjorts gör någon skillnad. Nu tycker ju din läkare som du träffade att det var bra med tabletterna medan du inte tycker det, har du förklarat varför?

Jag pratar massor när jag träffar vårdpersonal. Det är en jävla svada på mig och de får knappt en syl i vädret själva. Jag pratar mycket och fort.

Däremot så kommer jag inte åt mina känslor och kan inte uttrycka dem. När jag hade ett antal samtal med en psykolog i februari, så kom hon åt en öm punkt en gång vilket ledde till att min mask rasade och jag hade ett mindre psykbryt. Antagligen är det den detaljen som gjorde att jag inte blev utkastad en gång till utan fick stanna kvar på allmänpsykiatrin.

Jag kan verkligen inte uttrycka känslor när jag träffar folk. Det går inte. Jag har tränat i ett helt liv på att hålla det inom mig och kan bara inte släppa det på given tidpunkt.

Jag sa samma till läkaren som till den som föreläste om mediciner på depressionsskolan. De hade olika åsikter om det hela. Den andra personen var inte nöjd med "att medicinen bara ta udden av depressionen", vilket däremot läkaren var.

Nu hänger jag inte riktigt med. Vad skulle vara typiskt dig?

Att jag blir utan vård. Igen.

 

[Alexandra_W]

Nästa gång är om nästan två veckor. Det är sista gången. Jag är inte alls säker på om jag vill ta upp det i gruppen.


Ingen har varit det minsta angelägen om att behandla mig med kbt för blodfobin. Det var jag själv som tog upp det med vården för typ 5-6 år sedan under en period då jag var "frisk" och kände att jag orkade ta itu med det.

Nej menade inte du skulle ta upp det i gruppen. Utan höra av dig till den som håller i det och förklara att du är sämre och är i än mer behov av hjälp nu. Kan du det?

 

[Magiana]

Nej menade inte du skulle ta upp det i gruppen. Utan höra av dig till den som håller i det och förklara att du är sämre och är i än mer behov av hjälp nu. Kan du det?

När vi är klara har jag superbråttom därifrån eftersom jag har ett jobb att sköta. Jag har inte tid att stanna kvar efteråt.

 

[bettysmatte]

När vi är klara har jag superbråttom därifrån eftersom jag har ett jobb att sköta. Jag har inte tid att stanna kvar efteråt.

Men då får du ju ta dig den tiden. Eller så får du komma tidigare, så att du kan prata med personen innan "lektionen" börjar.

 

[Alexandra_W]

När vi är klara har jag superbråttom därifrån eftersom jag har ett jobb att sköta. Jag har inte tid att stanna kvar efteråt.

Jag menar att du ska ringa den som håller i det imorgon och berätta. Inte att du ska vänta tills nästa gång och ta upp det.

Sen, du HAR tid att förbättra ditt mående. Dvs om enda alt var att stanna kvar och prata så är det högre prioriterat än ditt jobb. Det är jätteviktigt att du ser till att få in det tänket. Du och ditt mående är prio ett. Jobbet prio två.

 

[Magiana]

Jag menar att du ska ringa den som håller i det imorgon och berätta. Inte att du ska vänta tills nästa gång och ta upp det.

Sen, du HAR tid att förbättra ditt mående. Dvs om enda alt var att stanna kvar och prata så är det högre prioriterat än ditt jobb. Det är jätteviktigt att du ser till att få in det tänket. Du och ditt mående är prio ett. Jobbet prio två.

Jag minns inte namnen på dem som håller i det så jag vet inte vem jag ska fråga efter.

Och jag tycker det är jobbigt att ringa och rabbla om att jag söker "någon som håller i depressionsskolan". Det är generellt jobbigt att ringa eftersom det krävs koncentration att prata med någon i telefon.

 

[Alexandra_W]

Jag minns inte namnen på dem som håller i det så jag vet inte vem jag ska fråga efter.

Och jag tycker det är jobbigt att ringa och rabbla om att jag söker "någon som håller i depressionsskolan". Det är generellt jobbigt att ringa eftersom det krävs koncentration att prata med någon i telefon.

Jag förstår. Tänkte du hade kontaktuppgifter för att kunna meddela ev frånvaro. Då får du ta det före/efter nästa möte då. Om du känner att du klarar dig tills dess?

 

[Magiana]

Jag förstår. Tänkte du hade kontaktuppgifter för att kunna meddela ev frånvaro. Då får du ta det före/efter nästa möte då. Om du känner att du klarar dig tills dess?

Jag tror man ringer receptionen eller tar det via 1177 på något sätt om man blir frånvarande.

Om jag åker dit i god tid så är det ju inte alls säkert att jag får tag i rätt person i rätt tid, då de kanske gör annat innan. Och efteråt är jag som sagt superstressad.

Idag var det nära att jag ringde till psykakuten. Jag gjorde inte det.

Jag är rädd för att inte klara jobbet i morgon. I torsdags fick jag sjukskriva mig efter depressionsskolan och på fredagen fick jag knappt något gjort alls. Men jag MÅSTE verkligen klara jobbet för jag får ingen sjukpenning.

 

[Mia_R]

Jag pratar massor när jag träffar vårdpersonal. Det är en jävla svada på mig och de får knappt en syl i vädret själva. Jag pratar mycket och fort.

Däremot så kommer jag inte åt mina känslor och kan inte uttrycka dem. När jag hade ett antal samtal med en psykolog i februari, så kom hon åt en öm punkt en gång vilket ledde till att min mask rasade och jag hade ett mindre psykbryt. Antagligen är det den detaljen som gjorde att jag inte blev utkastad en gång till utan fick stanna kvar på allmänpsykiatrin.

Jag kan verkligen inte uttrycka känslor när jag träffar folk. Det går inte. Jag har tränat i ett helt liv på att hålla det inom mig och kan bara inte släppa det på given tidpunkt.

Jag sa samma till läkaren som till den som föreläste om mediciner på depressionsskolan. De hade olika åsikter om det hela. Den andra personen var inte nöjd med "att medicinen bara ta udden av depressionen", vilket däremot läkaren var.


Att jag blir utan vård. Igen.

Fast du måste på något sätt kunna förmedla ditt mående, inte bara rabbla upp en massa utan hur du mår. Skriv om hur du mår om du inte orkar prata om dina känslor, på ett papper eller i datorn kan du ändra hur många gånger som helst. Hur du känner, att du inte orkar, att du känner dig sviken av familjen och alla. Problemet är ju att du behöver våga öppna dig för att kunna få den hjälp du så gärna vill ha och behöver, ett skrivet brev är kanske en väg?

 

[mandalaki]

Klockan är bara två än, du kan fortfarande ringa psykakuten. Jag tycker att det låter som läge för det.

Edit: varför skulle du förresten inte få sjukpenning om du har ett bra läkarintyg?

 

[Korven]

@Magiana Vad menar du, ingen sjukpenning?

 

[Magiana]

Fast du måste på något sätt kunna förmedla ditt mående, inte bara rabbla upp en massa utan hur du mår. Skriv om hur du mår om du inte orkar prata om dina känslor, på ett papper eller i datorn kan du ändra hur många gånger som helst. Hur du känner, att du inte orkar, att du känner dig sviken av familjen och alla. Problemet är ju att du behöver våga öppna dig för att kunna få den hjälp du så gärna vill ha och behöver, ett skrivet brev är kanske en väg?

Jag vet inte vem jag skulle lämna det till. Jag har som sagt ingen kontakt inom vården.

Jag har redan pratat om hur sviken jag är av familjen och hur tufft jag haft det. Det har inte lett någonstans.

Klockan är bara två än, du kan fortfarande ringa psykakuten. Jag tycker att det låter som läge för det.

Edit: varför skulle du förresten inte få sjukpenning om du har ett bra läkarintyg?

Det är svårt att få ett bra läkarintyg. I höstas fick jag avslag. FK bad om komplettering, de fick komplettering men jag fick avslag ändå. Men det är svårt när man inte har en fysisk sjukdom och bara stafettläkare att tillgå. De nya blanketterna för ett intyg är dessutom ett helvete att fylla i när det gäller en psykisk sjukdom.

Psykakuten har öppet dygnet runt. Jag har i alla fall kommit upp ur sängen vid det här laget och ätit en gång.

@Magiana Vad menar du, ingen sjukpenning?

Jag har ingen sjukpenning nu. Jag är tjänstledig 25% utan betalning. I övrigt kämpar jag på med 75% på jobbet och det måste jag fortsätta med. Jag kan absolut inte ta risken att bli utan inkomst.

 

[Mia_R]

.

 

[Magiana]

Om hon är anställd som egenföretagare har hon ingen sjukpeng.

Jag är vanlig anställd, inte företagare på något sätt.

 

[mandalaki]

Det som FK brukar räkna som bra läkarintyg är det som beskriver exakt hur din sjukdom yttrar sig, på ett sätt så att de ser hur det påverkar din arbetsförmåga - och gärna att det beskriver hur du verkar vid läkarbesöket. I båda fallen handlar det alltså om konkreta symtom.

Ja, psykakuten har öppet dygnet runt. Du kan alltså fortfarande ringa.

 

[Magiana]

Det som FK brukar räkna som bra läkarintyg är det som beskriver exakt hur din sjukdom yttrar sig, på ett sätt så att de ser hur det påverkar din arbetsförmåga - och gärna att det beskriver hur du verkar vid läkarbesöket. I båda fallen handlar det alltså om konkreta symtom.

Ja, psykakuten har öppet dygnet runt. Du kan alltså fortfarande ringa.

Ja, läkarna vet det och försöker så gott de kan men intyget gick ändå inte igenom. Läkaren tycktes inte ha svenska som modersmål. Hon var jättefrustrerad över de svåra frågorna som FK ställde och visste inte riktigt vad hon skulle svara på dem.

Jag har inte orken att jaga rätt på en läkare som kan skriva ett intyg som FK godkänner.

 

[Sonic76]

Ja, läkarna vet det och försöker så gott de kan men intyget gick ändå inte igenom. Läkaren tycktes inte ha svenska som modersmål. Hon var jättefrustrerad över de svåra frågorna som FK ställde och visste inte riktigt vad hon skulle svara på dem.

Jag har inte orken att jaga rätt på en läkare som kan skriva ett intyg som FK godkänner.

Kan pma namnet på min läkare på vc
Hon är bra
Barsk men bra och skriver noggranna intyg
Jobbar dock inte alla veckor men frågar man efter henne så talar de om när hon jobbar och man kan få akuttid samm dag om hon är där

 

[mandalaki]

Ja, läkarna vet det och försöker så gott de kan men intyget gick ändå inte igenom. Läkaren tycktes inte ha svenska som modersmål. Hon var jättefrustrerad över de svåra frågorna som FK ställde och visste inte riktigt vad hon skulle svara på dem.

Jag har inte orken att jaga rätt på en läkare som kan skriva ett intyg som FK godkänner.

Nej, du kan ju aldrig veta innan vad FK godkänner. Men du verkar ju behöva gå till läkare ändå, som du beskriver det just nu låter det inte hållbart. Och en början tror jag kan vara psykakuten.

 

[Modest]

Ja, läkarna vet det och försöker så gott de kan men intyget gick ändå inte igenom. Läkaren tycktes inte ha svenska som modersmål. Hon var jättefrustrerad över de svåra frågorna som FK ställde och visste inte riktigt vad hon skulle svara på dem.

Jag har inte orken att jaga rätt på en läkare som kan skriva ett intyg som FK godkänner.

Det som kan hjälpa i så fall är att du vid nästa besök har skrivit ned några anteckningar till läkaren. Vad har du för arbetsuppgifter och vad i din sjukdom gör att du inte kan utföra dem? Att fundera kring det och ha lite fylligare svar på de frågorna kan göra mycket för att intyget ska gå igenom.

För övrigt tycker jag att allt låter väldigt svart nu. Du klarar inte att möta dina basala behov och har dödstankar. Det är nog dags att kontakta psykakuten.