Precis. Jag tror inte folk förstår hur skadade barn som föds vecka 22 blir, om de ens lyckas överleva. Jag har en kollega vars barn föddes på gränsen av hur tidigt man kan rädda fostret, och det stackars barnet har fått sådana grava och livslånga men att mamman med facit i hand, efter att ha genomlevt alla operationer och sjukhusvistelser som präglat barnets liv, på fullt allvar är tveksam i det etiska i att barnet räddades till livet. För hon har fått se hur plågsamt det livet blivit för barnet. Om man har den känslan som förälder till ett älskat barn, så säger det rätt mycket, tycker jag. Foster är inte färdiga barn.
Jag har ju varit med o tagit emot o vårdat v 21 o 22 barn. Nu var det då men inte en enda gång var de livsdugliga , inte ens med behandling, de fick värme o syrgas o dog efter ett halvt-ett dygn.
Dessutom-live- så ser de inte ut som när de fotas mao de ser mer livsdugliga ut på foto. Tycker jag.
Sedan ska man ju inte blanda det -som en del gör - med vikt, finns ju de som föds v 28-30 med lika låg födelsevikt som klarar sig utmärkt, vissa då med förberedande behandling.
Jag ska tillägga att det barnet är fött v 26. Han är blind, har nedsatt lungfunktion, måste sondmatas och har kognitiva funktionsnedsättningar. Och det efter en barndom på sjukhus där läkare gjort allt som stått i deras makt för att han ska få ett så bra liv som möjligt, och ständig specialistvård. Det är så bra det blir, helt enkelt. Så att ens försöka rädda barn som är födda v 21 känns extremt etiskt tveksamt för min del, och av den anledningen känns inte nuvarande abortgräns problematisk ur barnperspektiv.
Jag vill tacka för att ni skrev ned era erfarenheter. Jag håller nämligen med om att det känns etiskt tveksamt hur långt man ska gå för att rädda barn som föds för tidigt även om medicinvetenskapen utvecklas och blir allt bättre. Vad blir det för liv för de barnen? (Fast samtidigt känns det också farligt att börja bestämma huruvida andras liv är värda att leva eller inte, men det tror jag att vi alla är medvetna om.)
@ginnies - nu kanske det blir en högst personlig fråga, du behöver inte svara om du inte vill - men de barn som du nämner som dog efter någon dag, hade det varit bättre om man hade kunnat underlätta deras undangång?
Fast vem är det som avgör att det icke-viabla, aborterade fostret lider av att under en kort stund visa livstecken?
Sen abort handlar ju egentligen om att inducera en förlossning, så fostret "föds" fram, normalt sett´.
Normalt sett finns det inte en läkare på plats vid aborter - varken sena eller vid tidig medicinsk abort (tidig medicinsk abort sker normalt sett i hemmet och efterkontroller vb).
Så det är ju inte så att det står en läkare på plats i abort-rummet (slarvigt uttryck) och väntar på att kontrollera utfallet.
Precis som vid en normal förlossning som verkar okomplicerad: det är inte läkare som hjälper till utan barnmorskor.
Det som hänt vid de där uppmärksammade fallen är att barnmorskan kallat på barnläkare (vilket procedurmässigt alltså är fel) när sent aborterade foster visat livstecken. Barnmorskan i fråga har då alltså inte känslomässigt klarat av situationen själv.
Jag tänker bara att det skadar ju ingen att ge lite lindran utifall fostret lider. Jag tänkte skriva varför dra ut på det när man kan korta det, men är inte säker på hur länge det egentligen tar. Hinner man ens ta fram medicinen tex.
Tack för förklaringen om vad som praktiskt sett händer vid aborter
Jag menar sena aborter som lagen ibland tillåter även på friska foster. Tex som artikeln som länkades där ett aborterat foster kom ut i v 22 och barnläkare tillkallades. Om det kommer ut v 21+6 skall det alltså få självdö men i v 22 tillkallar man intensivvård. Mao inser man att vid så sena aborter handlar det om en liten prematur bebis och inte en cellklump som många gärna kallar det.
Någon frågade mig vad jag anser och då svarade jag att om jag fick bestämma (vilket jag ju inte gör!) så skulle abortgränserna flyttas betydligt för min åsikt är att det inte enbart handlar om när fostret kan leva utanför modern, för mig är det en etisk fråga om när ett foster kan lida, känna smärta, skräck och panik. Det gör såpass långt fångna foster utan tvivel och hade det rört sig om hästkroppar och inte kvinnokroppar hade tonerna varit andra.
Jag förstår och erkänner problemet med kvinnans kropp men jag tycker problemet med kännande foster också bör diskuteras. Jag ifrågasätter inte fri abort, jag ifrågasätter tidsgränserna.
Fast om du ser vad
@kryddelydd skrev ovan så tillkallades barnläkare när barnmorskan inte klarade av situationen själv, vilket var procedurmässigt fel och man ska egentligen inte ringa efter intensivvård. (Säg till om jag uppfattat dig fel
@kryddelydd )
I artikeln som du nämner, och som jag länkade till, så kommenterar en annan läkare: "
Hennes agerande ifrågasätts dock av Andreas Herbst, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi. Han anser att det är fel att försöka rädda aborterade foster.
– Patienten har fått tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd, och avsikten är att hon inte ska bli förälder. Inte att åstadkomma en extremt för tidig förlossning där man sen försöker få liv i detta foster eller barn till varje pris, säger han."
Han skiljer alltså tydligt på abort och förlossning genom vad deras syften och avsikter är.
Det är även svårt att säga att fostret/barnet känner de känslorna som du säger att de känner. I
mitt inlägg i början av den här tråden i ett svar till dig (som jag tror att du inte har svarat på?) så står det "Mycket talar för att fostret sover under själva förlossningen och t.o.m. drömmer. Man har nämligen observerat samma ögonrörelser som vuxna när de drömmer. Kanske fostret t.o.m. är nedsövt? Man har funnit adenosin och endorfiner i högre halter före födelsen. Den låga syrgasnivån dämpar också hjärnans aktivitet och vakenhetsgraden.
källa: Olson/Josephson: "Hjärnan""
Dvs det verkar inte som att de är vid fullt medvetande under en födsel. Skriket som kommer efter att barnet är fött är ett sätt för kroppen att pressa ut sina lungor och börja andas på egen maskin. Och enligt
@kryddelydd s inlägg ovan så är en abort ett sätt att inducera en förlossning, så det finns väl saker som talar för att samma sak händer där antar jag.
Och då nämner jag inte ens kvinnans rättigheter och hennes känslor som är minst lika viktiga! Är det värt att kränka en person för en annan person?
