Bonusvuxen/förälder

[escodobe]

Jag tycker det är en svår balansgång att det finns 3 barn i familjen (räknar inte in vår gemensamma) som ska ha aktiviteter, kompisar osv och hur mycket jag kan förväntas stå tillbaka på grund av det.

Vi diskuterar just nu min häst ganska mycket. Mannen tycker han ska säljas för det är så mycket annat med barnen. Jag menar att det inte är rimligt att jag ska ge upp hela mitt liv för att han råkar ha tre barn sedan innan med allt vad det innebär.

Nej det är helt orimligt.

 

[escodobe]

Jag hoppades lite på att skapa en bonusförälder tråd. Även om jag tycker väldigt bra om min sambos barn för dom är väldigt rara även nu när de är i sitt tonårsesse och bråkar med varandra nonstop. Så kan det vara rätt mycket omställning att gå från att leva själv med sitt till att plötsligt ingå i en stor familj.
Det är också lite mer skuldbelagt både från min egen sida och från omvärlden att bli trött på eller irriterad på sin partners barn (jag har ju inga egna) även fast föräldrarna själva även de säkerligen blir trötta på barnen emellanåt.

Ja, jag inser att skulle det ta slut mellan mig och min partner är jag tämligen körd på dejtingmarknaden, Jag skulle aldrig vilja ha några bonusbarn. Och vettiga män i min ålder utan barn är det ont om.

 

[Kattennizze]

Jag tycker det är en svår balansgång att det finns 3 barn i familjen (räknar inte in vår gemensamma) som ska ha aktiviteter, kompisar osv och hur mycket jag kan förväntas stå tillbaka på grund av det.

Vi diskuterar just nu min häst ganska mycket. Mannen tycker han ska säljas för det är så mycket annat med barnen. Jag menar att det inte är rimligt att jag ska ge upp hela mitt liv för att han råkar ha tre barn sedan innan med allt vad det innebär.

Men skämtar du? Du har ju bara ett barn och dessutom en förälder till det? Hans tidigare barn är ju liksom hans ansvar, enbart. Klart du inte ska sälja hästen pga hans tidigare barn. Dem får han ta hand om själv.

 

[Kattennizze]

Ja, jag inser att skulle det ta slut mellan mig och min partner är jag tämligen körd på dejtingmarknaden, Jag skulle aldrig vilja ha några bonusbarn. Och vettiga män i min ålder utan barn är det ont om.

Får jag fråga varför?

 

[escodobe]

Får jag fråga varför?

Jag vill inte ha barn, varken egna eller andras.

 

[MidnightSoul]

Jag tycker det är en svår balansgång att det finns 3 barn i familjen (räknar inte in vår gemensamma) som ska ha aktiviteter, kompisar osv och hur mycket jag kan förväntas stå tillbaka på grund av det.

Vi diskuterar just nu min häst ganska mycket. Mannen tycker han ska säljas för det är så mycket annat med barnen. Jag menar att det inte är rimligt att jag ska ge upp hela mitt liv för att han råkar ha tre barn sedan innan med allt vad det innebär.

Hade jag aldrig gått med på. Inte pågrund av dom anledningarna.

 

[TinyWiny]

Ja, jag inser att skulle det ta slut mellan mig och min partner är jag tämligen körd på dejtingmarknaden, Jag skulle aldrig vilja ha några bonusbarn. Och vettiga män i min ålder utan barn är det ont om.

Du och jag... Eftersom de flesta som har barn och är i min ålder har hemmaboende barn så nej, det hade inte varit intressant. Jag hade inte velat börja om. Jag är klar med den delen av livet. För mig har det inget med något agg gentemot eventuella barn att göra utan enbart och bara att jag känner mig så klar med att ha barn boendes hemma. Jag vill kunna välja när jag vill umgås eller inte umgås med barn numera. Mina bonusbarnbarn är fantastiska och jag träffar dem gärna men jag vill inte bo med barn.

 

[Sofie_B]

Agerar ni som en förälder eller är ni mer en vuxen som delar bostad med dem (dvs tar inte fostrarrollen). Hur mycket deltar ni i familjeaktiviteter samt tar ansvar för barnen? Hur mycket skickar ni över till huvudföräldern att hantera?

Jag är bonusmamma till två barn, 9 och 11 år gamla. Jag kom in i deras liv för 2 år sedan. Jag är själv skilsmässobarn och har sedan den tiden en ganska klar bild av hur jag (inte) vill att det ska vara. Jag är inte deras mamma. Dom har en mamma och jag är noga med att försöka göra allt jag kan för att den relationen ska vara så bra som möjligt och att jag inte överhuvudtaget konkurrerar med den. Jag är en bonusvuxen i deras liv som älskar dom. Jag har fostrande roll såtillvida att vi delar hem och jag är vuxen. Tycker inte att det bara är en förälder som kan ha en fostrande roll, tror att det skulle göra det väldigt knepigt att bo ihop då?

Jag deltar i familjeaktiviteter i samma utsträckning som jag skulle göra om det vore mina egna barn, vi gör ingen skillnad på något sätt på hans barn och vårt barn.

Ansvar för barnen tar jag dock inte i samma utsträckning, det sköter deras mamma och pappa (då tänker jag läxläsning, läkarbesök, inköp av kläder osv osv) även om jag såklart hjälper till när det behövs.

Jag låter deras pappa bestämma om våran syn skiljer sig och det inte drabbar mig personligen negativt. Bra exempel på detta är skärmtid och sockerintag. Där är jag hårdare än deras pappa som i sin tur är mycket hårdare än deras mamma. Då tror jag inte att det blir bra om jag går fram för hårt. Jag berättar hur jag ser på det och varför, men jag låter dom utforma reglerna som jag sedan rättar mig efter och så tänker jag att det är tur att det skiljer 9 år mellan vårt gemensamma barn och närmsta syskon så att han aldrig kommer kunna jämföra sig med vad dom får och har fått göra.

 

[Sofie_B]

Jo men det tar väll ett tag beroende på hur gamla barnen är? Man kan ju inte bara kliva in och bestämma att nu är vi minsann en familj här för det har vi vuxna bestämt. Nu ska XX gå på dina kvartsamtal och ta dig till doktorn. Det tar väll ett tag antar jag? Sen funderar jag på om det är nödvändigt barnen har ju föräldrar redan. Måste jag vara en förälder kan jag inte vara en extra vuxen?

Den inställningen tar jag. Barnen får styra. En extra vuxen kan vara en precis lika givande relation som en förälder (det ser vi ju på vuxna, det finns många som väljer bort en tight relation till en biologisk förälder men har tight relation till någon annan vuxen som funnits där under uppväxten). Jag tror att man hamnar snett när den vuxna ska komma in och "kräva sin plats", dvs bestämma att nu är vi en familj.

Mina bonusbarn tyr sig väldigt till mig och till en början var det väldigt tydligt att dom försökte skapa ett "vi". Då var det mycket prat om att dom hade två mammor och så vidare. Dom har också varit väldigt angelägna om att sätta epitet på min släkt (bonusmorfar, bonusmormor osv). Nu har det lugnat sig lite och dom kallar mig bonusmamma. Vi säger dagligen att vi älskar varandra och dom väljer ibland att prata med mig om saker dom inte känner sig bekväma att prata med mamma och pappa om. Tycker att det är väldigt fint och en roll jag är väldigt nöjd med.

 

[Sofie_B]

Jag gör mig tydligen inte förstådd eller så är ni inte bonusföräldrar och har svårt att lösa in skillnaden i rollerna? Självklart kan man skapa starka band, men de ser ju helt annorlunda ut. Jag anser mig tillexempel inte ha samma ansvar eller befogenheter som huvudföräldrarna. Barnen har ju en mamma och en pappa redan som fostrat dom de första 14 åren. Jag är just bonus en extra vuxen att luta sig mot vid behov, jag går inte på föräldramöten, kvartsamtal, jag har inte samtal med mamman om problem barnen har eller saker som behöver redas ut, jag blir inte kallad till sjukvården när det behovet finns och ingår inte på olika sätt. Jag ser mig heller inte som försörjningsansvarig och jag lägger mig inte i hur mycket fickpengar de ska ha även om jag anser att jag är ett bollplank mot huvudföräldern i min relation. Mao jag är inte förälder jag är en bonusvuxen. Jag förutsätter att alla vuxna som ingår i barns liv på något sätt fostrar dem genom att säga till om de är otrevliga (så där säger man inte, okej nu är det nog bäst ni slutar det här samtalet för det verkar bara bli bråk, är du snäll och sätter in tallriken i diskmaskinen, är du snäll och tar in din väska på rummet, du verkar ledsen idag är det något som hänt eller bara allmänt intresse för personen. Det gör dock inte dessa till föräldrar, de är mostrar, morbröder, farfar, kamratstödjare, fritidspersonal etc. Min fråga är alltså inte om man kan ha band utan hur bandet ser ut, hur ser ansvarsfördelning ut etc. Det finns ytterligare en stor skillnad och det är att om det tar slut mellan mig och huvudförälderna kommer jag/bonusvuxen med stora sannolikheter försvinna helt eller delvis ut ur barnens liv beroende på hur huvudföräldern vill ha det och vad barnen känner sig bekväma med och de flesta barn är lojala mot sin huvudförälder om en konflikt har uppstått.

Jag förstår precis vad du menar.

 

[Sofie_B]

Gällande ekonomi vet jag att jag ser på det lite annorlunda än många andra bonusföräldrar. Vi har gemensam ekonomi och är gifta och jag kommer skriva in i testamentet att alla tre barnen ärver mig lika, trots att det bara är vår gemensamma son som är bröstarvinge. Vi sparar även rätt mycket till barnen och även där sparar vi lika till dom. Sen gällande presenter och kläder och så får dom inte lika mycket, inte heller kommer dom stora killarna få följa med på alla resor, detta då dom ju får presenter, kläder och resor av sin mamma också.

 

[Diabetikern]

Här hemma är det kaos just nu. Känner mest att man vill fly fältet. Tur man har stallet att åka till.

Bonusvuxen i all ära och jag gillar vår familj men just nu saknar jag min gamla lägenhet enormt.

Tror jag glömt av hur det är att vara tonåring för just nu kan jag känna bara i vissa situationer -suck it up!

Kan ta ett exempel häromdagen. Äldsta tonåringen suttit inne hela dagen framför dataskärm trött och grinig. Jag kommer hem till ett bombnedslag i köket som sist jag lämnade huset var rent. Nu hade hen gjort lunch och lämnat massor med disk på bänkar mm.
Hen sticker ut huvudet och undrar när vi ska äta och vad det blir för mat i allt annat än trevlig ton.
Försöker hålla god ton tillbaks och ber hen om att städa undan efter sig i köket så kan jag planera middag.

Slutade med att hen skrek, slog i dörrar och gastade om att hen minsann ALLTID städar och att hens syskon aldrig behöver göra det hos mamma. Jaha men hens syskon har inte varit här, röran i köket är inte hens syskons fel och i det här huset hemma hos pappa hjälps vi åt och har alltid gjort. Vad som sker hemma hos deras mor är inget vi kan påverka eller ta någon hänsyn till här.
Hen vägrade och jag tappade tålamodet. Vi köpte mat utom till hen som vägrade städa upp. Förklarade att jag tänker inte städa efter en 16-åring och passa upp som om hen vore 3. Städa undan så ordnar jag med mat eller fixa det själv.
Hen fixade mat själv och städade upp efter sig i köket. Vi är fortfarande vänner även om jag kände för att banka och slå i dörrar själv ett antal ggr men bara bita ihop och vara den vuxna.

Tar ju enormt på ens energi.

Dock skulle min sambo aldrig drömma om att inte låta mig ha mina hästar eller andra intressen för att han har barn. Hans barn går först och vi planerar därefter men det betyder inte att jag ska ge upp någonting för att underlätta för min sambo.

Gifter vi oss kommer även jag skriva in hans barn i mitt testamente.

 

[monster1]

Här hemma är det kaos just nu. Känner mest att man vill fly fältet. Tur man har stallet att åka till.

Bonusvuxen i all ära och jag gillar vår familj men just nu saknar jag min gamla lägenhet enormt.

Tror jag glömt av hur det är att vara tonåring för just nu kan jag känna bara i vissa situationer -suck it up!

Kan ta ett exempel häromdagen. Äldsta tonåringen suttit inne hela dagen framför dataskärm trött och grinig. Jag kommer hem till ett bombnedslag i köket som sist jag lämnade huset var rent. Nu hade hen gjort lunch och lämnat massor med disk på bänkar mm.
Hen sticker ut huvudet och undrar när vi ska äta och vad det blir för mat i allt annat än trevlig ton.
Försöker hålla god ton tillbaks och ber hen om att städa undan efter sig i köket så kan jag planera middag.

Slutade med att hen skrek, slog i dörrar och gastade om att hen minsann ALLTID städar och att hens syskon aldrig behöver göra det hos mamma. Jaha men hens syskon har inte varit här, röran i köket är inte hens syskons fel och i det här huset hemma hos pappa hjälps vi åt och har alltid gjort. Vad som sker hemma hos deras mor är inget vi kan påverka eller ta någon hänsyn till här.
Hen vägrade och jag tappade tålamodet. Vi köpte mat utom till hen som vägrade städa upp. Förklarade att jag tänker inte städa efter en 16-åring och passa upp som om hen vore 3. Städa undan så ordnar jag med mat eller fixa det själv.
Hen fixade mat själv och städade upp efter sig i köket. Vi är fortfarande vänner även om jag kände för att banka och slå i dörrar själv ett antal ggr men bara bita ihop och vara den vuxna.

Tar ju enormt på ens energi.

Dock skulle min sambo aldrig drömma om att inte låta mig ha mina hästar eller andra intressen för att han har barn. Hans barn går först och vi planerar därefter men det betyder inte att jag ska ge upp någonting för att underlätta för min sambo.

Gifter vi oss kommer även jag skriva in hans barn i mitt testamente.

Jag antar att det handlar om trygghet det där med att kunna gå fullon tonåring. Om hen inte kände sig trygg med dig hade hen antagligen inte betet sig så . Så det är väll typ en komplimang trots allt...

 

[Sofie_B]

Här hemma är det kaos just nu. Känner mest att man vill fly fältet. Tur man har stallet att åka till.

Bonusvuxen i all ära och jag gillar vår familj men just nu saknar jag min gamla lägenhet enormt.

Tror jag glömt av hur det är att vara tonåring för just nu kan jag känna bara i vissa situationer -suck it up!

Kan ta ett exempel häromdagen. Äldsta tonåringen suttit inne hela dagen framför dataskärm trött och grinig. Jag kommer hem till ett bombnedslag i köket som sist jag lämnade huset var rent. Nu hade hen gjort lunch och lämnat massor med disk på bänkar mm.
Hen sticker ut huvudet och undrar när vi ska äta och vad det blir för mat i allt annat än trevlig ton.
Försöker hålla god ton tillbaks och ber hen om att städa undan efter sig i köket så kan jag planera middag.

Slutade med att hen skrek, slog i dörrar och gastade om att hen minsann ALLTID städar och att hens syskon aldrig behöver göra det hos mamma. Jaha men hens syskon har inte varit här, röran i köket är inte hens syskons fel och i det här huset hemma hos pappa hjälps vi åt och har alltid gjort. Vad som sker hemma hos deras mor är inget vi kan påverka eller ta någon hänsyn till här.
Hen vägrade och jag tappade tålamodet. Vi köpte mat utom till hen som vägrade städa upp. Förklarade att jag tänker inte städa efter en 16-åring och passa upp som om hen vore 3. Städa undan så ordnar jag med mat eller fixa det själv.
Hen fixade mat själv och städade upp efter sig i köket. Vi är fortfarande vänner även om jag kände för att banka och slå i dörrar själv ett antal ggr men bara bita ihop och vara den vuxna.

Tar ju enormt på ens energi.

Dock skulle min sambo aldrig drömma om att inte låta mig ha mina hästar eller andra intressen för att han har barn. Hans barn går först och vi planerar därefter men det betyder inte att jag ska ge upp någonting för att underlätta för min sambo.

Gifter vi oss kommer även jag skriva in hans barn i mitt testamente.

Förstår att det är jobbigt! Vi har en liten "preteen" hemma som också han ha attityd ibland. Häromveckan var problemet att någon behövde sitta med hunden i knäet i bilen (ja, hon borde åka i bur) när vi skulle åka på semester och eftersom pappa körde, jag hade ansvar för bebis och lillebror var supersjuk i hög feber fick det bli 12-åringen. Och SOM det gnälldes och suckades över det. Varför? Jo, för att det är svårare att titta på youtube om man måste ha hunden i knäet.

Seriöst så var jag SÅ nära att 1) kasta ut telefonen i skogen och 2) ställa in resan. Hade det varit mitt barn hade jag gjort det, men ibland tycker jag att det är svårt med mandatet när man är bonusförälder. Jag är hårdare än pappa och pappa är i sin tur mycket hårdare än mamma och då tycker jag att det blir svårt. Har jag verkligen mandat att ställa in en hel semesterresa för hela familjen bara för att en familjemedlem har dålig attityd liksom? Mannen skulle backa mig om jag gjorde det men jag vet inte riktigt om det skulle falla väl ut ändå. Så nu gjorde jag inte det utan jag bet ifrån och var arg från Norrtälje till Gävle typ. Hade god lust att säga "ja men vilken tur att hon är så gammal då och att det snart är dags att ta bort henne. Kanske att vi skulle skjuta henne i Gävle så slipper vi problemet på vägen hem" men insåg att det var lite väl skarpt. Det är ju trots allt barn vi pratar om..

 

[Poison-heart]

Jag är ”bonusförälder” till två barn i åldrarna 5-6 år. Det var en stor omställning att plötsligt ingå i en familj med barn, där varannan vecka high-life med allt vad det innebär till en vecka med lugn och ro. Den svåra balansgången är hur mycket jag ska våga gå in och uppfostra och ta ansvar, barnen har ju redan två föräldrar. Det svåraste tycker jag är att jag ibland resonerar annorlunda än min sambo om t ex rutiner och läggning. Men samtidigt är jag väldigt försiktig med att lägga mig i deras uppfostran då det inte är mina barn. Samtidigt vet jag att sambon alltid lyssnar och tar till sig allt jag säger och absolut inte har något emot det, utan tvärtom egentligen.
Den verkliga utmaningen tror jag kommer bli nu när vi väntar vårat gemensamma barn. Jag är rädd att de andra barnen ska bli svartsjuka osv för i början är det ju mycket fokus på bebisen såklart.

 

[Sofie_B]

Jag är ”bonusförälder” till två barn i åldrarna 5-6 år. Det var en stor omställning att plötsligt ingå i en familj med barn, där varannan vecka high-life med allt vad det innebär till en vecka med lugn och ro. Den svåra balansgången är hur mycket jag ska våga gå in och uppfostra och ta ansvar, barnen har ju redan två föräldrar. Det svåraste tycker jag är att jag ibland resonerar annorlunda än min sambo om t ex rutiner och läggning. Men samtidigt är jag väldigt försiktig med att lägga mig i deras uppfostran då det inte är mina barn. Samtidigt vet jag att sambon alltid lyssnar och tar till sig allt jag säger och absolut inte har något emot det, utan tvärtom egentligen.
Den verkliga utmaningen tror jag kommer bli nu när vi väntar vårat gemensamma barn. Jag är rädd att de andra barnen ska bli svartsjuka osv för i början är det ju mycket fokus på bebisen såklart.

Vi har precis varit igenom det, vårt gemensamma barn är 6 månader och mannens två sedan tidigare är 9 och 12 år. Trots att vi hade pratat jättemycket om det innan och trots att barnen längtade efter ett lillasyskon så blev dom lite svartsjuka i början. Vi löste det genom att prata ännu mer med dom samt att vi avsätter en dag i veckan när vi har dom till kvalitetstid med en av oss, dvs mannen tar den ena och åker iväg och gör något och jag och bebisen gör något tillsammans med den andra (vanligtvis bakar något, köper hem någon god take away och tittar på film eller spelar tv-spel).

Något som vi hade gjort annorlunda om vi fått göra om det är dock att inte bara fokusera på att dom inte ska känna att pappa får mindre tid och fokus över till dom utan även att jag är noga med att fortsättningsvis visa att jag finns där och älskar dom lika mycket efter det att bebis kommit. Det blev mycket oro och funderingar kring det när bebis hade kommit, om jag älskade honom mer och dom mindre nu när jag fått ett "riktigt barn" och en sorg kring att jag inte har lika mycket tid för dom. Det löste sig snabbt men vi underskattade helt klart hur viktigt dom tyckte att det var med tid med mig också och hur osäkra dom blev kring mina känslor för dom när det kommit en bebis med i bilden.

 

[Mirtai]

Jag är ”bonusförälder” till två barn i åldrarna 5-6 år. Det var en stor omställning att plötsligt ingå i en familj med barn, där varannan vecka high-life med allt vad det innebär till en vecka med lugn och ro. Den svåra balansgången är hur mycket jag ska våga gå in och uppfostra och ta ansvar, barnen har ju redan två föräldrar. Det svåraste tycker jag är att jag ibland resonerar annorlunda än min sambo om t ex rutiner och läggning. Men samtidigt är jag väldigt försiktig med att lägga mig i deras uppfostran då det inte är mina barn. Samtidigt vet jag att sambon alltid lyssnar och tar till sig allt jag säger och absolut inte har något emot det, utan tvärtom egentligen.
Den verkliga utmaningen tror jag kommer bli nu när vi väntar vårat gemensamma barn. Jag är rädd att de andra barnen ska bli svartsjuka osv för i början är det ju mycket fokus på bebisen såklart.

För oss blev det tvärtom mycket bättre när vårt gemensamma barn kom. Helt plötsligt blev jag inte bara pappas nya fru utan jag var mamma till deras bror. Det band ihop oss på ett sätt jag inte tyckte fanns innan

Men även här försöker vi få till ensamtid för barnen, och det märks att de rättelse det är skönt. Tex åkte jag och äldsta tjejen till London förra året på tjejhelg och jag ska göra samma sak med näst äldsta nästa år.

 

[kevina]

Vi diskuterar just nu min häst ganska mycket. Mannen tycker han ska säljas för det är så mycket annat med barnen. Jag menar att det inte är rimligt att jag ska ge upp hela mitt liv för att han råkar ha tre barn sedan innan med allt vad det innebär.

Varför skulle du sälja hästen?
Är det för ekonomi - att du ska betala för hans barn?
Eller är det tid? Att du ska spendera tid med dagishämtning etc istället för barnet?
Tycker bara det låter lite snurrigt...
Jag har annars tyckt det är väldigt bra att tex ha häst eller tidskrävande intresse om man börjar träffa någon som har barn. Jag har då varit tydlig med att "du säger att dealen är att dina barn går först och om du träffa mig får du också acceptera att jag kommer med vissa saker såsom en häst."

 

[Mirtai]

Varför skulle du sälja hästen?
Är det för ekonomi - att du ska betala för hans barn?
Eller är det tid? Att du ska spendera tid med dagishämtning etc istället för barnet?
Tycker bara det låter lite snurrigt...
Jag har annars tyckt det är väldigt bra att tex ha häst eller tidskrävande intresse om man börjar träffa någon som har barn. Jag har då varit tydlig med att "du säger att dealen är att dina barn går först och om du träffa mig får du också acceptera att jag kommer med vissa saker såsom en häst."

Mest tiden. Han tycker jag ska ta lika stort ansvar hemma som han. Och då hinns inte hästen med.

Plus att det finns väldigt lite tid för oss två. Och då blir det återigen för att jag har häst.

Medan jag menar att även om jag säljer så får vi inte mer tid, utan skillnaden blir väl egentligen mest att han slipper ta med fyraåringen till de stora barnens träningar.

 

[kevina]

Mest tiden. Han tycker jag ska ta lika stort ansvar hemma som han. Och då hinns inte hästen med.

Plus att det finns väldigt lite tid för oss två. Och då blir det återigen för att jag har häst.

Medan jag menar att även om jag säljer så får vi inte mer tid, utan skillnaden blir väl egentligen mest att han slipper ta med fyraåringen till de stora barnens träningar.

Men ska du alltså ta ansvar för hans barn?
Visst ska du väl också göra hushållssysslor men om barnen är hans så behöver han ju göra lite mer där tänker jag också dvs se till att barnen får mat etc,