Bonusvuxen/förälder

[MidnightSoul]

Den enda som tagit upp DNA eller biologi är du. Jag undrar vad det är som gör att man är lika mycket familj. Min egen syn är att det oftast har med tid att göra, det tar tid att skapa tillit och starka band. Vår katt är en del av familjen men hen är inte förälder, tar ansvar eller egentligen något annat heller mer än att kräva mat och hänga runt. Vad är rollen för den bonusvuxne?

Då förstår jag inte varför du skrev som du gjorde i inlägg 10 i tråden.
Jag har skrivit svaret på den frågan i tråden.

 

[escodobe]

Det är för mig självklart att det går att skapa starka band och vara en "familj" även om man är en bonusmedlem. Folk skapar ju starka band med sin partner och dom träffar man ju i vuxen ålder.

Hur relationen ser ut beror nog på många faktorer och behöver ju inte vara statiskt Utan kan förändras genom livet.

Jag tänker att det är nog väldigt svårt att inte blir lite av en bonusförälder om man bor ihop och barnen är små. Det går ju inte att undvika ta en del av uppfostran Och tryggheten om man delar hem med någon under tonåren.

Viktiga vuxna kan barn inte få för många av.

Ett av mina syskonbarn fyllde år häromdagen och jag reflekterade då över hur lyckligt lottade de är. Förrutom sin mamma, pappa,pappas nya och sina farfäräldrar, mormror och moster har dom två tokroliga farbröder de inte hade haft om deras farfar inte träffat en ny. Min bonusmamma och hennes nya var där med. FEM extra vuxna!

 

[escodobe]

Det räcker ju med några dagar på semester med syskonbarn för att man ska "nej, klättra inte i soffan!", "vill du att jag skär upp pizzan?" Och att man tröstar eller drar igång en lek.

Jag kan liksom inte se hur det annars går till? Väcker man bioföräldern "Kan du säga åt Pelle att inte välta Puttes klosstorn?"

Jag kommer dock aldrig att leva med någon med barn. Men det är ju något jag väljer innan, bor man väl med barnen får man nog bara gilla läget....

 

[SaraXX]

Väcker man bioföräldern "Kan du säga åt Pelle att inte välta Puttes klosstorn?"

Alltså

 

[Lovisaleonora]

Eftersom det går utmärkt att totalt sabba en relation man varit i från barnens födsel (genom att vara ett ickenärvarande rövhål till förälder t ex) tänker jag att det går lika utmärkt att komma in senare och vara en fullvärdig familjemedlem på de premisser som gäller för just aktuell familj. Just barnens först år verkar ju i det här fallet vara de mest försumbara i familjesammanhang.

Alla människor funderar inte likadant, så hur skulle familjesammansättningen kunna vara statisk?

 

[monster1]

Jag gör mig tydligen inte förstådd eller så är ni inte bonusföräldrar och har svårt att lösa in skillnaden i rollerna? Självklart kan man skapa starka band, men de ser ju helt annorlunda ut. Jag anser mig tillexempel inte ha samma ansvar eller befogenheter som huvudföräldrarna. Barnen har ju en mamma och en pappa redan som fostrat dom de första 14 åren. Jag är just bonus en extra vuxen att luta sig mot vid behov, jag går inte på föräldramöten, kvartsamtal, jag har inte samtal med mamman om problem barnen har eller saker som behöver redas ut, jag blir inte kallad till sjukvården när det behovet finns och ingår inte på olika sätt. Jag ser mig heller inte som försörjningsansvarig och jag lägger mig inte i hur mycket fickpengar de ska ha även om jag anser att jag är ett bollplank mot huvudföräldern i min relation. Mao jag är inte förälder jag är en bonusvuxen. Jag förutsätter att alla vuxna som ingår i barns liv på något sätt fostrar dem genom att säga till om de är otrevliga (så där säger man inte, okej nu är det nog bäst ni slutar det här samtalet för det verkar bara bli bråk, är du snäll och sätter in tallriken i diskmaskinen, är du snäll och tar in din väska på rummet, du verkar ledsen idag är det något som hänt eller bara allmänt intresse för personen. Det gör dock inte dessa till föräldrar, de är mostrar, morbröder, farfar, kamratstödjare, fritidspersonal etc. Min fråga är alltså inte om man kan ha band utan hur bandet ser ut, hur ser ansvarsfördelning ut etc. Det finns ytterligare en stor skillnad och det är att om det tar slut mellan mig och huvudförälderna kommer jag/bonusvuxen med stora sannolikheter försvinna helt eller delvis ut ur barnens liv beroende på hur huvudföräldern vill ha det och vad barnen känner sig bekväma med och de flesta barn är lojala mot sin huvudförälder om en konflikt har uppstått.

 

[Lovisaleonora]

Det finns ytterligare en stor skillnad och det är att om det tar slut mellan mig och huvudförälderna kommer jag/bonusvuxen med stora sannolikheter försvinna helt eller delvis ut ur barnens liv beroende på hur huvudföräldern vill ha det och vad barnen känner sig bekväma med och de flesta barn är lojala mot sin huvudförälder om en konflikt har uppstått.

Jag tycker du krånglar till det väldigt i tankebanorna. Jag ska egentligen inte skriva i tråden för jag är varken förälder eller bonusförälder, men jag känner ändå att det handlar om vilken roll en VILL ta och vilken roll en KAN ta. D v s hur vill den nya familjekonstellationen utforma sig. Det handlar väl inte om vad ena sidan vill, utan vad alla vill? Små barn får såklart i mycket gilla läget, men det går ju heller inte att tvinga någon till accept fullt ut.

 

[monster1]

Jag tycker du krånglar till det väldigt i tankebanorna. Jag ska egentligen inte skriva i tråden för jag är varken förälder eller bonusförälder, men jag känner ändå att det handlar om vilken roll en VILL ta och vilken roll en KAN ta. D v s hur vill den nya familjekonstellationen utforma sig. Det handlar väl inte om vad ena sidan vill, utan vad alla vill? Små barn får såklart i mycket gilla läget, men det går ju heller inte att tvinga någon till accept fullt ut.

Jag är hyggligt säker på att jag och barnen kan reda ut hur vi vill att vår relation ska se ut mellan varandra, jag tror de är rätt nöjda med att slippa fler föräldrar. Min fråga gällde fördelningen mellan de vuxna.

 

[MidnightSoul]

Min bonusförälder har varit med på i princip alla familjeaktiviteter. Väldigt få bonusen inte varit med på.
Varit med å tagit ansvar och uppfostrat.
Men allt beror på hur ni vill ha det, tycker inte det finns något rätt eller fel. Utan man formar förhållandet efter vad som passar eran situation.
Välja den biologiska förälderns sida om det tar slut? Där har du något som man bara kan spekulera om å handlar mer om varför det tar slut å hur föräldern hanterar det hela. Finns dom som säger du får inte träffa xx mer å det finns dom som vill att relationen till bonusförälder fortsätter. Det är väldigt svårt att veta innannågot sådant händer. Min personliga åsikt är att man inte ska måla fan på vägen innan det händer. Lite självuppfyllande profecia.
Låter som ni kanske behöver sätta erber å diskutera ihop erhur ni vill göra å vad som passar er bäst.

 

[TinyWiny]

Jag är hyggligt säker på att jag och barnen kan reda ut hur vi vill att vår relation ska se ut mellan varandra, jag tror de är rätt nöjda med att slippa fler föräldrar. Min fråga gällde fördelningen mellan de vuxna.

För oss (jag har två biobarn och min sambo har två biobarn) har det varit så att ansvaret har varit förälderns. Jag var särskilt i början enbart deras pappas flickvän och han min pojkvän inför barnen. Vi ville ha det så både för att inte tvinga på någon något, kräva något men också för att det skulle vara tydligt främst för hans barn (av anledningar jag inte vill gå in på) att jag aldrig tänkte ersätta någon. Jag var extra för hans barn och han var extra för mina barn. På så sätt kunde vi växa ihop utan tvång på något.

Vad gäller pengar har jag och min sambo alltid haft separat ekonomi. Mina barn har fått pengar av mig och hans av honom. Har vi varit iväg ensamma ihop med bonusbarnen har vi såklart inte pratat småpengar men vid större grejer har vi betalat för våra biobarn om den andre varit iväg med dem.

Vad gäller att träffa släkten, högtider och dylikt så släkten har jag träffat minimalt men det beror inte på barnen utan på släkten. Högtider har vi firat ihop med barnen. Varken mina barns pappa eller mina bonusbarns mamma har varit med om det inte har gällt just barnen som typ studenter, examen, dop, bröllop och dylikt. vissa födelsedagar har firats ihop men det har inte varit det vanliga. Vi pratar om vi träffas men umgås inte med varken mina eller hans barns andra bioförälder.

Jag tog inte mer än normalt vuxenansvar för hans barn och han för mina. Inget föräldraansvar alls (fast sjukhusbesök och diskussioner med andra föräldern på begäran av barnen har det blivit) och det har fungerat bra för oss. Vi har inga gemensamma barn men alla har alltid varit precis lika viktiga. När de var här gällde samma regler dem allihop. Jag satte gränser runt mig i de frågor där föräldrarna tyckte att det var okej att de gjorde något som jag inte tyckte var okej. Jag sa inte till dem att de inte fick göra så utan att de inte fick göra så mot mig, i mitt hem eller vilken situation det nu var. Vi har pratat hur mycket som helst om det här nu när de är vuxna och särskilt i ena barnets fall har hen flertalet gånger uttryckt att det var bra att vi gjorde som vi gjorde. Att slippa tvingas på en ny familjekonstellation och att få känna att hens röst också var viktig och få vara med och skapa något nytt. Att jag satte gränser runt mig var det heller aldrig några problem med. Visst, mutter första gången kanske men inte sedan och inget negativt om det nu. Nu när alla är vuxna har vi en bra relation. Så bra att jag är viktig för bonusbarnen Vi pratar om allt och inget och i perioder har vi pratat mer än de har pratat med sina bioföräldrar. Det är väl där jag ser en så enorm fördel med att vara en extra vuxen. Hans barn kan säga saker till mig som de inte kan uttrycka till sina föräldrar av olika anledningar för så är det ju, allt kan man inte säga till föräldrar. Jag är jätteglad att mina barn har haft många vuxna omkring sig under sin uppväxt för alla bidrar med något. Ibland kan det vara jobbigt att prata med föräldern och finns det då trygga vuxna omkring en som man känner väl ökar chansen för att man kan prata med någon av dem. För att inte tala om bonusbarnbarnen. Mitt ena bonusbarnbarn sa för ett tag sedan "jag har två mormor, två morfar, två farmor och två farfar". Hon sa det med lycka i rösten och med glittrande ögon

Jag tänkte endel i början på vad som skulle ske med relationen med mina bonusbarn om jag och sambon gick isär. Jag kom fram till att det berodde på hur vår relation var just då när det hände. Det går ju inte att säga hur det skulle bli nu heller när de är vuxna och kanske skulle lojaliteten med föräldern ta över. Det är ju omöjligt att veta och jag hoppas jag slipper få veta det. Det är dock inget jag funderat så särskilt seriöst över utan jag tänker att det vi har här och nu är bra och det är det viktiga.

 

[monster1]

Min bonusförälder har varit med på i princip alla familjeaktiviteter. Väldigt få bonusen inte varit med på.
Varit med å tagit ansvar och uppfostrat.
Men allt beror på hur ni vill ha det, tycker inte det finns något rätt eller fel. Utan man formar förhållandet efter vad som passar eran situation.
Välja den biologiska förälderns sida om det tar slut? Där har du något som man bara kan spekulera om å handlar mer om varför det tar slut å hur föräldern hanterar det hela. Finns dom som säger du får inte träffa xx mer å det finns dom som vill att relationen till bonusförälder fortsätter. Det är väldigt svårt att veta innannågot sådant händer. Min personliga åsikt är att man inte ska måla fan på vägen innan det händer. Lite självuppfyllande profecia.
Låter som ni kanske behöver sätta erber å diskutera ihop erhur ni vill göra å vad som passar er bäst.

Jag är ju intresserad av hur andra gör, hur ska jag få fram det genom att prata med min partner?

 

[MidnightSoul]

Jag är ju intresserad av hur andra gör, hur ska jag få fram det genom att prata med min partner?

En bra utgångspunkt är hur du tror/vill att det ska fungera. Å så får ni diskutera hur det fungerar för er enhet. Barnen är så pass gamla så att ta med dom i diskussionen är en bra idé, det ska fungera för dom med.

 

[Mirtai]

Jag är bonusförälder till tre barn. De var 1, 3 och 5 när jag lärde känna dem.

Eftersom de var så små blev det väldigt naturligt att bli en "förälder" på väldigt många sätt. Trösta, byta blöja, laga mat, natta, läsa sagor osv. Skjutsa och vara med på aktiviteter, hämta/lämna på skola och hos kompisar. Jag tar dem till läkarbesök, klipper deras hår, går på föräldramöten osv. Det enda jag inte gör är att ha dialog med skolan eller är med på utvecklingssamtal.

Eftersom vi även har ett gemensamt barn så känns det extra viktigt att ha ett gemensamt förhållningssätt till alla barnen så att det inte blir skillnad. Hos oss gäller våra regler, oavsett om man bor här på heltid eller inte.

Däremot är jag noga med att jag faktiskt inte är förälder till de tre stora. De har en mamma och en pappa och behöver inte en till. Däremot är jag en vuxen i deras liv som finns där, och är en del av deras liv. Men är det något större som ska bestämmas pratar jag och mannen ihop oss och sedan har han en diskussion med mamman.

Jag skulle säga att det är två stora delar där jag låter pappan var huvudansvarig.

Pappan får projektleda allt med gympakläder, aktiviteter osv. Jag finns där, jag hjälper till och tar ansvar men jag är inte den som planerar och styr upp det. Den rollen vill jag inte ha utan han får ta ansvar för sina barn, vilket han också gör på ett jättebra sätt.

Pappan får också ta ett större ekonomiskt ansvar för barnen. Jag är med och betalar, handlar kläder till barnen osv men det är ändå han som står för de större utgifterna.

 

[Diabetikern]

När jag kom in i bilden var barnen 10 resp 11 år. Nu är de 15 resp 16 år

Jag är ingen förälder men väl en vuxen med ansvar. Föräldrarna har huvudansvaret men självklart är jag med och stöttar. Både för barn och vuxen.

Familjeaktivitet gör vi tillsammans med deras/hans släkt. De får själva välja om de vill följa med när det kommer till aktiviteter med min släkt. För det mesta vill de följa med.

Sambon har varit väldigt tydlig med att det här är vårt hem. Mitt, hans och barnens och att jag har en stor del i det. Vi har gemensamt satt upp "regler" gällande hemmet och backat varandra. Enkla saker som att ta undan disk t.ex
Nu är ju jag den som står för de flesta rutinerna och ordning och reda men eftrsom sambon backat upp det har det inte varit några konstigheter.

Har fått ett ganska nära band med bägge 2. Den ena vill t.ex ha med mig på sjukhusbesök mm.

Sambon är den som står för den ekonomiska biten. Självklart hjälper jag till om det behövs men det är hans barn. Jag hjälper också till med en stor del av planeringen då jag har lättare för det. (ok ett behov av att kontrollera en del ) som t.ex planerad resa eller liknande.

Tyvärr har sambon och mamman väldigt dålig kommunikation vilket har varit till en del bekymmer men jag har varit noga med att poängtera för barnen att jag inte är deras mor, Gäller det stora beslut som de frågar mig om ber jag dem prata med sin mamma först och se vad hon säger. Tar sedan upp det med sambon.

För våran del har det gått väldigt enkelt att bli en familj. Javisst jag har varit oerhört frustrerad i omgångar på både barn och sambo men det går över. (för det mesta)

Tonåringar är inte alltid det lättaste.

 

[Diabetikern]

Jag är ju intresserad av hur andra gör, hur ska jag få fram det genom att prata med min partner?

Jag och sambon satte oss aldrig ner och diskuterade hur vi ville ha det eller hur det skulle bli. Allt gick så naturligt.

Jag bryr mig självklart om barnen och tycker det är en självklarhet att ställa upp/hjälpa till om jag kan men jag kräver inget av dem i gengäld. Större frågor får deras pappa ta och jag backar upp honom i hans val.

Som sagt frustrationen hos mig har varit många då det är ganska tungt att komma in och bli en del av familjen. Jag har ett fåtal vänner som jag kan dryfta vardagliga irriterande ting eller saker som oroar mig som jag inte vill belasta sambon med.
För ärligt ibland kan man bli lite trött och behöver få det ur systemet och hur säger man det till sambon på ett bra sätt? Då är det tur man har andra som har lite av samma sits eller i alla fall förståelse för vad det är och bara lyssnar

 

[monster1]

Jag och sambon satte oss aldrig ner och diskuterade hur vi ville ha det eller hur det skulle bli. Allt gick så naturligt.

Jag bryr mig självklart om barnen och tycker det är en självklarhet att ställa upp/hjälpa till om jag kan men jag kräver inget av dem i gengäld. Större frågor får deras pappa ta och jag backar upp honom i hans val.

Som sagt frustrationen hos mig har varit många då det är ganska tungt att komma in och bli en del av familjen. Jag har ett fåtal vänner som jag kan dryfta vardagliga irriterande ting eller saker som oroar mig som jag inte vill belasta sambon med.
För ärligt ibland kan man bli lite trött och behöver få det ur systemet och hur säger man det till sambon på ett bra sätt? Då är det tur man har andra som har lite av samma sits eller i alla fall förståelse för vad det är och bara lyssnar

Jag hoppades lite på att skapa en bonusförälder tråd. Även om jag tycker väldigt bra om min sambos barn för dom är väldigt rara även nu när de är i sitt tonårsesse och bråkar med varandra nonstop. Så kan det vara rätt mycket omställning att gå från att leva själv med sitt till att plötsligt ingå i en stor familj.
Det är också lite mer skuldbelagt både från min egen sida och från omvärlden att bli trött på eller irriterad på sin partners barn (jag har ju inga egna) även fast föräldrarna själva även de säkerligen blir trötta på barnen emellanåt.

 

[TinyWiny]

Jag hoppades lite på att skapa en bonusförälder tråd. Även om jag tycker väldigt bra om min sambos barn för dom är väldigt rara även nu när de är i sitt tonårsesse och bråkar med varandra nonstop. Så kan det vara rätt mycket omställning att gå från att leva själv med sitt till att plötsligt ingå i en stor familj.
Det är också lite mer skuldbelagt både från min egen sida och från omvärlden att bli trött på eller irriterad på sin partners barn (jag har ju inga egna) även fast föräldrarna själva även de säkerligen blir trötta på barnen emellanåt.

Det är det här jag menade när jag skrev om att inte tvinga in någon i något. Det är helt okej och fullkomligt normalt att inte älska sin partners barn från första stund och det är helt okej att tycka att det är asjobbigt, vara frustrerad, arg och känna att allt är övermäktigt emellanåt. Som bioförälder är det också tufft ibland och att smälta samman till en ny familj är verkligen inte alltid något enkelt. Så lägg ingen skuld på dig själv utan försök prata enbart med sådana som faktiskt förstår och vet vad det innebär. Det låter ju fint att älska sina bonusar men det är inte alla dagar man gör det och det får vara så. Bara det faktum att man själv inte har valt barnen, att man inte har varit med och guidat från början och att man ska samarbeta med människor man aldrig hade behövt annars kan kännas övermäktigt ibland.
Det är okej att vara trött på barnen men det är aldrig okej att låta det gå ut över dem. I det läget får man tänka att man är den vuxne och att det är man själv och inte de som har valt att leva som man gör. Trots det valet så har man rätt att känna att det är jobbigt. Ibland är det jobbigt ofta och ibland flyter det på. Så är det ju i vilken familj som helst och en bonusfamilj är ändå lite extra speciell.

 

[Diabetikern]

Det är en jättestor omställning. Jag har heller inga egna barn.
. Irriterad kan vi alla bli det är inget konstigt det är hur vi hanterar det. Jag får skuldkänslor för att jag blir irriterad. Jag levde själv i många år med bara mig själv att bry mig om och helt plötsligt ett helt hus med 3 andra i
För mig fungerar det att "klaga" hos andra. Jag gör säkert något som irriterar både barn och sambo.

Man får lov att vara frustrerad över olika situationer utan att det är något fel.

 

[Mirtai]

Jag tycker det är en svår balansgång att det finns 3 barn i familjen (räknar inte in vår gemensamma) som ska ha aktiviteter, kompisar osv och hur mycket jag kan förväntas stå tillbaka på grund av det.

Vi diskuterar just nu min häst ganska mycket. Mannen tycker han ska säljas för det är så mycket annat med barnen. Jag menar att det inte är rimligt att jag ska ge upp hela mitt liv för att han råkar ha tre barn sedan innan med allt vad det innebär.

 

[monster1]

Jag tycker det är en svår balansgång att det finns 3 barn i familjen (räknar inte in vår gemensamma) som ska ha aktiviteter, kompisar osv och hur mycket jag kan förväntas stå tillbaka på grund av det.

Vi diskuterar just nu min häst ganska mycket. Mannen tycker han ska säljas för det är så mycket annat med barnen. Jag menar att det inte är rimligt att jag ska ge upp hela mitt liv för att han råkar ha tre barn sedan innan med allt vad det innebär.

Ja det är ju lite sånt man funderar på ibland. I om att jag kliver in och blir en extra vuxen så underlättar det ju min sambos liv och barnen får en extra person som kan hjälpa dom med olika saker, men mitt liv verkar inte riktigt underlättas på samma sätt. Familjelivet kräver rätt mycket av de vuxna och det blir extra viktigt att huvudföräldern faktiskt kliver in och tar delar av mitt livs betungande uppgifter om jag ska ta av hens. Där känns det som att det glappar, man blir avlastning för huvudföräldern, men den nya partnern får bara mer jobb.