Som troende har jag inga problem att sätta mig in i det tänket. Jag tar själv illa vid mig lite grann när andra människor uttrycker sig illa om religion och religiösa människor. För mig är det stor skillnad att säga "jag tycker inte att religion är något för mig och jag tror inte alls på gud" och att säga "Jag tror inte på någon sagofigur med vitt hår som sitter i himlen och är beskriven i en sagobok" (eller liknande, värre, som skrivits på buke tex). Det första är rent neutralt om att man inte tror, det andra säger inte bara att man inte tror, utan också indirekt genom ordvalen vad man tycker om de religiösa texterna och de som tror. Det är lätt att känna sig tillplattad och till åtlöje- och det är väl meningen med tanke på ordvalen.
Om man som muslim levt med Koranen vid sin sida, i den kulturen och i den tron i hela sitt liv så är det kanske inte konstigt att man också reagerar när andra liksom... "ser ner på", nedvärderar en som person, för att man tror. Det väcker känslor. Att någon anser en vara den som tror på sagor, som ett barn, som en galen, förminskad osv.
Ja, vi i Sverige har religionsfrihet. Vi har rätt att tro, eller inte tro. Men hur uttrycker man sig om andras tro? Hur får det andra att känna sig? Det känns skamligt att vara troende i Sverige i dag. Något man ska gömma och smussla med så ingen vet elelr märker för att inte höra otrevligheter, eller bemötas annorlunda.
Känns dubbelt i ett så öppet samhälle som Sverige.
Jag är av åsikten att det får man tåla. Kan man inte försvara sin tro inför sig själv och låta det rinna av, så kanske man ska ta en funderare på om man verkligen tror.
De som trott på sånt jag tror på blev relativt nyligt brända på bål. Det är lite skillnad på det och att bli sur på en teckning eller hur någon formulerar sig.