Bo i "stan" med barn

[Hyacinth]

Sv: Bo i "stan" med barn

Vi bor mitt. Stockholm ( innanför tullarna) och har sommartorp i skogen. För vår del det bästa av två världar. Jag gillar skogen, men bara om jag kan åka hem när jag vill
Vi gar oändliga möjligheter till sysselsättning och saknar just inget. Skulle vara större ytor, då. Vi har 67 kvm , två rum och kök. Drömmer om en fyra, men vill inte kompromissa för mycket med läget.

 

[Björk]

Sv: Bo i "stan" med barn

Hur bor ni och hur resonerar ni? Är det vansinne att bo i stan med barn?

När vi fick vårt första barn bodde vi i en lägenhet i "stan". Lite mindre stad än den du bor i och inte mitt i centrum, men trafikerade vägar omkring. Det jobbiga med barn + lägenhet var ju allt kånkande i trappor, men det var ju för att just VÅRT hus inte hade hiss. Förra sommaren (när han var 2,5 år) flyttade vi ut på landet och bor nu 1,2 mil från samma stad. Några få grannhus precis intill. Vi bor i en liten by på en udde; dvs ingen genomfartstrafik på vägen.

Förutom att jag och sambon VILL bo i hus (även om vi trivdes superbra i vår finfina lägenhet) så ser jag en väldigt stor fördel jämfört med lägenhet när man har barn och det är utevistelsen. Som vi bodde skulle jag inte vågat släppa ut honom själv förrän... tja, möjligen vid 6 års ålder kanske... Nu är han 4 år och där vi bor nu kan jag släppa honom "före mig" när vi ska ut och enstaka gånger leker han också själv ute på gården (givetvis med uppsikt genom fönstren rätt så ofta). Det skulle jag ALDRIG våga när vi bodde i lägenhet.

Det är också skönt när man gått ut på sommaren och leker ute och så kommer man på att man är törstig; då KAN man ändå gå in och hämta ett glas vatten utan att det blir ett helt "projekt". Utelivet blir helt enkelt "närmare" tycker jag.
Sen finns ju en massa andra aspekter som sagt, men det är mer personliga skäl som mer handlar om vad man gillar/inte gillar med olika boendeformer.

Jag skulle dock aldrig säga att det är "vansinne" att bo med barn i stan. Det är upp till var och en!

 

[Björk]

Sv: Bo i "stan" med barn

Att bo långt utanför stan och/eller ha långa pendlingstider, har också visat sig vara väldigt ogynnsamt för kvinnors yrkesliv. Sedan barnen skolats in på dagis, visar det sig ohanterligt att ingen av föräldrarna kan ta sig dit på kort varsel. Dels för de långa dagisdagarna, dels just att man inte kan ta sig dit fort om det händer något (barnet blir sjukt).

Det problemet handlar ju egentligen om mest om just långa pendlingstider eller snarare bostadsort kontra arbetsort. Den som bor i Västerås och pendlar till Stockholm (två storstäder får man väl ändå kalla det) har problemet du nämner. Bor man däremot som oss; i en liten by som ligger i samma kommun som man jobbar i och barnomsorg och skola inte FINNS i den lilla byn då uppstår inte problemet på samma sätt. Vi pendlar hela familjen; barn till barnomsorgen och föräldrar till jobbet - i samma centralort.

När vi skulle flytta hit tittade vi på hus på olika håll och när jag hittade ett lite intressant på landet, men i en grannkommun så tänkte jag att det blir ju ogörligt. Först skulle vi köra barn till barnomsorg ca 1,5 mil till den kommunens centralort som låg åt norrut och sen skulle vi vända och köra 1,5 + 1,5 mil till våra jobb. MEN; glädjande nog kom det just den sommaren en ny lag som säger att man har rätt att i ett sånt läge få med sig "barnomsorgspengen" från sin bostadskommun till den kommun man jobbar i - dvs barnen kan ändå gå i barnomsorg 1,5 mil söderut på grannorten.
Det är ju en lag som säkert kan lösa även en del andras sådana problem; att ha långt till barnomsorgen när/om något händer.

 

[Brandgul]

Sv: Bo i "stan" med barn

Vi bor i lägenhet även om vi inte bor mitt i smeten och än är jag nöjd. Sonen är snart 4 år och än har vi inte någon anledning att flytta. Vårt hus är jääääättelångt och hela baksidan är en lekplats. Alla vagnar sandleksaker, cykar osv har vi i ett förråd längst ned bredvid hissen och vi är bara två familjer i trapphuset som använder det. Vi bor i ett gammeldags område. Dvs bilfritt område i mitten och på gångvägar når vi fler lekparker än jag kan räkna med samt 5 förskolor. Helt perfekt område för sonen att cykla runt på.

Men ibland är jag hemma hos folk i lägenhet och då förstår jag verkligen vad som kan vara jobbigt med att bo i lägenhet... Min mamma bor två trappor upp utan hiss och vagnsförråd *pust* Hon har "öppet trapphus". Dvs bara en smal avsats utanför ytterdörren och sen trappan. (Vi har dörr till trapphuset) Hon har bara en tråkig innergård och sen är det bara bilgator. Hon har sopnedkast på gården (vi har det utanför ytterdörren på varje våningsplan)

Det är så många saker som skiljer åt och bara ordet lägenhet kan ju få folk att ramla av stolen för att de tycker det är så obekvämt, men det beror ju på hur allt är utformat... En del har t.ex. trappor ned till tvättstugan vi har hiss och dessutom är det helt normalt med 2-3 bokningar på HELA tavlan (som sträcker sig över en månad) det är värre om det finns 3-5 lediga tider per månad...

Bo kvar så långe ni trivs, flytta om ni inte trivs. Folk som flyttar bara för att man "ska" och sen måste ha barnen på förskola 7-17 bara för att få det att gå ihop gör ju ingen lycklig. Då skulle barnet kanske vara lyckligare tillsammans med sina föräldrar och sen flytta ett par år senare om behovets har förändrats.

Börja spara pengar direkt

 

[Araminta]

Sv: Bo i "stan" med barn

Ännu en stadsunge här. Har visserligen ingenting att jämföra med (har aldrig bott på landet) men är å andra sidan långt ifrån missnöjd med min uppväxt. Vi bodde (bor) i centrala Stockholm, fyra personer i en trea, fyra trappor upp med värdens minsta hiss. Jag fick eget rum först i 15-års åldern när mina föräldrar skilde sig. Med stor innergård med lekställning samt lågstadie och fritids i kvarteret så var vi dock ganska självständiga redan från tidig ålder. Jag gick själv till skolan som 8-åring, bara att snedda över gården och klättra över en mur så är man framme Jag gick hemifrån när jag hörde skolklockan ringa. Var även tidig med egen hemnyckel, vi bodde bokstavligt talat ovanpå fritidshemmet.

Jag tror att man som förälder kanske måste vara mer aktiv själv i barnens fritid än om man bor i ett villaområde där ungarna kan springa fritt mellan husen. Det har både för- och nackdelar. Jag är ganska stolt och väldigt glad över hur mycket roliga kulturgrejer jag såg som liten, sådant tror jag är svårare att få till om man är uppväxt lite mer avsides. Att samma eftermiddag bestämma sig för att gå på teater tex. Eller bara den uppsjö av möjliga fritidsaktiviteter som finns att tillgå bara ett stenkast bort. Den största nackdelen är bristen på natur även om det går att kompensera hyffsat med utflykter, Djurgården, Skärgården etc. Sommartid så hyrde vi alltid ett stort hus någonstans lantligt och klättrade i träd och for runt som vilka landsungar som helst. Som sagt, det gäller att ha föräldrar som ger sina barn möjligheter.

Jag tror egentligen inte man kan säga vad som är rätt och vad som är fel. Som så mycket annat så varierar det från familj till familj. Jag tror mina föräldrar gjorde rätt i att stanna i stan, de är så mycket stadsmänniskor själva att de troligen inte skulle trivas i någon förort eller ute på landet. Och trivs inte mamma och pappa så tror jag inte det är optimalt för ungarna heller.