H
hemulish
Hej!
Hoppas någon av er kunde komma med några konstruktiva förslag angående mitt problem...!
Jag har en fyra-åring, som är väldigt nafsig av sig. Det har periodvis blivit bättre, men nu är det nästan värre än någonsin. Han beter sig helt okej i samband med borstning, och kan vara ett riktigt gullegryn då det vill sig, men det är speciellt då jag gå framför honom som han smyger sig upp bakom mig och tar tag i jackan, och biter ordentligt! Jag har förr uppfattat honom som ganska accepterande av mig som ledare, och periodvis har det inte varit något tvivel om saken, men i och med sådanahär fasoner börjar jag reagera och fundera på hela spektrat av respekt/respektlöshet för mig...
Jag har funderat på vad detta kunde komma sig av. Vi har nyligen flyttat, och det känns som om det förvärrats mycket i samband med detta. Kanske är han ännu inte riktigt hemmastadd? Varför det skulle komma till uttryck såhär vet jag dessvärre inte. Beträffande konsekvenser av bitandet tycker jag att det är svårt att avgöra vad som leder till bättre/sämre resultat. Jag är själv totalt emot våld i samband med hästhantering, men jag måste erkänna att jag, då han hållit på som värst, blivit arg på honom och smättat till honom med grimskaftet för att markera att han gör fel. Vilket också känts riktigt hemskt eftråt, då jag tycker mig se misstron växa i hans ögon... Kan säga att det svider i hjärtat. Vill inte försvara "smättandet" men det känns så "o-okej", detta beteende, och i kombination med maktlösheten jag tidvid känner inför detta har det vissa gånger tyvärr blivit konsekvensen (också dumt att inte vara konsekvent i detta - jag vet...).
Dessutom tycker jag mig märka att han bara fortsätter sjufalt värre om jag "markerar", som om han tar det som en utmaning och bara fortsätter utmana själv. Men att bara ignorera detta beteende känns inte heller bra, känns som att jag då visar att han får puckla på mig hursomhelst, och det är ju inte heller alls bra! Jag är rädd för vad det kommer leda till i vilket fall som helst- både om jag bestraffar/markerar, och om jag bara ignorerar.
Det är märkligt hur fort det kan svänga med en unghäst. För några månader sedan kändes det hur bra som helst, verkligen, och jag trodde att jag hade befäst mitt ledarskap ordentligt och en gång för alla, men nu känns det verkligen inte alls självklart.
Jag har också funderat på om det kliar så rysligt i hans tänder att han får utlopp för det på detta sätt (gnagar och äter på ALLT), men detta är nog nåt annat, syns i hans blick som inte alls är öppen och lekfull då han smyger sig på och nafsar.
Usch. Hoppas ni orkat läsa igenom det här, och hoppas ni vill komma med synpunkter, tips och gärna också egna erfarenheter gällande unghästbeteende och trots. Är det månne det detta är? Jag är tacksam för all konstruktiv respons!
Hoppas någon av er kunde komma med några konstruktiva förslag angående mitt problem...!
Jag har en fyra-åring, som är väldigt nafsig av sig. Det har periodvis blivit bättre, men nu är det nästan värre än någonsin. Han beter sig helt okej i samband med borstning, och kan vara ett riktigt gullegryn då det vill sig, men det är speciellt då jag gå framför honom som han smyger sig upp bakom mig och tar tag i jackan, och biter ordentligt! Jag har förr uppfattat honom som ganska accepterande av mig som ledare, och periodvis har det inte varit något tvivel om saken, men i och med sådanahär fasoner börjar jag reagera och fundera på hela spektrat av respekt/respektlöshet för mig...
Jag har funderat på vad detta kunde komma sig av. Vi har nyligen flyttat, och det känns som om det förvärrats mycket i samband med detta. Kanske är han ännu inte riktigt hemmastadd? Varför det skulle komma till uttryck såhär vet jag dessvärre inte. Beträffande konsekvenser av bitandet tycker jag att det är svårt att avgöra vad som leder till bättre/sämre resultat. Jag är själv totalt emot våld i samband med hästhantering, men jag måste erkänna att jag, då han hållit på som värst, blivit arg på honom och smättat till honom med grimskaftet för att markera att han gör fel. Vilket också känts riktigt hemskt eftråt, då jag tycker mig se misstron växa i hans ögon... Kan säga att det svider i hjärtat. Vill inte försvara "smättandet" men det känns så "o-okej", detta beteende, och i kombination med maktlösheten jag tidvid känner inför detta har det vissa gånger tyvärr blivit konsekvensen (också dumt att inte vara konsekvent i detta - jag vet...).
Dessutom tycker jag mig märka att han bara fortsätter sjufalt värre om jag "markerar", som om han tar det som en utmaning och bara fortsätter utmana själv. Men att bara ignorera detta beteende känns inte heller bra, känns som att jag då visar att han får puckla på mig hursomhelst, och det är ju inte heller alls bra! Jag är rädd för vad det kommer leda till i vilket fall som helst- både om jag bestraffar/markerar, och om jag bara ignorerar.
Det är märkligt hur fort det kan svänga med en unghäst. För några månader sedan kändes det hur bra som helst, verkligen, och jag trodde att jag hade befäst mitt ledarskap ordentligt och en gång för alla, men nu känns det verkligen inte alls självklart.
Jag har också funderat på om det kliar så rysligt i hans tänder att han får utlopp för det på detta sätt (gnagar och äter på ALLT), men detta är nog nåt annat, syns i hans blick som inte alls är öppen och lekfull då han smyger sig på och nafsar.
Usch. Hoppas ni orkat läsa igenom det här, och hoppas ni vill komma med synpunkter, tips och gärna också egna erfarenheter gällande unghästbeteende och trots. Är det månne det detta är? Jag är tacksam för all konstruktiv respons!
Han gjorde så flera ggr på rad och förstod. Efter den händelsen var det inga större problem, man fick påminna honom ibland bara. Jag tror att knepet är att tjata, tjata, tjat och ffa att inte ge honom chansen. Bits han när han går bakom dig - låt honom inte gå bakom. Ha ett långt grimskaft etc. och när han bits så stöter du bort honom och håller honom på avstånd - han måste uppföra sig om han vill vara med i din flock..
