Bff

[Vogue]

Sv: Bff

Jag har min familj och släkt (dvs mamma, pappa, syster mormor, farmor osv osv) som jag är nära vänner med "såklart"!

Sen har jag 4 kvinnor som verkligen är NÄRA och som vet ALLT! En som jag har varit extremt nära med sen vi var 4 år gamla, 2 före detta kollegor som jag klickade med direkt och en är dotter till mina föräldras nära vänner.
Vi träffas så ofta vi bara kan och dessa tjejer gör jag allt för, det är mina SATC kvinnor!

Sen finns det också ett gäng tjejer och killar som är riktigt nära men som man ser mer eller mindre i perioder, några som varit mina närmaste under ex gymnasiet och högstadiet men som man nu är mer vanlig vänner med eller vad man skall kalla det, man ses på ett mer ytligt basis och pratar om gamla minnen.

Och sen finns ju alla andra 100000 vänner & mer bekanta som man träffar och festar med men som man inte berättar om dagliga tråkiga problem med liksom!

 

[MikaTela]

Sv: Bff

Jag skiljer stort på vänner och bekanta! Bekanta är dom som jag kan umgås med men inte vill ha en nämre "relation" med, jag kan inte lita på dom.
Bland mina vänner vill jag inte behöva akta min tunga.

Sen har jag 2-3 olika vänner som jag kan prata med om ALLT!!! Men när det är som mest kris i mitt liv så finns det enbart en självklar att ringa!

Sen har jag någon hästvän, nån marsvinsvän, några hundvänner. Dessa tillhör oftast som du säger olika delar av mitt liv och beblandas inte alltid med mitt övriga liv av den enkla orsaken att vi inte har något gemensamt genom de andra livet.

Jag har inga ovänner men har flera fd vänner som vid flertalet gånger (eller en gång rejält) har visat att dom inte "förtjänar" min vänskap.
Jag har hellre få vänner men pålitliga.

 

[Ainon]

Sv: Bff

Jag har ingen riktigt super nära vän och har nog inte haft det sedan jag började gymnasiet och jag flöt ifrån de jag haft under grundskolan.
Kan tänka mig att jag har rätt svårt och är rätt svår att bli nära med då jag är ganska privat och dessutom nog ibland stöter bort folk omedvetet.
Däremot har jag en hög med vänner och bekanta att hitta på saker med
Är alltid öppen för fler, bekanta brukar aldrig vara problem att få däremot att ta det steget vidare till vänner tycker jag är lite knepigare nu när man är äldre så ofta stannar det på bekantnivån där man har det trevligt de gånger man "råkar" ses lite då och då.

 

[RubinNovak]

Sv: Bff

Jag har en bästa vän (Extremt tajta sedan ca 13 år)
Och så har jag vänner (alt "polare": folk jag träffar ofta och blir glad över det)
Sen så har jag bekanta som kan vara allt mellan någon jag "måste stå ut med" till någon jag känner ytligt.

 

[Enya]

Sv: Bff

Jag har inte många vänner alls. Jag har 4 bästa vänner, har haft fler nära vänner, men det har med tiden runnit ut i sanden när de upptäckt att jag inte är intressant nog för deras liv...

En av mina 4 vänner vet allt om mig och jag älskar henne högt! De andra vet så att säga saker om mig fast på olika sätt. 3 har jag känt i 8 år och den ena bara i 1 år eller liknande. Jag tycker så klart om alla mina 4 vänner, men just den ena är speciell för mig. Jag kan vara ärlig mot dem (alla, tror jag....) utan att de vänder ryggen mot mig.

En av mina vänner blev oväns med mig. Så jäkla sorgligt och efter 3 månader skickade jag ett pm och låtsades undra en sak, fick svar och sedan inget mer men ungefär en vecka senare fick jag pm om att hon bad om ursäkt och allt det där, jag är inte långsint och har inga som helst problem med att förlåta så det var ju liksom bara att ta upp vänskapen där vi la den 3 månader innan! Jag ångrar det inte för en sekund!! Hennes gravidhormoner steg henne lite åt huvudet och jag fattade ju det, jag vet hur jag själv var

Det är henne jag pratar mest med nu, hon förstår mig nu när jag mår skit och gör sitt bästa för att lyssna. Jag lyssnar på henne när hon behöver kräka av sig om saker ingen annan ska få höra.

I nöd och lust är väl vänskap tycker jag.

Någon ovän har jag nog inte. Jag är inte tillräckligt viktig eller intressant nog för att någon ska orka bry sig på att vara ovän med mig. De som inte är mina vänner skiter mest i vilket liksom.

 

[Ramona]

Sv: Bff

Jag har flera vänner som vet massor om mig, men jag har en väldigt öppen människa och orkar liksom inte gå omkring och hålla på saker för jag blir så förvirrad själv ifall jag inte vet vem som vet vad. Jag förstår inte poängen med att dölja grejer. Jag är den jag är och gillar man inte det så finns det ingenting jag kan göra åt det.

Tyvärr tycker jag att jobb och måsten helt pajar mitt sociala liv!! Jag hinner inte göra allting med mina vänner som jag vill göra. Heltidsjobb suger!

 

[Enya]

Sv: Bff

Jag har min familj och släkt (dvs mamma, pappa, syster mormor, farmor osv osv) som jag är nära vänner med "såklart"!

Sen har jag 4 kvinnor som verkligen är NÄRA och som vet ALLT! En som jag har varit extremt nära med sen vi var 4 år gamla, 2 före detta kollegor som jag klickade med direkt och en är dotter till mina föräldras nära vänner.
Vi träffas så ofta vi bara kan och dessa tjejer gör jag allt för, det är mina SATC kvinnor!

Sen finns det också ett gäng tjejer och killar som är riktigt nära men som man ser mer eller mindre i perioder, några som varit mina närmaste under ex gymnasiet och högstadiet men som man nu är mer vanlig vänner med eller vad man skall kalla det, man ses på ett mer ytligt basis och pratar om gamla minnen.

Och sen finns ju alla andra 100000 vänner & mer bekanta som man träffar och festar med men som man inte berättar om dagliga tråkiga problem med liksom!

Vissa i min familj har jag också haft som nära vänner, vi har varit rätt tajta. Nu har jag sett en annan elak sida hos dem och jag ser inte dem som speciellt tajta längre, skulle väl kalla dem bekanta numer. Det är konstigt hur det kan bli. Jag är förlåtande, jag står ut med mycket, man behöver inte vara ense med mig om allt, men när de gått över till elakheter gång efter annan för att de tycker jag gör fel val, ja då vill jag inte vara med mer känner jag.

 

[Stollan]

Sv: Bff

Du vet att du ha en alldeles egen plats i mitt hjärta som bara är ditt

 

[Stollan]

Sv: Bff

Jag har flera riktigt goda vänner, jag massor bekantar men ovänner har jag nog ingen alls. Jag har på äldre dagar lärt mig hur lätt det är att skaffa vänner om orken finns. Att våga ta plats framförallt.
Jag har låg integritet och få hemligheter. Är bra på att lyssna och knäcka problem. Sådant gillar folk därav massa bekanta.
Hoppas jag blir lite bättre snart för jag har flera vänner jag vill besöka som jag inte träffat på år och dagar och absolut inte alla deras barn. Så man kan ha en nostalgi-middag eller nått

 

[TinyWiny]

Sv: Bff

Jag har två personer som jag kallar vänner. En av dem är en ny vän och jag pratar ganska ofta med henne på fb och den andra, en vän sedan många år, pratar jag med någon gång om året. Vi var väldigt tajta förr och kunde prata om väldigt mycket även om jag är sådan som person att jag håller det mesta för mig själv så lyssnar jag gärna och hjälper om jag kan. Jag har alltid varit vännen man ringer mitt i natten när livet är för tufft men inte ens de samtalen får jag längre. Tyvärr har jag insett nu i efterhand att jag aldrig har haft någon jag kunnat ringa mitt i natten.

När jag fyllde 40 förra året så kom inga vänner alls men jag tog en pizza ihop med vännen sedan många år några dagar senare och vi konstaterade att sist hon var hemma var när jag fyllde 35.

Jag har ingen jag skulle ringa om jag fick problem även om min nyfunna vän är jättebra att prata med så vill jag inte lägga det på henne och särskilt inte som vänskapen är så ny. Dock råkade hon ringa senast jag rasade och fick tyvärr ta endel då men det var inte meningen. Jag är väldigt tacksam att hon fanns för mig då. Det var en helt ny upplevelse för mig att någon faktiskt lyssnade på mig som inte var tvungen utan för att hon ville.

Sjukdomen har inte bara tagit ifrån mig så mycket på det fysiska planet och fört in hemska smärtor i mitt liv utan också tagit bort de jag kallade för mina vänner. De som jag alltid ställt upp för i vått och torrt har försvunnit en efter en ju sjukare jag har blivit när jag inte längre har kunnat hjälpa dem handgripligen eller haft något de velat ha. Jag har inte ens ytliga vänner längre, bara f.d. vänner och avlägset bekanta. Inte ens min svägerska som jag var väldigt tajt med förr bryr sig längre för jag har inte längre något hon vill ha och jag klarar ju inte av att vara barnvakt. Det "lustiga" är att hon förfasade sig över att mina vänner kunde göra som de gjorde men sedan gjorde hon precis samma sak själv. Numera ses vi några gånger om året på födelsedagar som artigast. Förr pratade vi nästan varje dag.

Det är svårt när jag inte kan ta mig någonstans själv och inte orkar så mycket att skapa nya vänner därför är jag extra glad att den personen vill vara min vän. Hon verkar inte bry sig om att hon syns med mig fast jag sitter i rullstol och hon får köra mig i den.

 

[Enya]

Sv: Bff

Du vet att du ha en alldeles egen plats i mitt hjärta som bara är ditt

Jag har förstått det, äntligen! Och du har en plats hos mig för det är dig jag menade i mitt inlägg om att jag älskar dig! Men det vet du ju!

 

[tanten]

Sv: Bff

Skilnaden mellan att tala ut hos, och kunna ringa om himlen ramlar ner är jag intresserad av. Skiljelinjen... hur tänker du här?

kl
Jag har många ytligt bekanta, men ett fåtal nära vänner. De flesta av dem bor en bit bort. Så kontakterna blir oftat via telefon eller mail.

Skillnaden?

Jo tex att kunna ramla in hos och ösa ur mig min frustration och mina bekymmer på jobbet. eller när den jag hade en fling med betedde sig förfärligt. Då finns en person där och jag kan babbla. Lite debriefing

Men skulle huset brinna ner finns det nog inte så många jag skulle kunna höra av mig till. Och mitt mörker, mitt djupa tungsinne - det delar jag inte med någon.
Jag är den glada skiten. Alltid positiv, alltid problemlösande, stöttande. Det är väldigt självvalt. Livet är faktiskt enklare att leva om man är positiv.

Mina vardagar är i stort väldigt glada. Det är glädje och värme. Men när jag stänger dörren till jobbet är den sociala delen av dagen slut. Min mobil ringer inte varje vecka.

 

[Snurrfian]

Sv: Bff

Skillnaden?

Jo tex att kunna ramla in hos och ösa ur mig min frustration och mina bekymmer på jobbet. eller när den jag hade en fling med betedde sig förfärligt. Då finns en person där och jag kan babbla. Lite debriefing

Men skulle huset brinna ner finns det nog inte så många jag skulle kunna höra av mig till. Och mitt mörker, mitt djupa tungsinne - det delar jag inte med någon.
Jag är den glada skiten. Alltid positiv, alltid problemlösande, stöttande. Det är väldigt självvalt. Livet är faktiskt enklare att leva om man är positiv.

Mina vardagar är i stort väldigt glada. Det är glädje och värme. Men när jag stänger dörren till jobbet är den sociala delen av dagen slut. Min mobil ringer inte varje vecka.

Vad olika det kan vara... Jag har inte så många som jag kan "prata av" mig hos, särskilt inte om allt. Men skulle huset brinna så skulle jag ha en stor skara människor som skulle erbjuda allt och lite till för att hjälpa mig.

Men å andra sidan så har jag jobbat med mina relationer, de som jag har tappat är till stor del mitt eget fel för att jag inte har hållit kontakten. Just nu är jag på väg tillbaka efter en downperiod på den sociala fronten och får helt enkelt jobba lite för att få tillbaka en del människor som jag vill ha i mitt liv. Jag har inte mängder av goda vänner och ingen som jag kan prata om allt med, men olika som jag kan prata om olika saker med. Bekanta har ökat i andel i och med barnens sociala liv men det är få som hänger kvar när barnen slutar leka med varandra och en del väljer jag bort eftersom det enda vi hade gemensamt var just att barnen lekte.
Sen har jag en del bekanta som visserligen är jättetrevliga men som inte riktigt tar klivet in till vän kanske pga mig eller dem.

 

[Petronilla]

Sv: Bff

Svar på Marthas fråga.

Jag har ingen BFF.
Jag har ett tjejgäng som jag hänger med ett par gånger per år. Typ en gång i kvartalet.
Jag har lite vänner som jag lunchar med, äter middag med, men de flesta är liksom vi inne
i firma familj och det är barnen och deras aktiviteter som går först. Vi har lite folk som
kommer och umgås ibland på helgerna. Men skönast är det när det bara är vi som får
pusta ut i ekorrhjulet.

Min man är det närmaste BFF man kan komma

 

[Havsluft]

Sv: Bff

Kl

Spännande det här!

Jag har haft en period då jag mått dåligt, himlen ramlade ner, folk dör och jag har valt att inte berätta om det för dem som jag betraktar som mina vänner sen gammalt. Jag vill inte besvära och tynga dem med mitt svarta sinne. Vi är alla inne i familjeekorrhjulet och jag har fullt upp och antar att de oxå har det.

Sen har jag en BFF som vet allt som hänt men henne skulle jag inte heller ringa så ofta, jag vill liksom inte trötta ut henne med mitt missmod. Jag vet att jag har henne men skulle aldrig ringa henne mitt i natten. Ringer ni vänner mitt i natten?

Jag är en sån som har blivit bortvald ur grupperingar (märkt att de andra träffas men att jag inte längre är med) så jag känner mig lite bränd. Har oxå genom åren förstått att jag är mer vän med vissa än vad de är med mig...

 

[Dressyrtanten]

Sv: Bff

Jag håller med, intressant att se hur andra har det!

Jag har bra kontakt med min familj, vi bor relativt nära varandra och träffas någon gång i veckan/varannan vecka. Mina syskon vet långt ifrån allt om mig men mamma får nog höra det mesta...

Från äldre dagar (högstadiet och gymnasiet) har jag nog kvar 5-6 bffs men det är bara en tjej jag träffar och hörs med regelbundet. I den relationen är det mycket hon som har mig som bollplank för att ta sig igenom vissa problem. Resten av vännerna bor dels långt bort, och är dels väldigt "upptagna" med sina egna liv. Det känns lite sorgligt för jag tycker att vi är för unga för att inte umgås med vänner hela tiden men jag antar att det är lätt att fastna i vardagen. Eftersom de inte har hästintresset som jag så är det ju nästan mitt fel att jag aldrig har tid att ses pga min häst Jag tycker om alla dessa människorna väldigt mycket och vet att det är precis som vanligt varje gång vi träffas men det kan gå långt emellan gångerna och därför kan man ibland tvivla på att vänskapen är lika stark som tidigare.

Under universitet umgicks jag mycket med ett gäng tjejer. Efter att vi var ifrån varandra av olika anledningar i ett år var jag dock inte välkommen tillbaka i gänget. Det brände mig rätt ordentligt och jag mådde dåligt över att hela min universitetstid hade bestått av att umgås med tjejer som jag inte betyder något för... Det har gjort att jag känner att jag har svårare att bygga relationer med nya människor och det gör mig ledsen.

I stallet har jag ingen jag tycker om att umgås med direkt. Jag önskar mig egentligen inget mer än ett par hästtokiga kompisar att åka på hästiga grejer med och kunna rida ihop med...

Min bff just nu skulle jag säga är min pojkvän. Vi gör det mesta ihop och vi har jättekul. Jag kan dock sakna den gamla goda tiden när man hängde med tjejerna hela tiden!

Roligt ändå med den här tråden, nu är jag lite taggad på att ta tag i mitt sociala liv, som jag till viss del har tillåtit förfalla av oengagemang, och ta upp kontakt med både gamla vänner och nya bekanta

 

[voltis]

Sv: Bff

Vad olika det kan vara... Jag har inte så många som jag kan "prata av" mig hos, särskilt inte om allt. Men skulle huset brinna så skulle jag ha en stor skara människor som skulle erbjuda allt och lite till för att hjälpa mig.

Men å andra sidan så har jag jobbat med mina relationer, de som jag har tappat är till stor del mitt eget fel för att jag inte har hållit kontakten. Just nu är jag på väg tillbaka efter en downperiod på den sociala fronten och får helt enkelt jobba lite för att få tillbaka en del människor som jag vill ha i mitt liv. Jag har inte mängder av goda vänner och ingen som jag kan prata om allt med, men olika som jag kan prata om olika saker med. Bekanta har ökat i andel i och med barnens sociala liv men det är få som hänger kvar när barnen slutar leka med varandra och en del väljer jag bort eftersom det enda vi hade gemensamt var just att barnen lekte.
Sen har jag en del bekanta som visserligen är jättetrevliga men som inte riktigt tar klivet in till vän kanske pga mig eller dem.

Citerar dig så behöver jag knappt skriva ngt själv!

Ända sedan jag var liten har jag haft massor av "kompisar", men inte många riktigt nära. Och alla barndomsvänner har jag tappat kontakten med, och det beror mestadels på mig. Inte att jag inte gillade dom eller så, men är nog för mkt ensamvarg för att kunna hålla kontakten med allt för många.

Jag har mest bekanta, som jag umgås med på speciella områden: jobbet, stallet, sambons vänner, andra dagisföräldrar etc.

De jag är mest nära är min familj, och min sambo är min bästa vän den enda jag kan slappna av totalt med! Dessutom har jag via dottern fått jättefin kontakt med en granne med son i samma ålder (de är bästisar) och vi ska tom på en liten semestertripp ihop i sommar båda familjerna! Men det är så avslappnad relation, vi ses på lekplatsen eller kanske går till badet ihop, inga tvång!

Så jag har liksom snurrfian blivit mer soocial iom dottern, då man fått träffa andra föräldrar vare sig man vill eller ej! Jättetrevligt på föräldramöten/sammankomster eller ngn aktivitet efter dagis, men det räcker så för mig, jag har inte ork eller tid att blir för tight med nya människor, för jag behöver min egentid och min familjtid.

 

[sona]

Sv: Bff

Har några få nära vänner som jag pratar mkt med och vet att dom finns där ifall nått händer. Berättar kanske inte allt för dom, men det allra mesta. Mår jag dåligt vet dom om det, är jag lycklig så märker dom det.

Vänner kan man väl klassa en hel del som, dom är roliga att träffa och inga man ogillar, eller inte vill umgås med. Men tiden finns liksom inte för att dom ska hamna bland nära vänner.. Visar kanske egentligen bara samma sida för de här människorna, inga man berättar hur man verkligen mår för, såpass väl känner man inte varandra att man vill besvära dom med mina bekymmer även om jag givetvis lyssnar om dom har problem eller mår dåligt.

Bekanta, finns det massor av. Mestadels genom jobbet, där några även kan placeras i vännerfacket. Vissa man irriterar sig lite på, kemin stämmer liksom inte för att man skulle kunna bli mer. Men tycker inte direkt illa om dom, vill bara inte umgås mer än nödvändigt..

Nån direkt ovän har jag nog inte, men det finns säkert människor som inte tycker om mig. Man kan inte gilla alla.

 

[Norrlänning]

Sv: Bff

kk

Jag har inge bff,
"bara" vanliga vänner/kompisar.
Har inget större behov...
Min sambo är min "bästis" även om jag inte berättar allt.
Min mamma och syster kan jag prata ganska mycket med om det skulle behövas.
Familjen är viktigast, resten klarar jag mej utan.

Facebook är perfekt, där kan jag "hålla kontakt" utan att behöva umgås.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Bff

Jag har en gammal barndomskompis som jag har känt i hela mitt liv, hon är nog den person som känner mig allra bäst. Sen vi slutade nian (för åtta år sen) har vi träffats ganska sporadiskt på grund av helt olika livssituationer, men när vi väl ses är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Jag är glad att jag har henne, det är någon som jag har någon form av bakgrund tillsammans med, någon som vet varför jag är som jag är.

Annars umgås jag mest med tjejerna i stallet, jag har bara känt dem i drygt tre månader (det är den tiden jag har varit i stallet) och jag skulle väl kunna klassa dem som bekanta och/eller vänner, men jag har känt dem lite för kort tid för att jag ska kunna öppna mig helt för dem.

Jag har inte så stort behov av stora kompisgäng, jag har tre syskon i relativt tät följd efter mig, och vi har bra kontakt. Familjen är helt klart viktigare.

Det finns säkert massor av människor som inte tycker om mig, men jag vet i alla fall en person som skulle kunna kallas ovän, det är en person jag under inga omständigheter vill ens tilltala igen, också det är en gammal klasskamrat sen grundskolan. Men bortsett från henne så finns det ingen som jag är så förbannad på att jag inte skulle klara av att hälsa på personen om vi möts.