Besviken över min graviditet :-(

[saltahajen]

Hela min graviditet blev inte alls som jag tänkt mig! Sitter nu här efteråt och undrat vad som hänt egentligen!

Att föda barn och vara gravid trodde jag:
*Man skulle få en gigantisk mage att gå runt och klappa på
*Att det man mycket få som drabbades av illamående
*Att man kännde skillnade på förvärkar och "riktiga" värkar
*Att föda barn skulle göra så obeskrivligt ont

Men min historia i korthet:

Det hela började med ett missfall och sedan blev jag gravid direkt efteråt fast jag inte trodde det var möjligt!
Mådde sedan pyton fram till runt vecka 16 kanske, kräktes flera gånger per dag och mådde inte alls bra!
Fick sedan gallstenproblem som inte alls var att leka med! Detta gjorde att jag inte gick upp i vikt som jag skulle och blev sjukskriven helt från ca v. 30 (då hade jag hållit ut allt för länge)!
Efter ett antal ultraljus pga att jag var väldigt liten så konstaterade de att det var ett litet barn (max runt 2900 g trodde de om jag gick tiden ut) så de hoppades att jag skulle gå över.
Jag har nästan hela tiden haft ett blodtryck också som inte varit på min sida men de sista 4 veckorna så började under trycket ligga runt 100 vilket slutade med att jag i vecka 39 hamnade på bb då de blev rädda att jag hade havandseskapsförgiftning!
Blev kopplade till ctg och där upptäcktes det att jag hade innom loppet av 10 minuter 3-4värkar (vilket jag gått och trott varit förvärkar hela morgonen).
Fick stanna kvar och 8 timmar senare var han ute! Mycket större än de hade trott (och dessutom några dagar förtidigt) över 3kg.
Nu var det ju förlossningen... barnmorskerna ville ge mig smärstillande hela tiden men det gjorde ju inte alls så ont som jag trodde! Slutade med att jag iaf provade lustgas 50/50.
De frågade mig mycket om smärsta och det slutade med att jag envist fick ur mig "jag föder då j***lar hellre barn än att ha gallstensanfall" och det är faktiskt sant såhär i efterhand med, de gör 1000 gånger ondare!!!

Slutsatts...
Det blev inte alls som jag trott eller tänkt mig! Allt innan förlossningen blev åt skogen känns det som, jag är än i dag flera veckor efter förlossningen besviken på den tiden!
Men själva förlossningen blev en positiv upplevelse, jag var väldigt orolig för den innan men en sak är säker: barnmorskerna kan sin sak! Snacka om super peppning från dem!

Vet inte vad jag vill av denna tråd... skriva av mig möjligen och höra vad ni andra har för upplevelser!

 

[vindvissla]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

Jobbigt att du kanner sa. Du maste fundera pa varifran du fatt dina forestallningar/forhoppningar om graviditeten och forlossning, for om man laser runt sa ser man att alla ar olika. Titta in i magtraden sa ser man allt fran sma magar till gigantiska magar, las tradar sa ser man att folk mar toppen eller jatteilla.

Och det viktigaste av allt, graviditeten ar bara en resa for att fa ett barn, det ar barnet som ar borjan! Och du har ju fatt ett friskt litet barn, eller hur?

Det finns jattebra hjalp att fa, om du kanner att du vill prata med nagon proffessionellt.

 

[Mirre]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

Så kan jag också känna ibland.

Första 4 veckorna mådde jag illa som tusan.
Spydde stup i ett och fick antingen tvinga mig att äta öhvt elelr så blev jag akut vrålhungrig och sedan blev det tvärstopp efter ett par tuggor.

Efter dem veckorna mådde jag toppenbra.
Gick snabba och långa promenader med hunden varenda dag, tränade och var superpigg. Runt v 30 (minns inte exakt) hade jag äggvita i urinen och högt blodtryck. Pang tjong så blev allt kaos. Kändes det som.
Vi fick åka in till usö för kontroll men hann åka hem en sväng mellan mvc och tiden på sjukhuset. BM hade sagt att jag kanske blev inlagd och hemma i köket bröt jag ihop. Jag bara grät och det kändes så fel, jag mådde ju bra, inte var jag sjuk heller.

Efter den dagen åkte vi fram och tillbaka till usö ungefär varannan dag.
Ibland blev jag kvar ibland inte och vi visste aldrig i förväg hur det skulle gå.
Det var fruktansvärt jobbigt psykiskt med den ovissheten och det kändes på något sätt som att vi blivit lurade. Allt skulle ju bara flyta på var det tänkt, inte fasen hade vi tänkt sitta och åka sådär. Varje gång jag var tvungen att stanna grät jag. Hatar sjukhus och det var en pina varje gång vi åkte dit.

Sambon var där så mycket han kunde men han jobbade ju och fick dessutom bara vara där vissa tider. Mina föräldrar var också där mycket men besökstiden var ju ändå begränsad. Läkarna (olika varenda gång) velade som fan om de skulle sätta igång mig eller inte. Vi krävde ett ordentligt svar men fick aldrig något. I v 40 satte det igång av sig själv vilket jag iof är glad för nu efteråt.

 

[Lupin]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

Det blir aldrig som man tänkt sig. Och sen är varje graviditet helt individuell.

Jag är i sluttampen på min andra graviditet, imorgon har jag gått 38 veckor och är på slutspurten så att säga. Och den här andra har varit helt, totalt och komplett olik den första. Jag tog nog för givet, på något sätt, att det skulle var likadant den här gången med, men icke sa nicke.

Första graviditeten var helt odramatisk, hade inga besvär att tala om över huvud taget. Lite lätt illamående under knappt tre veckor i början, ingen foglossning, mådde finfint hela vägen, behövde inte ens gå upp och kissa på nätterna i slutet. Slemproppen släppte ca en månad före och efter det hade jag sd fram till slutet, som dock ej gjorde ont eller var obehagliga. Blev inte ens svullen om fingrarna eller fötterna, fötterna minskade snarare något i storlek (ca ½ stl mindre).

Själva förlossningen gick snabbt och var relativt lindrig (allting är ju relativt haha). Från första riktiga värken till sonen var ute tog det 4,5 timmar. Det var snabbt, intensivt och visst gjorde det ganska ont. Problemen kom efteråt istället: jag kunde inte kissa och de fick tappa mig några gånger och så fick jag en oväntad och oförklarlig störtblödning någon timme senare. Jag förlorade 1,5 liter blod och ingen vet varför. Livmodern drog ihop sig som den skulle, moderkakan kom ut som den skulle och ingen kan förklara vad som hände. Så jag fick kateter och ligga kvar i 4 dagar. Hb sjönk till 89 och det tog tid att få upp det igen, minst ett par månader. Jag bröt svanskotan också förresten, det tog ett halvår eller så innan jag var riktigt riktig igen.

Den här gången mådde jag desto mer illa och under längre tid i början. Sen fick jag kännbara sd redan i v 11, såpass att jag fick ansträngningsförbud och inte har kunnat motionera eller ens promenera som vanligt, kunde inte ens diska eller ens borsta min dvärgpudel... Mycket starka, onda och lättretade sammandragningar som ledde till sjukskrivning från v 25. Mer eller mindre stillasittande i soffan framför TVn, som inte alltid har hjälpt = varit inne på x antal kontroller pga regelbundna värkar och behandling med stora doser magnesium + bricanyl. Kännbar foglossning ganska snabbt, problem att stå och gå (gör ju ont pga foglossningen), periodvis svåra sömnproblem, större delen av graviditeten har jag behövt gå upp minst en gång/natt + att det tär rätt rejält med all oro pga hotande förtidsbörd. Är ganska så svullen om både händer, fötter och ansikte.

Det som trots allt varit lika är att magen är relativt liten, det finns ingen som tror att jag har BF om två veckor när de ser mig! Jag har gått lagom mycket i vikt båda gångerna, 15 kg första och den här gången 13 kg. Relativt rörlig och smidig båda gångerna, även om jag inte var/är så snabb i svängarna de sista veckorna.

Sonen föddes BF +8 (v 41+1). Hur det blir den här gången kan man bara gissa. Med tanke på alla sd och förvärkar är det lätt att tro att det blir före BF, men faktum är att de allra flesta med förtida sd och värkar trots allt går tiden ut. Däremot talar väl statistiken för att förlossning nr 2 går ännu snabbare än nr 1! Vilket naturligtvis oroar mig, jag nojjar över att vi inte ska hinna in till BB den här gången. Och med tanke på den ökade blödningsrisken pga förra gången så skräms jag över att behöva föda hemma i hallen, eller i bilen på väg in.

 

[Mammas]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

Jag kände inte heller skillnad på förvärkar och de riktiga. Först en kväll (BF+2) fick jag en massa värkar, och trodde det var på g. Men så duschade jag varmt och låg med en värmekudde i svanken, varpå värkarna försvann. Kvällen efter kom det likadana värkar, jag var snortrött och ville bara att det skulle sluta så jag fick sova, men tji fick jag. Varm dusch hjälpte inte, inte heller vetekudden... Då var det riktiga värkar. Så det är du inte ensam om.

Sedan tycker jag att du ska tänka som så att du har ju fått ut det viktigaste från din graviditet - din guldklimp! Kan du få komma till någon att prata med så du kan få ur dig alla dessa känslor? Om du hör på BVC kanske de kan hjälpa dig till någon? Lycka till!

 

[jerseyko]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

För mig var allting sådär som på rosa fluffiga små moln, förutom foglossningarna som gjorde något helt otroligt ont (men det har jag glömt idag)
Min förlossning gick sjukt snabbt, hann aldrig med vad som riktigt hände och var öppen 8 cm när vi kom in! Använde bara lustgas men vågade inte krysta och tyckte inte alls de gjorde ont.
Sen åkte vi hem.

Dagen innan förlossningen så mockade jag och var på husvisning, bjöd hem min familj på stor middag, vaknade sen kl 5 av att vattnet gick, kl 6 fick jag första värken och 7,15 var vi på förlossningen. 7,30 ringde vi på BM och jag hann inte ens ligga med CTG, 7,40 kom första krystvärken och 8,04 föddes våran son. Jag krystade 2 gånger Kl 11 fick vi klartecken att åka hem.

Tiden efter så kände jag ingen glädje, och fick otroliga skuldkänslor för det. Jag hade en jättevacker mage, men gick bara i sunkiga kläder och tog inga direkt fina magbilder. Min förlossning gick fort och smärtfritt, brast inget och hade inga problem alls med att amma. Min son var såklart världens sötaste och det redan från födseln Men jag kunde inte känna mig riktigt stolt över att han faktiskt är 50% av mig.

När jag sen bara sov 2-3 timmar varje natt och vägde 43 kg så tog jag hjälp av en psykolog och läkare för medicinering, det var asjobbigt och tog lång tid innan jag blev frisk. Jag känner fortfarande rätt så ofta "f*n, jag kommer få ett återfall" och är orolig för hur jag kommer må om/när vi skaffar fler barn.

Jag tycker du ska ringa din vårdcentral och prata med en sjuksköterska där och få hjälp att hitta någon mödrapsykolog att prata med. Sköterskan på VC var jättegullig mot mig och ringde mig några gånger mellan vårt samtal och min inbokade tid hos psykologen, för vart de sämre skulle hon fixa en akuttid på en gång.

 

[saltahajen]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

Svarar till alla

Rent psykiskt mår jag väldigt bra Skulle aldrig någonsin byta bort denna upplevelsen då den varit en bra upplevelse Och det är sant, jag har ett friskt och helt underbart barn!!!

Det handlar nog mer om att jag hade för storta förväntingar... samtidigt så är jag glad att själva förlossningen gick så snabbt och smidigt som den gick! Jag menar vem vill frivilligt ha en långdragen förlossning för att man förväntar sig det?
Man kan skratta åt det nu såhär i efterhand för jag sa faktiskt till min sambo att "gå och lägg dig, det kommer inte att vara något barn ute på det närmaste dygnet" ja och inte långt efter det är han ute...

 

[eyz]

Sv: Besviken över min graviditet :-(

Jag upplever det tvärt om. Förvisso är jag fortfarande gravid, men är rädd att jag kommer sakna graviditeten enormt när lillen är ute. Min graviditet har hittills varit perfekt kan jag tycka.

Förmodligen och förhoppningsvis kommer jag ju älska min son gränslöst, det är jag inte orolig för men jag trivs så himla bra som gravid. Jag vantrivdes inte i kroppen innan men eftersom jag är överviktig har det varit så himla kul att nu få ha "vilka kläder som helst", som sitter åt om magen, utan att se dum ut. Äntligen kan jag vara stolt över hela kroppen. Med bebis utanpå är den tjocka magen tillbaka, värre än innan dessutom och sjået att akta så magen inte putar på ett ofördelaktigt sätt, eller putar öht , är tillbaka.

Att ta en bulle till vid fikat och undra vad de andra ska tycka, när man är gravid är det bara gulligt och ingen tänker att jag minsan får skylla mig själv.

Tar till mig att du inte tyckte att det gjorde så ont att föda barn, det är sånt jag behöver höra nu.