H
hurriganes
Sv: Bestraffning/Tillsägelse.
Det är kul att läsa att så många ogillar våld mot hästar och anser att det är fel bestraffning.Jag har haft bevis på vad för mycket våld gör med en häst och tro mig ,det är ingen vacker syn.Min mamma hittade en travhäst i en hage utbetad för länge sen,mager stod hon där utan livsglädje.Min mamma köpte henne p.g.a medlidande för henne.Jag minns när hom kom hem ,insjunken så revbenen syndes och djupa hål vid magen där annars kunde varit i gott hull.Hon var så rädd frustade och ögonen så stora och stirriga och hon sprang runt transportörn som inte hade nån hejd på hon och det värsta av allt syndes flera djupa ärr efter piskrapp över hela kroppen och ett över huvudet.Det tog många år av mycket pyssel,träning och jättemycket kärlek och jag fick världens bästa kompis och häst av hon och med tiden glömde hon allt hemskt och blev världens lugnaste.Jag skulle inte i hela världen förmå att slå henne,inte en minsta dask.Det hela beror på hur man uppfostrar hästen och våld behövs inte.Hon lever inte idag,hon blev 28 år men minnet finns kvar och hon sparka mig aldrig eller ville göra nåt annat dumt,hon såg mig som ledare,bästa vän och ingen som ville hon ont.Nu har jag köpt en ny häst med nästan samma bakgrund och ser med glädje var dag han och jag får jobba tillsammans.Nu menar jag inte att ni just skulle börja slå hästen till vanvett men jag ville dela min historia och varför jag hatar pisk.För mig har det räckt med tillsägning och fostring.Det händer inte på en dag men med träning får man fram en väluppfostrad häst!
Det är kul att läsa att så många ogillar våld mot hästar och anser att det är fel bestraffning.Jag har haft bevis på vad för mycket våld gör med en häst och tro mig ,det är ingen vacker syn.Min mamma hittade en travhäst i en hage utbetad för länge sen,mager stod hon där utan livsglädje.Min mamma köpte henne p.g.a medlidande för henne.Jag minns när hom kom hem ,insjunken så revbenen syndes och djupa hål vid magen där annars kunde varit i gott hull.Hon var så rädd frustade och ögonen så stora och stirriga och hon sprang runt transportörn som inte hade nån hejd på hon och det värsta av allt syndes flera djupa ärr efter piskrapp över hela kroppen och ett över huvudet.Det tog många år av mycket pyssel,träning och jättemycket kärlek och jag fick världens bästa kompis och häst av hon och med tiden glömde hon allt hemskt och blev världens lugnaste.Jag skulle inte i hela världen förmå att slå henne,inte en minsta dask.Det hela beror på hur man uppfostrar hästen och våld behövs inte.Hon lever inte idag,hon blev 28 år men minnet finns kvar och hon sparka mig aldrig eller ville göra nåt annat dumt,hon såg mig som ledare,bästa vän och ingen som ville hon ont.Nu har jag köpt en ny häst med nästan samma bakgrund och ser med glädje var dag han och jag får jobba tillsammans.Nu menar jag inte att ni just skulle börja slå hästen till vanvett men jag ville dela min historia och varför jag hatar pisk.För mig har det räckt med tillsägning och fostring.Det händer inte på en dag men med träning får man fram en väluppfostrad häst!