Beslut om att försöka - hur gick det till för er?

[Voeux]

Idag gick jag veta att våra vänner har fått sitt andra missfall. Vi själva har bestämt oss för att vänta något år till, lägenheten vi flyttar in i nu är liten och dessutom skulle vi på så vis hinna gifta oss först. Men coronakrisen har rört upp många känslor hos mig kring vad som egentligen är viktigt i livet och längtan har växt sig starkare, och när vi nu fick beskedet om vännernas andra missfall väcker det såklart också känslor kring hur det kommer bli för oss. Om vi ens kommer kunna, om det kommer ta tid osv. Vi har pratat om det idag och sagt att vi ska fundera lite mer kring det närmsta tiden.

Hur gick det till när ni blev med barn? Bestämde ni er för att försöka, och i så fall vad fick er att bestämma er? Eller blev det bara? Om ni slutade med preventivmedel, hur lång tid tog det för er att bli med barn? Och hur tänker ni kring det hela idag?

Jag är rädd för att vi kommer försöka flera år och att jag då kommer ångra att vi bara ”satt av tid” flera år innan. Samtidigt känns det dumt att ta ett beslut baserat på rädsla. Jag längtar med hela kroppen, men känner samtidigt att det är helt okej att vänta ett tag till om vi på något vis hade kunnat veta att det kommer gå. Sambon har varit inställd på att vänta lite till, men är helt öppen för att ändra planen om det är vad vi landar i. Jag är 32.

 

[Kilauea]

Vi slutade skydda oss i januari -15. Blev gravid juni samma år. Visade sig dock i v.12 att liten varit död minst 6 veckor.
Gravid igen i oktober/november samma år. Blev missfall i v.10+ i januari-16.

Efter det fick vi inte positivt graviditetstest igen. Hade en hel del sena menser med mer klumpar än vanligt, har förstått att det nog varit tidiga missfall.

Gjorde utredning för barnlöshet i februari/mars -17. IVF i maj samma år.
Insättning av embryo i augusti -17, blev mycket tidigt missfall.
Ny insättning i september -17, blev sonen.

Slutade med skydd igen i augusti -19. Gravid februari i år, spontant till vår överraskning och glädje.

Sambon och jag träffades 2010, vi valde att inte försöka innan pga sjukdom och dödsfall i familjen. Annars hade vi börjat försöka 2013 var planen.



En kompis slutade skydda sig och blev gravid på första ägglossning. Varit så för dom med alla tre barnen, dom behövde liksom inte ens "försöka" så tog det sig hela vägen med alla.

 

[underensten]

Vi bestämde oss i Oktober -17 att sluta med preventivmedel och försöka oss på att skaffa barn. Det kändes som rätt tillfälle. Vi hade båda fasta jobb, hus. Vi ville ha barn, och var nästan de enda i vår bekantskapskrets som inte hade barn. Tre månader senare blev jag gravid. Fick dock missfall i vecka sju. Blev gravid igen på sommaren och fick missfall igen. Detta upptäcktes vid ett privat VUL vi åkte på. Båda missfallet fick jag åka in akut (det ena pga svåra smärtor, det andra pga stora blodmängder) och skrapning gjordes. Mådde förstås väldigt dåligt i denna veva och tankarna kom om vi ens kunde få barn alls. Andra missfallet var partiell mola (druvbörd) och jag fick ta regelbundna blodprov en period och hade gravitetsförbud en period tills man såg att graviditetshormonerna gick ner. Och allt jag ville då var ju att försöka igen.
Tredje gången gillt och Oktober -18 blev jag gravid med våran dotter som nu är 9 månader. Jag blir 32 i år.
Om vi inte hade blivit gravida igen den här tredje gången eller om det inte hade gått bra så hade jag kanske ångrat att vi inte försökt tidigare. Men sånt där vet man ju inte, det jättesvårt. Nu ångrar jag ju såklart ingenting. Även fast det var en tuff period så är jag ju glad för de missfallen, annars hade ju vi inte fått just våran dotter som vi har nu. Och vi är några erfarenheter rikare.

Är det viktigt för er att gifta sig innan?
Boende löser sig. Man behöver ju inte så stor plats i början med ett litet barn. Om du verkligen längtar menar jag. Såna saker löser sig.

Har ni haft missfall tidigare, eller är det vännernas missfall som skrämmer er?

 

[Anemone]

När min mans morfar gick bort började vi prata om framtiden och bestämde oss för att det var tid. Jag var 27 år. Det tog ett år innan jag blev gravid. Tyvärr utvecklades det inte som det skulle och blev en tidig abort. Blev troligtvis gravid vid första ägglossningen efter aborten och fick en fin dotter när jag fyllde 29.
Bsrn nr 2 hann jag bara tänka att jag kanske kunde tänka mig att fundera på ett barn till. Då var jag 5 år äldre.

 

[Olympus]

Jag hade en ganska stor önskan om att blir gravid innan jag fyllde 30 (och allra helst hinna föda barnet innan dess också). Jag fick ta upp det med min sambo läääääänge innan han förstod att det verkligen var en viktig grej för mig (min sambo är 2 år yngre än mig - är kanske inte jätterelevant i frågan, men ändå).
Jag slutade med p-piller under 2017 tror jag, men då ville verkligen inte min sambo börja försöka då vi var i ett ganska dåligt skede i livet. Han hade precis fått reda på att han hade en nervsjukdom som gjorde att han inte kunde fortsätta med sitt drömyrke och var tvungen att komma på vad han ville syssla med. Under året klarades det ju tack och lov upp sig och han började utbilda sig inom ett annat yrke. Då ville han inte ha barn förens han var klar och hade jobb. Jag började känna mig lite småstressad och efter måååånga diskussioner så bestämde vi oss för att ”slarva” lite med kondom och tänkte att blir det så blir det! Då blev jag gravid på första försöket. Sonen föddes 17 dagar innan jag fyllde 30 (november 2019). Nu har vi alltså en 5 månaders och vill gärna ha fler barn. Vi tar absolut inte för givet att det ska gå lika lätt igen och ser ingen anledning att vänta med försöken. Vi är alltså beredda på att vi kan få täta barn men också att det kan ta tid.

Det finns säkert dom som lyckas planera in sina graviditeter till att det passar jättebra in deras liv men för oss var det lite mer ”nu kör vi och så får allt annat lösa sig”, vilket det också har gjort.

 

[Miks]

Jag tycker lite så här; det kommer aldrig komma ett helt optimalt tillfälle. Och om det mot förmodan kommer så är det inte säkert att en graviditet händer just då ändå.

Ni får försöka välja det minst dåliga tillfället och kalkylera lite efter det. Lägenheter går att flytta ifrån, bilar går att byta ut, jobb byts lite då och då. Däremot skulle jag inte varit bekväm med att ha en låg sgi inför barnavling men det är ju min personliga preferens.

Vi har aktivt bestämt oss för barn. Sen har det tagit lång tid att tillverka dem. 12 respektive 18 månaders aktivt försökande. Vi har 5,5 år mellan barnen. Jag var 27 respektive 33år när barnen föddes.

Lycka till i era planer

Mvh Miks

 

[pollex]

Idag gick jag veta att våra vänner har fått sitt andra missfall. Vi själva har bestämt oss för att vänta något år till, lägenheten vi flyttar in i nu är liten och dessutom skulle vi på så vis hinna gifta oss först. Men coronakrisen har rört upp många känslor hos mig kring vad som egentligen är viktigt i livet och längtan har växt sig starkare, och när vi nu fick beskedet om vännernas andra missfall väcker det såklart också känslor kring hur det kommer bli för oss. Om vi ens kommer kunna, om det kommer ta tid osv. Vi har pratat om det idag och sagt att vi ska fundera lite mer kring det närmsta tiden.

Hur gick det till när ni blev med barn? Bestämde ni er för att försöka, och i så fall vad fick er att bestämma er? Eller blev det bara? Om ni slutade med preventivmedel, hur lång tid tog det för er att bli med barn? Och hur tänker ni kring det hela idag?

Jag är rädd för att vi kommer försöka flera år och att jag då kommer ångra att vi bara ”satt av tid” flera år innan. Samtidigt känns det dumt att ta ett beslut baserat på rädsla. Jag längtar med hela kroppen, men känner samtidigt att det är helt okej att vänta ett tag till om vi på något vis hade kunnat veta att det kommer gå. Sambon har varit inställd på att vänta lite till, men är helt öppen för att ändra planen om det är vad vi landar i. Jag är 32.

Jag har tre barn, alla har varit planerade men med första kan man nog säga att vi gick mer på känsla än att rationella resonemang, vilket jag är väldigt nöjd med såhär i efterhand tror att jag normalt sett är en person som planerar mycket. Had vi verkligen velat gå ”by the book” hade vi kanske valt att även min sambo skulle ha slutfört sin utbildning och kanske hade vi även fått för oss att vilja bo större? - men samtidigt hade jag en annan analys av när i livet jag ville ha barn. Därför är jag nog benägen att säga ”följ hjärtat” i sådana här frågor, om det är den typen av praktikaliteter som du nämner som hindrar en.

 

[Kilauea]

Vi slutade skydda oss i januari -15. Blev gravid juni samma år. Visade sig dock i v.12 att liten varit död minst 6 veckor.
Gravid igen i oktober/november samma år. Blev missfall i v.10+ i januari-16.

Efter det fick vi inte positivt graviditetstest igen. Hade en hel del sena menser med mer klumpar än vanligt, har förstått att det nog varit tidiga missfall.

Gjorde utredning för barnlöshet i februari/mars -17. IVF i maj samma år.
Insättning av embryo i augusti -17, blev mycket tidigt missfall.
Ny insättning i september -17, blev sonen.

Slutade med skydd igen i augusti -19. Gravid februari i år, spontant till vår överraskning och glädje.

Sambon och jag träffades 2010, vi valde att inte försöka innan pga sjukdom och dödsfall i familjen. Annars hade vi börjat försöka 2013 var planen.



En kompis slutade skydda sig och blev gravid på första ägglossning. Varit så för dom med alla tre barnen, dom behövde liksom inte ens "försöka" så tog det sig hela vägen med alla.

Tillägg till mitt inlägg: var 27 när jag och sambon träffades. Fyllde 35 det året sonen föddes och kommer hinna fylla 37 innan syskonet kommer.
Förut kände jag mig som en gammal förstagångförälder, men har liksom accepterat att det blev så i och med att det tog den tid det tog.

 

[Voeux]

Vi bestämde oss i Oktober -17 att sluta med preventivmedel och försöka oss på att skaffa barn. Det kändes som rätt tillfälle. Vi hade båda fasta jobb, hus. Vi ville ha barn, och var nästan de enda i vår bekantskapskrets som inte hade barn. Tre månader senare blev jag gravid. Fick dock missfall i vecka sju. Blev gravid igen på sommaren och fick missfall igen. Detta upptäcktes vid ett privat VUL vi åkte på. Båda missfallet fick jag åka in akut (det ena pga svåra smärtor, det andra pga stora blodmängder) och skrapning gjordes. Mådde förstås väldigt dåligt i denna veva och tankarna kom om vi ens kunde få barn alls. Andra missfallet var partiell mola (druvbörd) och jag fick ta regelbundna blodprov en period och hade gravitetsförbud en period tills man såg att graviditetshormonerna gick ner. Och allt jag ville då var ju att försöka igen.
Tredje gången gillt och Oktober -18 blev jag gravid med våran dotter som nu är 9 månader. Jag blir 32 i år.
Om vi inte hade blivit gravida igen den här tredje gången eller om det inte hade gått bra så hade jag kanske ångrat att vi inte försökt tidigare. Men sånt där vet man ju inte, det jättesvårt. Nu ångrar jag ju såklart ingenting. Även fast det var en tuff period så är jag ju glad för de missfallen, annars hade ju vi inte fått just våran dotter som vi har nu. Och vi är några erfarenheter rikare.

Är det viktigt för er att gifta sig innan?
Boende löser sig. Man behöver ju inte så stor plats i början med ett litet barn. Om du verkligen längtar menar jag. Såna saker löser sig.

Har ni haft missfall tidigare, eller är det vännernas missfall som skrämmer er?

Jag tyckte först att det var viktigt att gifta oss innan, just nu vet jag inte längre. Vi kommer sannolikt inte ha något bröllop hur som helst, så vi är ganska flexibla med när det kan ske eftersom det inte kräver mycket planering eller ekonomi. Jag skulle föredra om vi hann det, men när allt kommer till kritan är det inte det viktigaste.

Jag har själv aldrig haft missfall, eller varit med barn. Det är mest andras berättelser som gör mig ödmjuk. Samtidigt har jag också vänner som blivit med barn direkt, och allt gått vägen från början. Jag tänker nog mer ”tänk om”, och så sitter vi här just nu och i princip väntar in tiden.

Vi har precis köpt en liten tvåa som vi tänkte bo i ca 3 år. Väntar vi så var planen att bo bara sista tiden med bebis där innan vi köper större. Börjar vi försöka nu är ”risken” att vi får bo trångt med liten en långre tid (vet ej när bostadsmarknaden återhämtar sig från Corona och vi kan sälja osv.)

 

[lingonben]

Jag var ungefär i din ålder när vi aktivt bestämde oss för att försöka, och det gick väldigt väldigt kvickt med båda barnen. Typ första oskyddade ägglossningen, så det behöver inte dra ut tiden i flera år. Sett till omständigheterna runtikring var det en bra tid att skaffa barn, men dumt att skaffa barn med just den mannen skulle det visa sig.

 

[DarkInNight]

Jag ville ha barn innan trettio, jag och mannen hade varit tillsammans i fem år och jag var tjugosju när vi bestämde oss.
Vi var helt säkra på att det skulle ta ett tag att bli gravida, vilket det inte gjorde.. Så dottern kom mitt i min sista termin på högskola.. Taskig planering.
Två år senare kom brorsan innan jag fixat fast anställning. Också taskig planering.. Men det gick bra ändå

Haft tur, det har inte varit några problem att bli gravid. Men i motvikt till det har jag haft krävande graviditeter, förlossningsdepression och förlossningsskador.

 

[Eloise]

Jag och min man träffades 2016, han var öppen från början med att han och tidigare partner gjort ivf utan att lyckas. Oförklarligt barnlösa.

Vi hade distansrelation första året men skyddade oss inte och våra helger vi sågs sammanföll nästan alltid med ägglossning
Flyttade ihop februari 2017.
Gifte oss hösten samma år.

Skickade egenremiss för utredning februari 2018 då vi bott ihop ett år och ”aktivt” försökt.
Utredning klar juli 2017, avvikelse hittades under utredningen som kunde påverka behandlingen/ chansen att spontant bli gravida. Vi fick därför icsi istället för standard ivf.
Av olika anledningar började vi inte vår behandling förrän april 2019.
Den gick dock som på räls, förmodligen tack vare avvikelsen som hittades och val av metod. Resultatet ligger här bredvid mig och är snart 3 månader ❤

Jag är 32 och mannen 40.

Eftersom vi fått jobba lite extra för det säger jag att ni ska köra på bara, vänta inte om ni vill ha barn..

 

[Eloise]

Vi har precis köpt en liten tvåa som vi tänkte bo i ca 3 år. Väntar vi så var planen att bo bara sista tiden med bebis där innan vi köper större. Börjar vi försöka nu är ”risken” att vi får bo trångt med liten en långre tid (vet ej när bostadsmarknaden återhämtar sig från Corona och vi kan sälja osv.)

Det enda vi behövt plats till för bebis än så länge är ett skötbord och en extra byrå. Skötbord klarar man sig utan och extra byrå om man kan låta bli att köpa allt gulligt man ser... utrymmesmässigt skulle jag säga att ni klarar er till barnet är åtminstone ett år...

 

[Voeux]

Det enda vi behövt plats till för bebis än så länge är ett skötbord och en extra byrå. Skötbord klarar man sig utan och extra byrå om man kan låta bli att köpa allt gulligt man ser... utrymmesmässigt skulle jag säga att ni klarar er till barnet är åtminstone ett år...

Vi tänkte också att vi klarar oss ett år. Men frågan är om man klarar sig 2 år? Vi kan såklart sälja och skaffa större tidigare om vi vill, men enligt nuvarande sparplan, för att ha råd med en trea där vi vill bo så kommer vi behöva spara i 3 år från nu. Plus att vi som sagt inte vet hur illa Corona kommer påverka marknaden och om vi måste rida ut dippen innan vi kan sälja. Så skulle jag bli med barn direkt och föda i början av 2021 så är risken att vi får bo 2 år med lillen i liten tvåa, och det är väl år 1-2 som känns lite kritisk där..

 

[Ainon]

Blev gravid med första direkt utan att försöka aktivt direkt. Men med andra har vi försökt aktivt i över ett år utan att lyckas.

Jag hade aldrig väntat på att omständigheterna runt om skulle vara precis rätt om det är så att man Vill ha barn. Speciellt inte om man är lite äldre. Vi har storrenoverat gården och flyttat in när jag var gravid med första och nu när hon är liten och det har gått bra trots allt och inget vi ångrar k efterhand även om det var tungt ibland.

 

[em-pirre]

Alltså man vet inte förrän det händer.

Jag har försökt sedan 2012. Flertalet IVF och två graviditeter som slutat i MA. Inga fel hittas och allt ser riktigt bra ut.

Samtidigt kan det funka på första försöket. För vissa tar det för länge (och påverkar förhållandet negativt), för vissa går det för fort (min kompis lyckades på första försöket och de kom fram till att de inte alls var redo, de skilde sig), eller så blir det hur lyckat som helst.

 

[clusia]

Vi började aldrig aktivt försöka utan jag slutade ta p-medel i okt -16 pga sjukdomar i släkten som gjorde att jag inte riktigt var rekommendrad att ta hormoner. Min sambo var helt införstådd i att blir jag gravid så kommer jag att behålla barnet trots att vi bara varit tillsammans några månader. Min mamma hade flera missfall så jag var lite inställd på att det kan ta tid att få ett barn. Vi använde natural cycles och kondomer men var väl inte jättenoga så efter ca 9 mån blev jag gravid.

Det var rätt dåliga omständigheter för min del. Jag hade ingen fast anställning och jag blev gravid med en snubbe jag inte ens varit tillsammans med i 1 år. Men allt har gått bra och
Hade jag gått runt och väntat på de perfekta omständigheterna så hade jag nog aldrig fått barn helt ärligt. Tror inte att det går att planera sånt, speciellt inte om man är äldre.

 

[Voeux]

Vi började aldrig aktivt försöka utan jag slutade ta p-medel i okt -16 pga sjukdomar i släkten som gjorde att jag inte riktigt var rekommendrad att ta hormoner. Min sambo var helt införstådd i att blir jag gravid så kommer jag att behålla barnet trots att vi bara varit tillsammans några månader. Min mamma hade flera missfall så jag var lite inställd på att det kan ta tid att få ett barn. Vi använde natural cycles och kondomer men var väl inte jättenoga så efter ca 9 mån blev jag gravid.

Det var rätt dåliga omständigheter för min del. Jag hade ingen fast anställning och jag blev gravid med en snubbe jag inte ens varit tillsammans med i 1 år. Men allt har gått bra och
Hade jag gått runt och väntat på de perfekta omständigheterna så hade jag nog aldrig fått barn helt ärligt. Tror inte att det går att planera sånt, speciellt inte om man är äldre.

Jag tror inte heller att man kan planera det, alltså på så vis att om vi försöker nu kommer vi få barn månad X nästa år. Men jag tänker ändå att slutar man med preventivmedel så finns ju också möjligheten att det blir direkt, och det är väl det vi funderar kring, hur det skulle bli.

 

[Raderad medlem 19815]

Idag gick jag veta att våra vänner har fått sitt andra missfall. Vi själva har bestämt oss för att vänta något år till, lägenheten vi flyttar in i nu är liten och dessutom skulle vi på så vis hinna gifta oss först. Men coronakrisen har rört upp många känslor hos mig kring vad som egentligen är viktigt i livet och längtan har växt sig starkare, och när vi nu fick beskedet om vännernas andra missfall väcker det såklart också känslor kring hur det kommer bli för oss. Om vi ens kommer kunna, om det kommer ta tid osv. Vi har pratat om det idag och sagt att vi ska fundera lite mer kring det närmsta tiden.

Hur gick det till när ni blev med barn? Bestämde ni er för att försöka, och i så fall vad fick er att bestämma er? Eller blev det bara? Om ni slutade med preventivmedel, hur lång tid tog det för er att bli med barn? Och hur tänker ni kring det hela idag?

Jag är rädd för att vi kommer försöka flera år och att jag då kommer ångra att vi bara ”satt av tid” flera år innan. Samtidigt känns det dumt att ta ett beslut baserat på rädsla. Jag längtar med hela kroppen, men känner samtidigt att det är helt okej att vänta ett tag till om vi på något vis hade kunnat veta att det kommer gå. Sambon har varit inställd på att vänta lite till, men är helt öppen för att ändra planen om det är vad vi landar i. Jag är 32.

För oss tog det tre ägglossningar med första barnet och två med andra. Jag hade inte haft något hormonbaserat preventivmedel den närmaste tiden före. Jag var 31 resp 33 när barnen kom.

 

[clusia]

Jag tror inte heller att man kan planera det, alltså på så vis att om vi försöker nu kommer vi få barn månad X nästa år. Men jag tänker ändå att slutar man med preventivmedel så finns ju också möjligheten att det blir direkt, och det är väl det vi funderar kring, hur det skulle bli.

Ja men ni har ju båda två bra inkomster och fast, möjligtvis litet, boende så ni kommer ju klara er. Menar inte att ni ska skaffa barn nu, nu, nu om ni kanske inte helt 100% vill men jag tror att det alltid kommer finnas någon omständighet som stör.