Bekräftelse

[pers]

Jag tänker, var går gränsen nånstans där man blir terapeut och inte partner? Det är väl olika för olika människor men jag hade aldrig varit kompatibel med en person som jag ständigt fick uppmuntra och bekräfta eller klappa på benen. Jag hade känt mig hur kvävd som helst. Men alla är såklart olika. Hoppas TS blir nöjd med hur det hela utvecklar sig!

Ja jag får se hur det utvecklar sig. Det var ett bra samtal. Men sen får man se hur det fungerar i praktiken

 

[pers]

Ja jag får se hur det utvecklar sig. Det var ett bra samtal. Men sen får man se hur det fungerar i praktiken

Det som dock gör att jag är lite tveksam är hur han reagerade när jag tog upp att han måste också ge energi till människor omkring sig. Dvs jag kan inte vara din terapeut.

Då blev han förvånad. Han hade aldrig funderat kring att han också måste ge mig energi. Eller hur det påverkar andra människor om han är orolig och nedstämd.

 

[Magiana]

Och jag är en sån där lat person som bara inte orkar anstränga mig eller jobba på relationen. Antingen funkar det eller så funkar det inte i det stora hela.

Och jag har blivit lat. Förr var jag lite naiv och trodde det skulle funka att klappa på huvudet, men jag inser att det inte är värt besväret. Nu har jag ingen tolerans alls för självömkande individer.

 

[mandalaki]

Det som dock gör att jag är lite tveksam är hur han reagerade när jag tog upp att han måste också ge energi till människor omkring sig. Dvs jag kan inte vara din terapeut.

Då blev han förvånad. Han hade aldrig funderat kring att han också måste ge mig energi. Eller hur det påverkar andra människor om han är orolig och nedstämd.

Men ... "Måste ge energi". Man kan inte beordra fram sådant hos en person. Jag blir lite tveksam till samtalet ni hade. Det låter som att du drog upp riktlinjer om hur han bör vara och vad han bör göra. För mig låter det som något jättekonstigt att göra i en relation. Men samtalet kanske inte alls var som det intryck jag får här.

 

[pers]

Men ... "Måste ge energi". Man kan inte beordra fram sådant hos en person. Jag blir lite tveksam till samtalet ni hade. Det låter som att du drog upp riktlinjer om hur han bör vara och vad han bör göra. För mig låter det som något jättekonstigt att göra i en relation. Men samtalet kanske inte alls var som det intryck jag får här.

Jag tror du tolkar det annorlunda mot hur det var.

Jag kräver inte hur han ska vara.
Men jag anser att man måste ta ansvar för sitt eget mående och inte förvänta sig att alla andra omkring kan vara ens terapeut.

En relation är ett givande och tagande dör man måste se till bådas behov. Inte bara den enas.

 

[mandalaki]

Jag tror du tolkar det annorlunda mot hur det var.

Jag kräver inte hur han ska vara.
Men jag anser att man måste ta ansvar för sitt eget mående och inte förvänta sig att alla andra omkring kan vara ens terapeut.

Det håller jag verkligen med om.

 

[pers]

Det håller jag verkligen med om.

Knepigt att uttrycka sig i skrift.
Men jag ser att jag lagt mig rätt platt i denna relationen. Och nog varit på gränsen till terapeut.
Och känner nu att den rollen inte passar mig. Trots att jag själv tagit den. Jag känner att jag inte är den jag vill vara eller får det utrymmet jag vill ha.
Trots att jag själv satt mig i den situationen.

Svårt att förklara....

 

[Kissing Spine]

Jag känner till viss del igen din känsla. Jag och sambo har varit tillsammans i snart 3 år, är förlovade och har en fantastisk relation allt som oftast. Men han är också väldigt känslig för signaler på att jag inte bryr mig om honom, inte vill vara nära osv. Vi pratar alltid om det när det händer och det är tydligt att det är vissa situationer som triggar känslorna, som när båda jobbar mycket, den ena varit sjuk eller andra anledningar som gör att vi/jag kanske inte haft möjlighet/ork att bekräfta den andra. Det blir ofta så att J ser det som att jag inte visat något alls, trots att jag kan ge flera olika exempel på att jag kommit och kramat honom, legat nära i soffan osv.

Det jag tänker att det handlar om, och som kanske kan relatera även till din relation, är väl just att det står för något annat. I Js fall är det inte bara att han har behov av fysisk närhet, utan att tankar och känslor dyker upp som snarare har att göra med just otrygghet och osäkerhet. Mvh psykologen.

Dock! Som flera andra har skrivit och som du själv verkar känna, så går det inte att kompromissa med sig själv. Jag har inga problem med att jobba med personer som känner såhär och vara väldigt bekräftande och stödjande. När jag pratar med J låser jag mig istället eller blir irriterad + känner ännu mer ansvar över vår relation vilket gör mig trött. Vilket ju gör att jag just drar mig undan = Js farhågor blir besannade.

En kan alltid underlätta för den andre genom att vara väldigt tydlig och kommunicera vad man tänker och känner. Osäkerhet hos den andre bygger ju ofta på att den tolkar in väldigt mycket i det man säger/gör. Men! Det går inte att vara terapeut till sin partner, det är inte den funktion man ska ha tänker jag. Det är så lätt att tappa sig själv och sina reaktioner. Hoppas att ni kommer framåt i relationen och att han kan få bra hjälp av psykologen!

 

[Petruska]

Jag tror du tolkar det annorlunda mot hur det var.

Jag kräver inte hur han ska vara.
Men jag anser att man måste ta ansvar för sitt eget mående och inte förvänta sig att alla andra omkring kan vara ens terapeut.

En relation är ett givande och tagande dör man måste se till bådas behov. Inte bara den enas.

Jag håller så klart med om att en relation mellan två (vuxna) inte enbart kan handla om den enas behov. Inte i privatlivet, i alla fall.

Men därifrån till givande och tagande är det ju en bit. Det räcker ju om båda kan ha den plats de behöver och båda trivs. Ge och ta, låter inte för mig som något särskilt trevligt ideal, mer som en neverending förhandling, och det orkar i alla fall jag inte med.

Jag tänker inte heller att min partner ska "ge mig energi", men givetvis inte heller dränera mig på energi. Båda parter måste stå på egna ben den absolut övervägande delen av tiden.

 

[mandalaki]

Jag har inga problem med att jobba med personer som känner såhär och vara väldigt bekräftande och stödjande. När jag pratar med J låser jag mig istället eller blir irriterad + känner ännu mer ansvar över vår relation vilket gör mig trött. Vilket ju gör att jag just drar mig undan = Js farhågor blir besannade.

Det där tycker jag är viktigt. Man bör ALDRIG se sig som att man är ens "hobbyterapeut" åt partnern, eftersom man har egna behov och önskemål i relationen. Det går ju inte att råda någon opartiskt när man själv är part i målet.

 

[Rouise]

jag kan nog köpa det där med att "ge sin partner energi" men kanske inte riktigt så som det tolkats här i tråden.

Är jag i en relation med en person som inte ger mig energi ( energi= glädje, styrka, passion, lycka och annat positivt i livet gör gör att jag får positiv energi) ja då är jag i fel relation. speciellt om jag är i en relation som tar mer energi än det ger.

Min sambo ger mig massor med energi, han är i bästa vän och gör mig lycklig. Och jag är för honom samma sak. då funkar vårt förhållande även om vi jobbar mycket, är stressade, ledsna, trötta eller what ever för det känns lite bättre när vi är tillsammans i det hela. = ger varandra energi.

energitjuvar är något man ska akta sig för.

 

[mandalaki]

jag kan nog köpa det där med att "ge sin partner energi" men kanske inte riktigt så som det tolkats här i tråden.

Är jag i en relation med en person som inte ger mig energi ( energi= glädje, styrka, passion, lycka och annat positivt i livet gör gör att jag får positiv energi) ja då är jag i fel relation. speciellt om jag är i en relation som tar mer energi än det ger.

Min sambo ger mig massor med energi, han är i bästa vän och gör mig lycklig. Och jag är för honom samma sak. då funkar vårt förhållande även om vi jobbar mycket, är stressade, ledsna, trötta eller what ever för det känns lite bättre när vi är tillsammans i det hela. = ger varandra energi.

energitjuvar är något man ska akta sig för.

Jag resonerar nog ungefär som du. Men jag skulle aldrig BE om det. Inte säga "du måste ge mig energi!" Antingen finns den där eller inte.

 

[Petruska]

jag kan nog köpa det där med att "ge sin partner energi" men kanske inte riktigt så som det tolkats här i tråden.

Är jag i en relation med en person som inte ger mig energi ( energi= glädje, styrka, passion, lycka och annat positivt i livet gör gör att jag får positiv energi) ja då är jag i fel relation. speciellt om jag är i en relation som tar mer energi än det ger.

Min sambo ger mig massor med energi, han är i bästa vän och gör mig lycklig. Och jag är för honom samma sak. då funkar vårt förhållande även om vi jobbar mycket, är stressade, ledsna, trötta eller what ever för det känns lite bättre när vi är tillsammans i det hela. = ger varandra energi.

energitjuvar är något man ska akta sig för.

Ja, på det sättet. Att man blir gladare och mår bättre utan att ens partner direkt har det som projekt eller anstränger sig för det. Däremot som ett mer aktivt givande - hur det nu än skulle gå till - är jag mer skeptisk till.

 

[Korven]

Ja, på det sättet. Att man blir gladare och mår bättre utan att ens partner direkt har det som projekt eller anstränger sig för det. Däremot som ett mer aktivt givande - hur det nu än skulle gå till - är jag mer skeptisk till.

Jag tror inte det var menat så heller.

 

[pers]

Jag resonerar nog ungefär som du. Men jag skulle aldrig BE om det. Inte säga "du måste ge mig energi!" Antingen finns den där eller inte.

Ja det är så jag menar. Att det måste finnas automatiskt.
Inte att jag ska kräva det. Eller att man tänker att man ger det.

 

[nyponros]

Jag håller så klart med om att en relation mellan två (vuxna) inte enbart kan handla om den enas behov. Inte i privatlivet, i alla fall.

Men därifrån till givande och tagande är det ju en bit. Det räcker ju om båda kan ha den plats de behöver och båda trivs. Ge och ta, låter inte för mig som något särskilt trevligt ideal, mer som en neverending förhandling, och det orkar i alla fall jag inte med.

Jag tänker inte heller att min partner ska "ge mig energi", men givetvis inte heller dränera mig på energi. Båda parter måste stå på egna ben den absolut övervägande delen av tiden.

Jag har svårt att se hur en långvarig relation ska kunna fungera utan givande och tagande?
Två vuxna människor har helt olika vanor, erfarenheter och personligheter. Ska man fungera tillsammans helt utan att behöva anpassa sig det minsta till den andres behov (alltså ge) eller berätta för den andre vad som är viktigt och betyder mycket för en själv (ta) så får man nog ha en himla tur om man ska hitta någon som passar en mer än en kort tid?

Jag tänker att ett förhållande handlar i huvudsak om att man hela tiden förhåller sig till varandra. Man måste vara lyhörd för den andres behov och man måste berätta för den andre hur man själv fungerar och hur man själv vill ha det för att må bra. Om man bara tänker "nej men då passar vi inte ihop" vid första krocken, vem ska man passa ihop med?

Jag kanske är gammaldags men jag har inställningen att ett förhållande är en STÄNDIG förhandling i grunden, eftersom det är två olika personer som älskar varandra som ska leva tillsammans. Vill man inte försöka möta någon annans behov kanske man passar bättre själv? Det finns ju självklart gränser för vad var och en kan tänka sig att kompromissa med, men att inte behöva kompromissa alls eller ge eller ta alls, låter för mig ganska orimligt.

 

[Raderad medlem 6459]

Det finns ju självklart gränser för vad var och en kan tänka sig att kompromissa med, men att inte behöva kompromissa alls eller ge eller ta alls, låter för mig ganska orimligt.

Jag kan inte komma på en enda sak som jag och min partner kompromissar med i vårt förhållande. För oss rullar det bara på, det bara funkar liksom.

 

[Rouise]

Jag resonerar nog ungefär som du. Men jag skulle aldrig BE om det. Inte säga "du måste ge mig energi!" Antingen finns den där eller inte.

absolut där håller jag med, det är inget man ska behöva be om eller kräva eller som @Petruska skrev ha som projekt. Det ska såklart i en perfekt värld finnas där naturligt. men i fallet med TS och hennes respektive så kan det kanske vara bra för TS respektive att förstå att även han "måste" tillföra något positivt i relationen dvs "ge energi" till henne (helt okrystat, oombett och naturligt) för att relationen ska ha en chans att fungera. annars blir ju han energitjuven.

Jag tror att relationer överlag är något som man behöver jobba på, det är inte alltid en dans på rosor, inte i någon relation inbillar jag mig, och alla relationer har sina punkter där det inte är helt friktionsfritt. Men är båda parterna villiga att jobba på relationen tillsammans så har man en bra chans. och för mig handlar det inte om kompromisser eller ge och ta (termerna blir för mig för individualistiska). utan mer att hitta en form för relation om båda tycker fungerar bra och där man tillsammans kan skapa ett värdefullt liv tillsammans.

 

[Petruska]

Jag har svårt att se hur en långvarig relation ska kunna fungera utan givande och tagande?
Två vuxna människor har helt olika vanor, erfarenheter och personligheter. Ska man fungera tillsammans helt utan att behöva anpassa sig det minsta till den andres behov (alltså ge) eller berätta för den andre vad som är viktigt och betyder mycket för en själv (ta) så får man nog ha en himla tur om man ska hitta någon som passar en mer än en kort tid?

Jag tänker att ett förhållande handlar i huvudsak om att man hela tiden förhåller sig till varandra. Man måste vara lyhörd för den andres behov och man måste berätta för den andre hur man själv fungerar och hur man själv vill ha det för att må bra. Om man bara tänker "nej men då passar vi inte ihop" vid första krocken, vem ska man passa ihop med?

Jag kanske är gammaldags men jag har inställningen att ett förhållande är en STÄNDIG förhandling i grunden, eftersom det är två olika personer som älskar varandra som ska leva tillsammans. Vill man inte försöka möta någon annans behov kanske man passar bättre själv? Det finns ju självklart gränser för vad var och en kan tänka sig att kompromissa med, men att inte behöva kompromissa alls eller ge eller ta alls, låter för mig ganska orimligt.

Att berätta vad som är viktigt för mig, att göra vad jag vill göra etc innefattar inte att jag "tar" något från partner och inte heller ett partner "ger" något till mig. Vi behöver inte "ge och ta" för att båda ska kunna leva sina liv.

Som @niphredil skriver, kan jag inte heller direkt komma på något som partner och jag kompromissar om. Vi pratar på och lever på och det funkar. Det är liksom inget separat projekt att vara tillsammans, det är vi bara. Under ständigt pratande, men helst utan att förhandla (om vi förhandlar så är det typ om disken och annat smått praktiskt, men även sådant ger sig självt oftast rätt naturligt).

Det enda jag kan se att ett förhållande "i huvudsak handlar om" är att båda vill vara med den andra.

 

[nyponros]

Jag kan inte komma på en enda sak som jag och min partner kompromissar med i vårt förhållande. För oss rullar det bara på, det bara funkar liksom.

Vad skönt! Inte ens småsaker i vardagen? Jag har aldrig varit med om det
Jag och min sambo älskar varandra massor och har en jättefin kemi och kontakt men ibland krockar det, i vad vi tycker och tänker, hur vi vill ha saker etc och vad vi förväntar oss, och om vi inte kunde prata om det och mötas på halva vägen skulle iallafall inte jag må så bra.