Hej alla kloka här på bukefalos!
Jag har lite bekymmer som jag har svårt att reda ut själv, så det vore skönt med lite råd och tips av utomstående.
Jag går just nu igenom en kris i livet. Jag periodvis väldigt dåligt psykiskt, men kämpar varje dag för att må bättre. För några månader sedan blev jag våldtagen och det här har lett till problem psykiskt (PTSD, ångest) såväl som praktiskt (ekonomiskt, omöjligt att klara mina studier osv). Utöver det så har jag haft en väldigt svår uppväxt som lett till att jag har låg självkänsla och alltid sätter andra i första rummet (har postat en tråd tidigare med mer info om det, om ni vill läsa lite mer). Jag har haft dåligt stöd från familj och vänner efter våldtäkten, så jag har i stort sett fått klara mig själv. Mycket energi går åt till att kunna få den hjälp jag behöver, men nu har jag äntligen kunnat få kontakt med en psykolog som kan hjälpa mig - tyvärr är väntetiden lång. Förutom detta har jag under den här perioden flyttat till nytt boende och stad. Jag har helt enkelt levt under en väldig press under lång tid och nu börjar min ork ta slut.
Den enda ljusglimten i detta är min pojkvän, men nu börjar jag känna oro om den relationen också. Min pojkvän säger att han älskar mig och att jag är den han vill leva med, gifta sig med, skaffa barn med - han ser helt enkelt en framtid tillsammans. Jag har svårt att tro på det han säger, men övar på att försöka tro ändå, med tanke på min självkänsla.
Jag blir ofta nedstämd och drabbas av ångest, och även om han säger att det inte är någon fara för honom, så är jag rädd att det ska påverka vår relation. Han har svårt att hur han ska stötta mig och försöker mest få mig på andra tankar och distrahera mig, genom att hitta på grejer vi ska göra, saker som jag verkligen inte orkar hålla på med just då (det här när jag mår som sämst). Det här gör han istället för att bara hålla om mig och förklara att allt kommer bli bra, så som jag har bett honom att göra.
Förutom det så känns det som att jag får motstridiga budskap. Han säger att han älskar mig precis som jag är, men det känns inte riktigt så. Det känns rätt ofta som att han inte lyssnar på det jag säger, och att annat är viktigare. Han säger då och då sårande saker, men jag har svårt att säga ifrån då. Samtidigt uppvaktar han mig gärna med stora ord och blommor. Jag tror att han är rätt osäker som person, och skulle gärna hjälpa honom med det, men jag har svårt att veta hur.
På senare tid har mina känslor för honom blivit mindre och mindre, och jag har svårt att veta om det beror på min situation eller om han inte är rätt för mig. Jag tror att han märker av det här, att jag har blivit lite mer distanserad och osäker på mina känslor. Han har på sistone blivit mer och mer angelägen att förklara sina känslor, men det känns inte äkta. Det känns som att han inte heller tror på det jag säger, om hur jag älskar honom osv.
Jag vet inte längre vad som beror på vad eller hur jag ska klara mig ur det här. Det enda jag vet är att jag inte vill förstöra min relation, eftersom det är det enda jag har just nu. Jag är medveten om att min fråga är väldigt luddigt ställd, men har ni några råd om hur jag kan förändra min situation?
Jag har lite bekymmer som jag har svårt att reda ut själv, så det vore skönt med lite råd och tips av utomstående.
Jag går just nu igenom en kris i livet. Jag periodvis väldigt dåligt psykiskt, men kämpar varje dag för att må bättre. För några månader sedan blev jag våldtagen och det här har lett till problem psykiskt (PTSD, ångest) såväl som praktiskt (ekonomiskt, omöjligt att klara mina studier osv). Utöver det så har jag haft en väldigt svår uppväxt som lett till att jag har låg självkänsla och alltid sätter andra i första rummet (har postat en tråd tidigare med mer info om det, om ni vill läsa lite mer). Jag har haft dåligt stöd från familj och vänner efter våldtäkten, så jag har i stort sett fått klara mig själv. Mycket energi går åt till att kunna få den hjälp jag behöver, men nu har jag äntligen kunnat få kontakt med en psykolog som kan hjälpa mig - tyvärr är väntetiden lång. Förutom detta har jag under den här perioden flyttat till nytt boende och stad. Jag har helt enkelt levt under en väldig press under lång tid och nu börjar min ork ta slut.
Den enda ljusglimten i detta är min pojkvän, men nu börjar jag känna oro om den relationen också. Min pojkvän säger att han älskar mig och att jag är den han vill leva med, gifta sig med, skaffa barn med - han ser helt enkelt en framtid tillsammans. Jag har svårt att tro på det han säger, men övar på att försöka tro ändå, med tanke på min självkänsla.
Jag blir ofta nedstämd och drabbas av ångest, och även om han säger att det inte är någon fara för honom, så är jag rädd att det ska påverka vår relation. Han har svårt att hur han ska stötta mig och försöker mest få mig på andra tankar och distrahera mig, genom att hitta på grejer vi ska göra, saker som jag verkligen inte orkar hålla på med just då (det här när jag mår som sämst). Det här gör han istället för att bara hålla om mig och förklara att allt kommer bli bra, så som jag har bett honom att göra.
Förutom det så känns det som att jag får motstridiga budskap. Han säger att han älskar mig precis som jag är, men det känns inte riktigt så. Det känns rätt ofta som att han inte lyssnar på det jag säger, och att annat är viktigare. Han säger då och då sårande saker, men jag har svårt att säga ifrån då. Samtidigt uppvaktar han mig gärna med stora ord och blommor. Jag tror att han är rätt osäker som person, och skulle gärna hjälpa honom med det, men jag har svårt att veta hur.
På senare tid har mina känslor för honom blivit mindre och mindre, och jag har svårt att veta om det beror på min situation eller om han inte är rätt för mig. Jag tror att han märker av det här, att jag har blivit lite mer distanserad och osäker på mina känslor. Han har på sistone blivit mer och mer angelägen att förklara sina känslor, men det känns inte äkta. Det känns som att han inte heller tror på det jag säger, om hur jag älskar honom osv.
Jag vet inte längre vad som beror på vad eller hur jag ska klara mig ur det här. Det enda jag vet är att jag inte vill förstöra min relation, eftersom det är det enda jag har just nu. Jag är medveten om att min fråga är väldigt luddigt ställd, men har ni några råd om hur jag kan förändra min situation?