Dels har jag alltid varit väldigt kräsen, dels tror jag att det finns i generna. Min mormor har också en ganska komplicerad mathistoria bakom sig, och min ena kusin har haft peg inopererad för att hen inte ätit alls (hen har dock ett funktionshinder som bidrar till det här med maten). Ett av mina syskon har varit ungefär lika kräsen som jag när vi växte upp, men har blivit bättre som vuxen, de andra två har inte det problemet. Det är väl framför allt smaken jag inte gillar, men är det en maträtt jag absolut inte tycker om så är det allt med den, lukten, konsistensen, smaken. Jag är känslig för starka kryddor, och det är exempelvis ett problem när jag bor med personer som älskar starka kryddor. Men det
har blivit mycket bättre också, jag har lärt mig äta vissa maträtter som jag inte alls gillade förut, men jag har också maträtter jag har tyckt om som jag inte kan med alls nu.
Jag reser ytterst sällan. Dels för jag att inte har råd, dels för att egentligen inte har något behov av det. Det kan vara värre om jag ska ut någonstans här hemma, men jag äter till exempel pizza, så finns det bara pizza dit vi ska är det helt okej. Jag bor i en ganska liten stad, så det finns inte jättemycket utbud att välja på, så man vet lite vilka ställen som har mat som fungerar. Sen har ju faktiskt de flesta restauranger ett barnalternativ, det har hänt att jag har valt mat från den menyn istället.
Viktmässigt hade jag säkert inte dött av att gå ner några kilo, men jag ligger inte direkt för högt heller. Jag kan utan problem äta sånt som anses onyttigt, det är inget jag reflekterar över. Mitt problem är snarare att inte ersätta vanlig mat med det onyttiga. Frukost äter jag varje dag, och numera då även lunchen, så det är middagen som är det stora problemet. Men även där börjar det gå framåt.
Vissa maträtter kommer jag aldrig klara av att äta. Så är det bara. Men det finns ju trots allt ganska få människor som verkligen äter precis allt.